Det finns skäl att peka på den stora komplexitet som det på ytan så banala gatunäten i våra städer är förmöget att härbärgera. Här räknar jag inte bara in gatunätet som trafiksystem utan hela det offentliga rum som tillgängliggör alla platser i städer. En viktig egenskap hos dessa är kontinuitet, att det finns huvudstråk som sträcker sig mycket långa sträckor genom staden med hyfsat lättnavigerade sträckningar även för en gående. Det handlar inte om absolut raka gator och rätvinkliga kvarter utan om att vissa gator tillåts knyta samman staden som helhet i en någorlunda sammanhängande kontinuitet. Vad vi dock sett i det typiska områdestänkande som uppstod med modernismen, och som fortlever i dagens av fastighetsägare starkt präglade stadsbyggande, är att denna kontinuitet ständigt bryts upp.
En orsak är att man i modernismen valde en annan metod för att göra staden mindre när den hade vuxit sig för stor; man gjorde inte avstånden inom den mindre enligt baron Hausmanns modell i Paris utan bröt istället upp staden i mindre delar; man gjorde om den stora staden till en serie småstäder där varje område kunde sköta sig själv – man skulle så att säga få bo i en småstad mitt i storstaden. Naturligtvis fanns ideologiska förtecken här där storstaden upplevdes som problematisk och småstaden som föredömlig, men strategin grundade sig också på bristande kunskap där systemtänkande ännu inte etablerats inom stadsbyggandet. Det gjorde att man inte förmådde se hur sofistikerat det traditionella gatunätet egentligen är.
För det första har man i städer, hur stora de än varit, alltid bott i småstäder mitt i storstaden. Även i strikta rutnät som på Manhattan är inte alla gator intensivt trafikerade gator med omfattande handel; de flesta är stilla bakgator. Även sådana strikta rutnät har ganska stora nyanser i varierande lägen som bidragit till distinkta grannskap med olika socio-kulturella särdrag. Detsamma gäller i städer med mindre strikta gatumönster, där just små eller större variationer i dessa skapat urbana landskap med delområden med skilda grundförutsättningar och grannskap med olika egenskaper och karaktär. Men genom gatunätets kontinuerliga huvudstråk hålls alla dessa fortfarande samma i en helhet och gör att den gemensamma storstaden alltid står att finna runt hörnet.
För det andra, gör uppdelningen i isolerade områden att man riskerar tappa bort attraktionen hos staden som helhet, att man verkligen lyckas omvandla storstaden till en småstad, vilket också kan föra med sig att man i sitt grannskap inte känner sig delaktig i staden som helhet. I modernismens stad ingår inte de enskilda grannskapen i ett kontinuerligt nätverk utan är sammankopplade i en trädstruktur som gör att man inte passerar varandras grannskap när man rör sig utanför det egna grannskapet. Sådana förflyttningar är dessutom planerade för att främst göras med bil eller kollektivtrafik, det vill säga i rum som är tämligen avskilda från staden som helhet – staden bortom grannskapet tenderar att försvinna.
Men inte bara den interna identifikationen med staden som helhet försvagas, även dess externa attraktivitet undergrävs. Den stora staden riskerar just bli en serie småstäder där de kvaliteter som endast den riktigt stora staden förmår skapa uteblir. Vi får inte längre tillgång till stadens fulla volym och mångfald utan bryter ned den till en serie delar som har svårt att bygga synergier mellan sig, snarare riskerar de existera i parallella världar med begränsande glastak just i form av deras storlek som avgör hur stora de kan bli.
Det som är svårt att se är hur det på ytan banala kontinuerliga gatunätet förmår bygga en hierarki inom sig, där småstaden förmår existera alldeles vid sidan av storstaden och därmed samtidigt vara hem för en lokal grannskapskultur med lokal service, och vara underlag för en gemensam storstadskultur med ett stort och differentierat utbud av privat och offentlig service, där detta inte är två skilda saker utan där det är samma människor som skapar både grannskapet och storstaden. Egentligen är denna märkliga artefakt betydligt mer sofistikerad än så, eftersom det inte bara handlar om del och helhet utan om en kontinuerlig hierarki genom alla skalor från det mest lokala till den mest övergripande helheten där alla är länkade till varandra, ofta just bara runt hörnet. Återigen ser vi hur staden i grunden är ett geometriskt problem, ett formproblem.