top of page

Posts   Themes    Archive

Det är genom att dela rum med varandra som gemenskap skapas (slutreplik Chinatowns)

Dagens Nyheter, (Debattsidan), 13 september 2022

Ann Legeby, Lars Marcus



Det finns väldigt lite i Goran Rashids replik (9/9-22) som vi inte håller med om men den handlar om något annat än det vi lyfter. Han beskriver hur människor tenderar att flytta och ge upphov till segregerade boendemönster. Det vi talar om är hur det byggda landskap ser ut i vilket människor flyttar och hur det förstärker eller motverkar de effekter Rashid beskriver. Naturligtvis beror segregationen på många saker: skolpolitik, arbetsmarknadspolitik, flyttmönster och mycket annat. Men det är också rimligt att söka orsaken i hur vi byggt våra städer eftersom de är den rumsliga spelplan där allt det andra äger rum.

         Eftersom alla beskrivningar av segregationen idag utgår från idén om staden som ett antal väldefinierade områden får vi för oss att även integrationen måste ske inom dessa. Men den byggda staden skapar inte bara lokala grannskap utan även samband mellan dessa grannskap. Vi menar att det är genom att nära länka grannskapen till varandra så att vi naturligt besöker varandras när vi rör oss i staden som en större gemenskap byggs upp, inte genom att eftersträva en normalfördelning inom varje grannskap.

         När vi rör oss genom staden uppstår oräkneliga situationer där vi för en stund delar rum med andra. Det betyder inte att vi blir kompisar, startar företag eller blir förälskade (även om chansen finns), men väl att vi ser och blir varse varandra – vi får en egen erfarenhet av resten av samhället, inte bara en redigerad version från olika medier.

         Men det är den erfarenheten som vi under lång tid ägnat oss åt att bygga bort. För idén om området har också blivit utgångspunkt för byggandet av staden, särskilt dess periferi, där områden ligger som öar i en arkipelag. Men dessa grannskap är inte nära länkade till varandra utan tydligt separerade och hindrar människor från att bli del av ’samma’ stad (se Ferhatovic krönika, DN 13/9). Vad vi har fått är en stad där vi bara möts som skepp om natten.

         Men områdes-tanken är förlegad. Det vi behöver se är hur staden är ett kontinuerligt rum där vi rör oss och på vägen blir del av en lång serie situationer där samhället ständigt föds på nytt i konkreta men lågintensiva möten, bortom de selektiva möten vi styr över själva. Sådana platser uppstår av sig själva om vi tillåter områdena att länkas samman och tillsammans åstadkomma något större – ett samhälle bortom grannskapet.

         Naturligtvis löser vi inte komplexa samhällsproblem enbart med stadsbyggande. Men vi får inte bli blinda för hur den byggda staden sätter ramarna för och ger riktning åt mycket av det som händer i den levda staden – vilka som möts, vilka som blir osynliga, vilka som får nära till stadens service och utbud och vilka som inte får det. Visst kan man spela fotboll på en starkt sluttande plan men spelet kommer att få en riktning som det ena laget tjänar mer på än det andra. I dagens svenska städer är den uppförsbacken ofta inte en metafor utan så konkret att vi har svårt att se den.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page