Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10 1995.
Lars Marcus
Çatal Hüyük är en av människans äldsta boplatser som med relevans kan benämnas stad. Staden som idag sedan länge är övergiven, är belägen på den anatoliska slätten i sydöstra Turkiet. Dess blomstringsperiod inträffade för närmare åtta tusen år sedan. Det finns andra platser vilka räknas som något äldre städer, exempelvis Jeriko, men ingen av dem uppnådde troligen en sådan storlek och en så avancerad kultur som Çatal Hüyük. Man uppskattar att staden som mest hade över fem tusen invånare. Vid arkeologiska utgrävningar i Çatal Hüyük har man funnit bevis på både hantverksspecialisering och social differentiering, liksom utbredd handel med kustområdena. Specialiseringen av olika hantverk har man utläst ur rika fynd av hantverksprodukter av hög kvalité och social differentiering från rester av bostäder och gravar vilka uppvisar påtagliga skillnader i utförande och utsmyckning.
Men det mest säregna med Çatal Hüyük är organisationen av dess byggda rum. I Çatal Hüyük fanns nämligen inga gator eller torg. All kommunikation inom staden ägde i stället rum på husens tak, vilka bildade olika nivåer av terrasser mellan vilka man förflyttade sig med hjälp av stegar. Entré i husen gjorde man följaktligen genom öppningar i taken och återigen med hjälp av stegar. Staden måste alltså från omgivningen ha framträtt som en enda sammanhängande byggnadsmassa utan tillgängliga öppningar. Staden var därigenom helt avskärmad och skyddad från sitt omland.
En fråga infinner sig givetvis omedelbart: Vad låg bakom stadens säregna organisation vilken gjorde stegarna till så vitala delar av stadsbilden och stadslivet? Om vi försöker tolka den rumsliga ordningen i Çatal Hüyük i politiska termer så är den onekligen tvetydig. Vi kan för enkelhets skull renodla två modeller. En av ett mera traditionellt slag, där vi kan tänka oss staden styrd av en central härskare som genom att kontrollera de i staden så viktiga stegarna, på ett ovanligt raffinerat sätt kunde behärska den; styra rörelserna och kontakterna hos dess invånare och därigenom tillgodogöra sig deras arbete i olika syften.
Men vi kan också tänka oss att bruket av stegar vuxit fram i det vardagliga livet inom staden, som en praktisk lösning på kommunikationsproblem i en ständigt växande stad; en lösning som samtidigt skyddade staden från hot utifrån. Ordningen och logiken för stadens vardagliga liv och överlevnad, var då allestädes närvarande och kontrollen eller makten över dess redskap, stegarna, hade stadsborna själva direkt på platsen. Om vi tar den första modellen kan vi karakterisera den staden som ett uttryck för en tidigt utvecklad civilisation med en central administration vilken formar och styr staden; en planerad stad. Den andra modellen kan vi karakterisera som en stadskultur som formas och utvecklas av det vardagliga livet, där staden just är den byggda manifestationen av detta liv.
Som ett av de tidigaste exemplen på stadsbebyggelse, ställer redan Çatal Hüyük oss alltså inför en av de fundamentalaste frågorna när det gäller städer och stadsbyggande: Är staden som företeelse ett instrument genom vilken en centralmakt, en avlägsen ordning, formar och styr människors vardagsliv eller är den en byggd manifestation av just detta vardagliga liv, den nära ordningen, och ett stöd för den? Tillspetsat och förenklat kan vi, beroende på vilka begrepp man föredrar, formulera det så: Är staden ett uttryck för civilisation eller kultur, för den avlägsna ordningen eller den nära ordningen, för systemen eller vardagen?