top of page

Posts   Themes    Archive

”Function follows form” även om inte ”form follows function”

KTH School of Architecture Yearbook 1997/1998

Lars Marcus



Enligt den engelske arkitekturteoretikern Bill Hillier, vilken spelar en avgörande roll i mitt avhandlingsarbete, har vi under de senaste årtiondena sett en förskjutning äga rum inom arkitekturforskningen. Där forskningen tidigare i huvudsak kan sägas ha sysselsatt sig med frågor kring relationen mellan byggd form och funktion har intresset nu i hög grad förflyttats till frågor som rör vad Hillier kallar relationen mellan form och mening. Med detta menar han att vi i allt högre grad studerar sådant som berör vad vi kan kalla arkitekturens kommunikativa sida, det vill säga det arkitektoniska uttrycket eller arkitektur som konst, mot att vi tidigare studerade dess funktionella sida, eller vad vi kan kalla arkitektur som bruksvara. Den förskjutning Hillier talar om kan sägas tidsmässigt sammanfalla med övergången från den funktionalistiska eller modernistiska eran till den postmoderna med dess många underavdelningar. Han beskriver även denna övergång som ett byte av metafor genom vilken vi ‘tänker’ arkitektur; om vi tidigare förstod arkitektur som en ‘maskin’ så förstår vi den nu snarare som ett ‘språk’. Själv skulle jag vilja beskriva den förskjutning som Hillier sätter fingret på, som så att vi har blivit mer upptagna av vad arkitekturen säger och mindre intresserade av vad den gör.

         Jag finner Hilliers påpekande mycket träffande och menar att det har ett stort förklaringsvärde för det vi kan iaktta omkring oss; inte bara när det gäller arkitekturforskningen utan även den arkitektoniska praktiken, den allmänna debatten om arkitektur, liksom i allra högsta grad arkitektutbildningen. Många av de kurser som ges här på skolan skulle helt enkelt ha varit blasfemiska för bara femton år sedan. Jag menar vidare att denna förändring på många sätt varit synnerligen välbehövlig och bra; den har gjort det möjligt att ifrågasätta och överge många heliga kor och förgivettagna begränsningar och har därmed gett underlag för en utveckling av såväl den teoretiska diskussionen som den konstnärliga kreativiteten inom arkitekturen. Men att de funktionalistiska doktrinerna om relationen mellan form och funktion var mogna för en kritisk granskning, innebär inte att relationen i sig är ointressant eller för den delen oproblematisk. Varje seriöst studium eller utövande av arkitektur måste förr eller senare ställas inför frågor kring detta förhållande. Den arkitektoniska formen måste förvisso inte följa funktionen i någon direkt mening (form follows function), men detta gör inte att vi kan lämna funktionen därhän och låta vad som helst styra oss (form follows anything), eftersom en relation mellan form och funktion finns där oavsett om vi skaffar oss kunskap om den eller inte. All byggd form kommer således alltid att ge underlag för vissa funktionella utfall och förhindra andra (function follows form). Risken är att vi kan komma att åsidosätta det förkättrade funktionsbegreppet på samma sätt som funktionalisterna kritiserades för att ha åsidosatt meningsbegreppet och därmed upprepa samma misstag, nämligen att tro att en fördjupning och utveckling av det ena automatiskt ger goda resultat för det andra. Arkitektur må vara konst men konst av ett alldeles speciellt slag nämligen brukskonst, det vill säga en konstart där kunskap om relationen mellan form och funktion just är vad som står på spel.

         Min egen ingång i denna frågeställning gäller stadsbyggandet där förskjutningen från ‘funktion’ till ‘mening’ varit ytterst påtaglig. Att det var funktionen som stod i centrum för de funktionalistiska stadsbyggarna står utom allt tvivel. Det var genom att urskilja och analysera stadens viktigaste funktioner och finna en rumslig organisation och arkitektonisk utformning för dessa som den traditionella staden skulle rationaliseras och utvecklas till ett modernt stadsbyggande. Att detta även ledde till starka arkitektoniska uttryck var naturligtvis oundvikligt och ofta viktigare för dessa stadsbyggare än vad deras retorik ville göra gällande. Med besvikelsen över att funktionalismen inte förmådde leva upp till de förhoppningar den väckt, erbjöd så postmodernismen en ny strategi; det var inte genom ett studium och tillrättaläggande av stadens funktioner som den goda staden skulle byggas utan genom ett studium och hög bearbetning av stadens uttryck, vilket man menade hade åsidosatts i det funktionalistiska stadsbyggandet. Att det fanns förhoppningar om att detta även skulle leda till god funktionalitet ska vi dock inte glömma. Likväl utgör stadsbyggandet på detta sätt ett tydligt exempel på en förändrad betoning från vad staden gör till vad den säger. I min mening har dock båda dessa strategier misslyckats i grunden. Paradoxalt nog framför allt inom de fält vilka man menat sig ha satt i centrum. Funktionalismens områden från Fredhäll till Hökarängen, liksom till och med flera miljonprogramsområden såsom exempelvis delar av Vårby, kan vara synnerligen tilltalande vad gäller deras arkitektoniska uttryck medan vi vet att de ur funktionell synpunkt lider av allvarliga problem: vikande serviceunderlag, olämpliga lägenhetsstorlekar, segregerande lägen. På motsvarande sätt kan många postmoderna områden såsom Norra Hammarbyhamnen, Södra Station och Starrbäcksängen, sägas fungera utmärkt, vilket i och för sig till stor del har att göra med deras förmånliga lägen, medan deras arkitektoniska uttryck sällan väcker intresse.

         Detta är dock inte någon stor poäng i sig, det viktiga i sammanhanget är att vi måste inse att vi står förvånansvärt tomhänta när det kommer till den för arkitekturen så centrala frågan om relationen mellan form och funktion. Vi tycks som arkitekter förvånansvärt ofta misslyckas att med hjälp av de medel vi har till hands, rumslig organisation och arkitektonisk formgivning, generera de funktionella utfall vi avser, vilket ju borde vara själva vår yrkeskompetens kärna. Jag för här naturligtvis en förenklad argumentation men efterkrigstiden är så full av arkitektoniska misslyckanden, och nu talar jag inte bara om stadsbyggande, att det finns all anledning att ta saken på allvar. Vad vet vi egentligen om relationen mellan form och funktion? Här kan Hilliers diskussion om de metaforer genom vilka vi försökt förstå arkitekturen hjälpa oss att se tydligare. Funktionalisterna satte förvisso funktionen i centrum men misslyckades enligt Hillier, eftersom den metafor, ‘maskinen’, de försökte förstå arkitekturen genom helt enkelt var missvisande. Arkitektur är ingen maskin även om den har maskinlikheter. Det är endast inom mycket begränsade områden som maskinmetaforen är fruktbar: måttstudier för elementära funktioner, ljusinfallsberäkningar och handikappanpassning till exempel. Utan att på något sätt förringa studiet av dessa aspekter är det uppenbart att stora fält av arkitekturens funktionalitet förblir obesvarade. Hillier menar vidare att språkmetaforen är minst lika missvisande; arkitektur har förvisso även språklikheter men är inget språk. Dessutom byter den samtalsämne eftersom den som sagt snarare leder till frågeställningar vilka har att göra med upplevelse och tolkning av arkitektur än dess funktionalitet. Men som jag antydde finns förhoppningar om att på detta sätt även komma åt arkitekturens funktionalitet. Tanken är att de arkitektoniska uttrycken ska generera funktionella utfall genom att vi förmår identifiera betydelsebärande tecken och former hos dem. Detta var i synnerhet den tidiga postmodernismens väg, framför allt då genom att anspela på traditionella uttryck som vi så att säga redan visste vad de betydde. Detta har dock inte heller visat sig vara en särskilt framkomlig väg. Med hur många associtativa former och traditionella tecken en byggnad än försöker uttrycka exempelvis funktionen skola, så finns inget som säger att den är funktionell som skola. Ofta leder denna strategi istället till en märklig dubbelhet där den byggda miljön säger ett men gör ett annat.

         Nu är inte Hillier bara en skicklig analytiker och kritiker utan har även utvecklat konstruktiva metoder och teorier för att råda bot på dessa problem. Han försöker då studera arkitekturen genom att utgå från arkitekturen själv, det vill säga konkreta exempel på byggnader och stadsmiljöer, och utveckla begrepp som visar sig fruktbara i denna process, istället för att metaforiskt låna från andra discipliner. Det han då funnit framgångsrikt är att studera arkitekturen som han säger ‘konfigurativt’. Ett sätt att förklara vad han menar med detta är att säga att konfiguration handlar om topologi snarare än den inom arkitekturforskningen så vanliga typologin. Där typologin gärna urskiljer enheter såsom: kvarteret, torget, rutnätet, så studerar topologin (av grekiskan topos — plats), relationen mellan de i en helhet ingående enheterna; hur förhåller sig exempelvis ett visst stadsrum till övriga stadsrum i en stad. Om vi till exempel säger att ett torg i en stad har funktionen att vara en plats där det är möjligt för människor att samlas, så visar Hilliers konfigurativa studier av städer att det som gör att människor samlas vid vissa platser i en stad, inte är den enskilda platsens utformning i sig utan platsen läge i staden sedd som helhet. De platser i en stad som med Hilliers vokabulär är ‘välintegrerade’ kommer även att vara de platser som samlar mest människor, oavsett om de är välutformade som torg eller inte. Staden är, som Hillier säger, inte en helhet uppbyggd av en serie platser, det är staden som helhet som pekar ut platserna. Detta är i min mening ett i grunden annorlunda sätt att ‘tänka’ arkitektur än vad vi är vana vid.

         Här finns inte utrymme att gå så mycket längre förutom att sammanfattningsvis säga att Hilliers studier, som är avsevärt mycket rikare och mer omfattande än vad som antytts här, ger skäl till förhoppning om fruktbara studier av bland annat relationen mellan form och funktion inom arkitekturen. För min egen del arbetar jag i denna riktning i form av en rumsanalytisk studie av Södermalm för att försöka urskilja hur olika rumsliga konstellationer i denna topologiska mening, ger underlag för olika funktionella utfall, vilket vi som sagt ofta vet mindre om än vi tror. Här finns slutligen också skäl att med ovan sagda som bakgrund påpeka forskningens betydelse för arkitekturämnet och arkitektutbildningen. Devisen Form follows function är närmast formulerad som ett slags stöd för den arkitektoniska skapandeprocessen men denna process är inte fri inom en konstart som arkitektur på samma sätt som inom de fria konsterna, eftersom det arkitektoniska verkets ändamålsenlighet eller funktion är så central. Därför behövs det parallellt med den syntetiserande eller skapande processen en analytisk, det vill säga vetenskaplig process, vilken studerar de samband, exempelvis hur function follows form, som sätter gränserna för arkitekturens möjligheter, då det är först med kunskap om sådana samband som arkitektens arbete får precision och styrka.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page