Tidskriften Arkitektur, nr 3, 2011
Lars Marcus
Bosse Bergman är något i Sverige så ovanligt som en fri intellektuell. Att han med envishet ägnat denna intellektuella gärning ät staden gör honom unik. Att ge ut lejonparten av hans arbeten under fyrtio år, dock inte böcker och längre forskningsrapporter, i en samlad volym är inte bara en kulturgärning utan en samhällsgärning. Men inte ens ett livsverk lär lyckas lyfta den populistiska stadsbyggnadsdebatt vi vant oss vid i Sverige.
”En gång talade man om staden” är dock mycket mer än ett i omfång och underbyggnad unikt inlägg i debatten om svensk stadsutveckling. Den är verkligen det Bergman hoppas i sitt förord, inte bara ett arkiv över personer, idéer och problem behandlade i en strid ström av texter utan även ett fragment nutidshistoria där de frågeställningar Bergman genom åren behandlat speglar de senaste decenniernas allmänna samhällsutveckling på ett fascinerande sätt. Inte minst intressant är hur Bergman verkar färgad av de intellektuella miljöer han ingår i så att texterna får en dubbel brytning genom både det lokala sammanhanget och det större samhällsskeendet.
Särskilt starkt framträder de tidiga åren i det radikala Göteborg och det unika universitet denna tid var för en hel generation på ett sätt som en mer sentida kan avundas. Här formulerades de grundläggande frågeställningarna om det intrikata maktspelet mellan bebyggelse, samhälle och individ som är grundtonen i hela Bergmans gärning. Detta frågekomplex hade bred anslutning vid tiden men Bergmans öppenhet för den stora staden, världen bortom grannskapet och den lokala gemenskapen, som en väg till samhällelig utveckling och individuell frigörelse är hans eget signum - växer man upp i Fagersta förstår man den lilla skalans begränsningar. En avgörande text som fortsätter vibrera genom hela boken med direkt anknytning till dessa frågor är Bergmans anmälan av Henri Lefebvres texter om staden i Ord och Bild 1974 (Stadsbygget som politisk strategi, s. 21).
Det bör noteras att detta är samma år som den idag ihjälkramade La production de l’espace gavs ut och att Bergman tillsammans med Otto Mannheimer i samma nummer även hunnit med en egen intervju med Lefebvre. Men Bergman är ofta först på plats. Redan 1984 skriver han sin doktorsavhandling till stora delar i romanform (Förord - Halva staden, s. 195), något som nu blivit en egen genre under namnet konstnärlig forskning; i slutet av sjuttiotalet vurmar han samtidigt som Reem Koolhaas för New York när detta är långt ifrån comme il faut (Manhattan, s. 403), och på åttiotalet blir han shoppingteoretiker innan detta idag jättefält visste om sig självt (Gatan som marknadsplats, s. 665).
Överlag är boken alltså upplysning och bildning på ett mångbottnat sätt och dessutom, vill jag betona, lustfylld läsning. Vid sidan av en del blommiga film- och bokrecensioner från unga år och några pratiga översikter, särskilt de på vetenskapligt uppdrag, är Bergman en mycket god berättare. Det är lätt att förstå hans lust att slå över i diktad prosa - han kan hantverket.
Utgåvan är inte klanderfri, en sista korrekturläsning hade behövts och tegelstenar i pocketformat på billigt papper leder mer tanken till tecknet bok än funktionen bok, vilket i dagarna blivit mer än en filosofisk fråga. Men man kan bara vara tacksam att förlaget Axl Books återigen tar sig an ett arbete av detta slag under de knappa omständigheter vårt lilla språk ger.
Framåt sidan 800 börjar det så hetta till på allvar när den väldiga vågen av texter når sin strand i form av vår samtid. Under ett fåtal sidor äger en kadens rum där Bergman utmanar sig själv och den tidigare omhuldade stora, täta staden med gator och kvarter utifrån periferins splittrade stadsväv av verksamhetssnoder och trafikleder. Men denna idag så vanliga men snarfunna motsättning mellan centrum och periferi blir inte mindre missriktad i Bergmans ord. Visst finns en tröttande och i genuin mening populistisk diskurs där kvartersstaden är saliggörande - men dessa drag karaktäriserar i lika hög grad det ideologiserade förortskramandet. Det är inte där gränsen går Bosse, det är mellan seriös och underbyggd analys och lättköpta poänger. Det är ju det du lärt oss.