Svenska Dagbladet (Inlägg på Kulturdebatt), 15 januari 2019
Lars Marcus
När vi äntligen får en arkitekturdebatt i dagspressen måste man notera hur frånvarande arkitekterna själva är. Var är våra stjärnarkitekter, ansvariga myndighetspersoner, professorerna på arkitekturinstitutionerna. Frågan delegeras till en tapper doktorand på KTH. I sak är detta olyckligt för den debatt vi ser saknar just specifik kunskap om arkitektur och blir därför inte särskilt träffsäker. Låt mig försöka illustrera med ett stycke arkitekturteori.
Diskussionen för och emot rivningar bottnar inte i ett enkelt val utan är en effekt av starka samhällskrafter. Att stoppa enskilda symbolprojekt under rubriken ”rädda Stockholm” utifrån en naiv konservatism eller passivt acceptera detta som stadens naturliga dynamik i en daterad modernist-pose, speglar i lika hög grad behovet av att gräva djupare.
Bakgrunden är de välkända samhällsförskjutningarna från 60-talets starka politiska makt till dagens inflytelserika marknadskrafter. Oavsett vad vi anser om detta kan vi se att för stadsbyggandet är effekten att kommunerna själva bestämmer betydligt mindre och måste ha med marknaden i nya projekt. Initiativet flyttas då i hög grad från kommunerna till marknadsaktörerna och de platser som då utsätts för ett stort omvandlingstryck är de mest attraktiva i centrala lägen. De centrala delarna av innerstaden utsätts av ett alldeles särskilt tryck, vilket leder till rivningar eller omfattande om- och påbyggnader. Detta är fastighetsekonomer och kulturgeografer överens om. Skillnaden är att de förra kallar det stadsutveckling och de senare gentrifiering och där fastnar debatten.
Vad som saknas är specifik kunskap om staden som en dynamisk fysisk-rumslig artefakt som just skapar lägen av varierande slag och kvalitet, och därmed erbjuder grunden för ett mångfacetterat stadsliv. Mest tydligt är hur varken fastighetsekonomer eller kulturgeografer har kunskap om hur man skapar läge, bara hur man exploaterar det – ekonomiskt eller akademiskt.
Genuin arkitekturkunskap handlar om hur man skapar sofistikerade rumssamband som bidrar till människors rörelser i staden och på så vis skapar platser med olika förutsättningar och kvaliteter. På olika platser passerar regelbundet 2, 20, 200 eller 2000 personer, vilket gör all skillnad i världen för närmast alla aspekter av stadens liv och är det som i grunden definierar läge.
Det blir i sin tur avgörande för markanvändningen, exempelvis vilka bostäder och skolor eller vilken kollektivtrafik och handel som fungerar i vilka lägen. Viktigt att understryka är hur detta i sin tur är avgörande för hur vi upplever olika platser, men det är också avgörande för hur vi tolkar arkitektoniska tecken. De fasader, kolonner och tempelgavlar som Kieran Long anför (Svd 17/12 2017). betyder inte samma sak på en plats där det rör sig 2 eller 200 personer. Budskapet blir också mycket olika om Anna Odell genomför ett konstprojekt på en bro där det passerar 20 eller 2000 personer.
Både fastighetsekonomer och kulturgeografer talar om lägen som om de vore givna, när dessa egentligen ständigt rör på sig allteftersom staden växer; det som förut varit periferi ligger nu centralt. Bagarmossen har därmed under de senaste 50 åren stadigt rört sig mot centrum. Västerbron band från en dag till en annan samman det yttersta Södermalm med det yttersta Kungsholmen, vilket tidigare legat oändligt långt från varandra. Dessa förskjutningar pågår ständigt på alla skalor och det är denna ständigt föränderliga ”läges-tingest” som är så avgörande för våra städers stadsliv och som också styr förändringstryck till vissa platser och bort från andra.
Hur vi genom stadsbyggnad formar stadens tillväxt avgör således hur alla dessa lägesrelationer rör på sig. Om vi tycker att vi har ett för starkt omvandlingstryck i centrala Stockholm som leder till oönskade rivningar kan vi skapa nya lägen dit vi styr denna investeringsvilja. Riskerar Bagarmossen på sin resa mot centrum att gentrifieras och vi inte gillar detta, kan vi skapa liknande förutsättningar någon annanstans för att minska trycket på Bagarmossen. Vill vi få med stadsdelar som hamnat utanför stadens växande dynamik kan vi skapa bättre rumsliga förutsättningar för dessa. Alla befintliga lägen som idag upplevs som attraktiva eller problematiska är ju en gång planerade. Avgörande blir då just arkitektkunskapen att skapa förändra och upprätthålla dessa lägen, något Sveriges plankontor länge varit dåliga på men där man kanske anar en förändring.
Min poäng är inte att detta stycke arkitekturteori är svaret på alla svåra frågor, min poäng är att skall vi ha en bra diskussion om arkitektur behöver den baseras på god arkitekturkunskap, vilket vi inom ämnet måste ta mycket större ansvar för. Denna kunskap kan visa sig vara angelägen inte bara för arkitekturfrågor utan för många centrala samhällsfrågor som fastighetsutveckling och gentrifiering och till och med våra utgångspunkter när vi tolkar konst.
Vad vi ser möjligheten till är inget mindre än en arkitekturteoretisk samhällskritik och inte bara den samhällsteoretiska arkitekturkritik vi oftast hamnar i.