Vi kan fråga oss varför vi har städer överhuvudtaget, varför väljer vi att tränga ihop oss på vissa platser med en lång rad obekväma konsekvenser som trängsel och buller. Anledningen är att denna koncentration av människor samtidigt för med sig en ännu längre serie av fördelar, vilka alla i grund och botten handlar om närheten till andra människor – städer erbjuder helt enkelt möjlighet till samarbete och utbyte mellan människor där erfarenheten också visar att fler människor i samarbete åstadkommer mer än lika många människor var och en för sig.
Frågan blir då var sådan närhet mellan människor uppstår. Vi vill gärna tro att det har att göra med exceptionella människor eller aktiviteter men i grund och botten är det ett geometriskt problem, ett problem om form. Om vi tänker oss att människor rör sig mellan olika platser så karaktäriseras sådana rörelser av en linearitet som över tid ger upphov till mer eller mindre permanenta stigar och vägar, vad vi mer generellt kan kalla stråk. Men sannolikt möter ett sådant stråk förr eller senare ett annat stråk, eller förgrenar sig i riktning mot andra platser.
Figur 1. I platsen för stråkens förgrening uppstår en unik geometrisk egenskap, nämligen att den platsen ligger närmare alla andra platser längs stråken än någon annan plats längs dem.
Då uppstår en viktig geometrisk effekt. Platsen där vägarna förgrenar sig är närmare alla andra platser på de tre riktningar som stråken nu beskriver, än någon annan plats längs dessa stråk. I lite mer tekniska termer så har en högre centralitet uppstått vid förgreningen så att den platsen ligger närmare alla andra platser längs stråken än någon annan plats längs dem. Det ger den platsen en avståndsfördel oavsett allt annat, vilket är grundorsaken till att städer ligger där de ligger; vid förgreningen är man helt enkelt närmare alla andra platser i omlandet än vid någon annan plats.
Om vi sedan tänker oss en hyfsat jämn spridning av människor kring denna förgrening betyder det att man även är närmare alla människor i detta omland; människor som i sin tur besitter olika kunskaper och färdigheter, liksom materiella tillgångar och kontaktnät. Värdet på allt detta stiger om man befinner sig när andra människor med liknande tillgångar där dessa tillsammans kan växlas upp genom olika kombinationer. Det finns alltså all anledning för dessa att förr eller senare söka sig till förgreningen. Denna enkla form skapar i all sin blygsamhet tydligt nya grundförutsättningar för människors agerande i dess omland.
Vi ser hur denna form etablerar en plats med tydliga fördelar för utbyte människor emellan, vilket över tid attraherar människor till platsen, något som i sin tur ökar dess attraktion, och därmed har en självförstärkande process satts i rörelse. Naturligtvis finns andra faktorer som påverkar var städer uppstår och vilken växtkraft de har, men det vi ser här är kanske den mest grundläggande faktorn som trots det är lätt att glömma bort – i grunden är staden ett geometriskt problem.
Men med tiden växer staden och de ursprungliga förutsättningarna förändras, och det på flera skalor. På den stora skalan förändras det ursprungliga läget över tid när andra platser kommer till, liksom stråk mellan dessa. Det kan avsevärt förändra centraliteten för platsen både till det bättre och det sämre. Lite märkligt förändras faktisk läget, man kan till och med säga att platsen flyttar på sig. Vi bör då skilja på absolut läge, det vill säga det rent geografiska läget på jordklotet som naturligtvis inte förändras, och det relativa läget som handlar om läget i relation till andra platser, vilket kan förändras dramatiskt. För det flesta urbana aktiviteter visar sig det relativa läget ofta vara betydligt viktigare än det absoluta.
Figur 2. Alla gatunät är i princip avancerade system av förgreningar av den typ vi såg i figur 1, där varje sådan förgrening har en unik närhet till alla andra förgreningar i gatunätet som ger dem unika egenskaper och kvaliteter av ett grundläggande slag.
Även på den lilla skalan sker förändringar över tid. Allteftersom staden växer så utvecklas utifrån den ursprungliga förgreningen ett lokalt vägnät inom staden där ett oerhört intrikat system av lägen med olika centralitet med tiden uppstår. Varje gatukorsning blir en förgrening av det slag vi talat om som var och en har en unik närhet till alla andra platser i staden. Naturligtvis överlagras detta nätverk av tillgänglighet över tid med en lång rad andra investeringar i form av bebyggelse, verksamheter och människor som påverkar de olika platserna i staden och ger dem unika egenskaper och kvaliteter, men det ska inte göra oss blinda för betydelsen av den mest grundläggande egenskapen hos dessa platser, nämligen närheten till alla andra platser i staden, det vill säga deras läge, vilket bestäms av stadens form, dess geometri.