Från mönsteranläggning till stadens piano nobile

Tidskriften Arkitektur, nr 6, 1993.

Lars Marcus

Från mönsteranläggning till stadens piano nobile.pdf

Download PDF • 69KB

1902 anlade Stockholms stad en renhållningsstation vid Ruddammen strax söder om Roslagstulls sjukhus. Stationen var för sin tid en mönsteranläggning med välutrustade verkstäder och stallar, såväl som tjänstebostäder för både manskap och stationsledning. En liten tillrättalagd stad i staden helt enkelt. 1988 antog stadsfullmäktige en ny plan för området, i vilken renhållningsstationen flyttades och platsen istället överläts för bostads­bebygg­else. I det nya bostadsområde som nu står färdigt på platsen lever dock mönsteranläggningsambitionen tydligt kvar. I det bästa av lägen, i skarven mellan stadens rika service- och nöjesutbud och de vida naturmarkerna på Norra Djurgården, har staden tillsammans med några av våra mest erfarna byggmästare, uppfört en mycket stilren och välordnad bo-stad i staden.

                      Känslan av mönsteranläggning har till stor del sin grund i det kvalitetsprogram som arbetats fram gemensamt av inblandade parter. Sådana kvalitetsprogram är numera regel i samband med planeringen av större bostadsområden i Stockholm. I detta dokument har stränga ramar lagts fast i allt väsentligt för husen; volymsuppbyggnad, takvinklar, fasadmaterial, färgsättning, fönsterindelning. Även den konsekventa stilinrikt­ningen mot en slags nittiotalsfunktionalism är tydligt föreskriven. Och man når onekligen resultat; området är starkt sammanhållet och de enskilda husen ovanligt kvalificerat utförda. Det kan varken sägas vara nyskapande eller självständigt men är ändå rätt befriande. Att den svenska, i grunden rätt fyrkantiga och vardagliga bostadsproduktionen kläs i en enkel nyfunkis, känns trots allt mer adekvat än åttiotalets retoriska utspel. Men kvalitetsprogram, tillsammans med andra styrningar som följer med bostadsbyggande, medför också att de variabler som återstår för de enskilda arkitekterna att behandla är få. Trots det finns här stora skillnader. Olov Lundgrens hus, ritade av det egna arkitektkontoret, utstrålar en imponerande gedigenhet, där delarna genomgående är välstämda mot en övertygande helhet, inte minst i kulörerna. Det är ett hus som det säkert är ett nöje att besöka även om femtio år, vilket är mer tveksamt när det gäller husen uppförda av SKB. Här dyker bostadsbyggandets alla vanliga skavanker upp; rassliga balkongfronter, grova fönsterposter och döda putsytor, allt det som i området i övrigt är så väl löst. Dessutom lider denna del av Ruddammens stadsplan av en av dessa innehållslösa åttiotalsgester som blivit Stockholms stadsbyggnadskontors kännemärken; denna gång i en dålig översättning av en Berlinsk förlaga.

                      Men trots att Ruddammen är ett av de mest attraktiva och välbyggda bostadsområdena i Stockholm på länge, så är det långt ifrån oproblematiskt. Själva tänkandet i områden med olika funktionskodning som tex bostadsområde, bär i sig en inställning till stadslivet som långt ifrån är okontroversiell. Det förespeglar oss att livet består av ett greppbart antal delar som var och en utifrån kunskap och forskning går att lägga tillrätta på bästa sätt. Normalt kopplas dessa tankar till funktionalismens ideal och byggandet av folkhemmet, och som sådant har det också under senare år fått utstå mycket kritik. Men på en plats som Ruddammen med sin förhistoria av mönsteranläggning av 1800-talssnitt, väcks möjligheten av andra historietolkningar. Bottnar dessa ideal verkligen hos trettiotalets radikala socialingenjörer eller har de sin grund längre tillbaka; hos den av både moraliska och taktiska skäl reformvänliga borgarklass, vilken lät bygga anläggningar som renhållningsstationen vid Ruddammen. Var det inte deras ideal, vilka snarare fokuserade på den positiva värderingen av den “egna täppan”, än socialismens “kollektiva boende”, som i det sociala bostadsbyggandet kläddes i en gångbar dräkt av vetenskaplighet och modernism; både när det gäller ord och byggnader.

                      Det här är ett område som Sten Gromark närmar sig i sin bok “Fängslande arkitektur”, i vilken han mot fransk bakgrund studerar borgarklassens filantropiska bostadsbyggande för arbetarklassen under 1800-talet. Han finner då Le Corbusier och hans stadsplanetankar som slutpunkten i en lång borgerlig tradition, snarare än som begynnelsen på någonting radikalt nytt. Nu behöver det ena synsättet inte utesluta det andra, men intressant med Gromarks historieskrivning är att den hjälper oss förstå vad som gör att Ruddammen, liksom andra bostadsområden, har större likheter med 1800-talets institutionsbyggande än med dess stadsbyggande. Resonemanget kan belysas genom en vandring nedifrån 1800-talsstadsdelen Östermalm, genom det nybyggda Ruddammen och vidare bort till 1800-talsintitutionen Roslagstulls sjukhus. Kontrasten mellan de båda första skulle inte kunna vara större, däremot är skillnaden mellan de senare marginell; samma tillrättalagda lugn vilar över paviljongerna på sjukhusområdet som bland Ruddammens bostadshus. Sjukhusets smittohindrande uppläggning, beroende på dess funktion som infektionssjukhus och de i Ruddammen, till viss del, anammade funktionalistiska idealen, gör jämförelsen än mer bestickande. Roslagstulls sjukhus är rena prototypen för ett funktionalistiskt bostadsområde!

                      Men om det var så att funktionalismens bostadsbyggande ärvde många av sina ideal från 1800-talets institutionsbyggande, håller denna typ nu på att genomgå ännu en metamorfos. Om man under lång tid använde typen för att försörja de breda lagren med bostäder, ofta i perifera lägen undan händelsernas centrum, har bostadsområdena under åttiotalet blivit allt exklusivare och förlagts i direkt anslutning till de attraktiva stadskärnorna. De har då alltmer fått karaktären av ett slags stadens piano nobile, där bättre bemedlade har möjlighet att ta för sig av det bästa av två världar; att samtidigt leva nära naturen och ha storstadens myller inom några minuters gångavstånd. Det är inte bara den statliga subventionen av redan välbärgade som är tveksam, utan även områdenas ensidiga förhållande till den övriga staden. I planeringen av dessa bostadsområden finns endast ambitionen att tillfredställa de interna behoven, att få dem att delta i ett gemensamt stadsliv är aldrig aktuellt. Det är ett parasitärt förhållande som står i tydlig kontrast till den traditionella stadens närmast symbiotiska förhållanden. Sammantaget gör detta det nya bostadsområdet vid kvarteret Ruddammen till det senaste tillskottet i två parallella traditioner; en gammal och en relativt ny. Å ena sidan som den senaste av institutioner längs den redan institutionstyngda Valhallavägen och å den andra som det, i Starrbäcksängens och Hammarbyhamnens efterföljd, senaste parasitangreppet på Stockholms stadskärna.