Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 2, 1992.
Lars Marcus
Det är det synliga som är ett mirakel, inte det osynliga.
-Oscar Wilde
Åttiotalet — metaforismens årtionde
Under hösten 1991 presenterade Stockholms stadsbyggnadskontor sitt förslag till fördjupad översiktsplan för området kring Hammarby sjö. I samband med presentationen gjordes en utställning på stadsmuseum där det hölls informations- och debattkvällar. Det publicerades också en skrift som ingående presenterade förslaget. Alltigenom beskrevs den nya stadsdelen med hänvisningar till Stockholms befintliga innerstad; man talade om den som stadsmässig, som bärare av stenstadskaraktär eller visade hur den liknade och hade drag av olika delar av den äldre staden. Samtidigt var det uppenbart att förslagets författare inte hade ambitionen att till fullo bygga ännu en stadsdel till innerstaden, denna tjänande bara som metafor. Att tala om företeelser inom arkitektur och stadsbyggnad som om de vore någonting annat än det de är, med hjälp av liknelser eller bilder, har under åttiotalet varit så vanligt att man kan tala om ett metaforismens årtionde, där ingenting bara har varit vad det är utan alltid likt, -mässigt eller som om. Detta språkbruk har kanske alltid varit vanligt och nödvändigt bland arkitekter och planerare, som ofta befinner sig i situationer där det gäller att försöka beskriva någonting som ännu inte är. Likväl finns här en förskjutning, författarna till Hammarby sjöstad, liksom så många andra under åttiotalet, använder inte metaforen som metafor utan som en direkt beskrivning; det är fråga om en mer eller mindre medveten sammanblandning av bild och verklighet. Det är metaforen som man anstränger sig för att förverkliga; det verkliga täcks av en hinna av bilder, vilka blir allt svårare att skilja från den underliggande verkligheten. Det kommer inte att byggas någon ny stad eller stadsdel vid Hammarby sjö, det kommer att byggas någonting stadsmässigt, en skenbild av staden. Vad är ursprunget till dessa skenbilder, vad innebär de för det verkliga och vad är det som får oss att så gärna tro på dem?
Jean Baudrillard och skenbildernas ordningar
För att orientera sig bland sådana frågor kan den franske filosofen Jean Baudrillard vara till hjälp. Han rör sig i svårfångade områden där tankarna lätt slinker mellan fingrarna; här finner han den frihet som återspeglas i hans stil, samtidigt vag och vittfamnande. Men i hans labyrintiska texter ställs man ofta, om så bara för ett ögonblick, inför belysande perspektiv som får en att se, för att inte säga genomskåda, den kringliggande verkligheten. Baudrillard, som annars inte är mycket för att systematisera sina tankar, skrev 1983 något som skulle kunna kallas en skiss till en skenets historia under namnet "skenbildernas ordningar". Där följer han historien om det verkligas olika sätt att i alltmer avancerade skenverkligheter framträda inför människan. Drivkraften i denna historia tycks vara människans önskan att finna den dimension av verkligheten där hon förmår förverkliga sina drömmar.
Det följande är ett försök att utifrån Baudrillards tankar kring skenets olika framträdanden i verkligheten söka bakgrunden och historien till åttiotalets metaforiska stadsbyggande, och kanske också ana dess framtid. Detta sökande leder oss in i historien om hur drömmar blir verklighet.
Klyvningen i det verkliga och det skenbara
Baudrillard börjar sin historia i renässansen och betonar att där föds inte bara intresset för naturen utan också dess avbilder, dess imitationer. Samtidigt som människan börjar iaktta och studera den omkringliggande verkligheten skapar hon också de första förfalskningarna av den. Det är en dubblering av det verkliga som äger rum, där den ena verkligheten bara är en spegling av den andra. Den helhet som världen utgjorde under medeltiden klyvs nu i det verkliga och det skenbara. Om det verkligas historia är den historia som alltid berättas eller tycks berättas, så försöker Baudrillard nå under denna genom att skriva en imitationernas, förfalskningarnas eller skenens historia. Baudrillards påpekande att renässansmänniskans upptäckt av sin förmåga att iaktta, mäta och avbilda naturen inte så mycket är en upptäckt som en reduktion av verkligheten, där en allt större del av den döljs av sitt eget sken, hjälper oss att förstå vår tids längtansfulla tillbakablickande på den tid som föregick denna reduktion, medeltiden.
Medeltiden — det äktas guldålder
Medeltiden framstår gärna som den tid då världen fortfarande var hel, då festen var en förlängning av arbetet, då tingen kunde vara laddade med ande, då människorna, oskuldsfulla och omedvetna om sig själva, deltog i naturens stora kretslopp, kort sagt den tid då gud fortfarande var närvarande i människornas vardag. Det är tiden före imitationerna och skenen, det ”äktas” guldålder. Tingen är vad de är, deras ursprung i naturen är direkt, och det sätt på vilket de framträder inför sinnena saknar överlagrade bibetydelser, de är oskuldsfulla. Inga skenbilder kan finnas i en värld med så stark identifikation mellan det verkliga och dess sätt att framträda, eller som Baudrillard uttrycker det: "Ett förbud skyddar tecknen och försäkrar dem absolut klarhet; varje tecken refererar otvetydigt till en viss status.” Men Baudrillard pekar också på baksidan av detta paradisiska tillstånd. De lagar som binder samman denna verklighet är hårda och grymma, deras överskridande straffas ofta med döden. Det är en verklighet behärskad av ett ”kastväsende”, där det verkligas alla framträdanden märkts med absoluta tecken vilka de aldrig kan göra sig av med eller byta ut. För den medeltide bondesonen är det lika omöjligt att bli riddare som att bli fågel, båda händelserna vore lika stora kränkningar av tingens ordning. Det är ett samhälle där blodet går före lagen, och där drömmar uppfylls först efter döden.
Figur 1. Den naturliga staden – Lund, medeltid. Staden är föga mer än en förhårdnad i landskapet (Från ”Stadens gator och kvarter” av Lennart Améen).
Den naturliga staden
Denna ordning som så fullständigt likställer och begränsar verkligheten till det av naturen eller gud givna, ger även avtryck i den medeltida staden. Den är ett landskap i landskapet, format av livet själv; dess byggnader och rum är vad de är, det finns ingen skillnad mellan innehåll och form. Byggnadernas gestalter är ansikten, identiteter, inte masker vilka förleder sin omgivning och spelar den spratt. Stadslivet har format den byggda staden och vice versa i ett ständigt växelspel. Staden är genomskinlig och omedelbart uttydbar, men det är just detta som låser den i en så sträng ordning, en ordning där inget kan tolkas, inget kan ges en ny innebörd, inget okänt kan framträda.
Figur 2. Erik XIV målad av Steven vand der Meulen 1561. Med detta porträtt framträdde Erik i en förskönad kopia av sig själv inför drottning Elisabeth av England och bad om hennes hand. Kungen är i originalet avbildad i naturlig stolek (Svenska statens porträttsamling, Gripsholms slott).
Verkligheten stöps på nytt
När så renässansmänniskan genom att studera och avbilda naturen lyckas skapa en parallell till det verkliga, en spegelbild, en imitation, förgörs den medeltida ordningen. Dess trovärdighet står på spel; det som tidigare med säkerhet var äkta kan nu lika gärna vara skenbilder: tolkningar blir möjliga, förändringar kan äga rum, nya värden kan uppstå. Tingen frigörs från sin entydighet och människorna från sin bindning till en ”kast”. Verkligheten blir flytande och formbar, möjlig att stöpa på nytt. Den nya tidens allt självsäkrare borgerskap bär på förhoppningar om social rörlighet och expansion inom handeln, något som var omöjligt i den medeltida ordningen med dess absoluta krav på äkthet. Men i den osäkerhet om tecknens betydelse som följer med imitationerna blir detta möjligt. Baudrillard ser i renässansens och barockens förkärlek för stuckaturarbeten en bild av detta skeende. I stuck kan naturens alla framträdanden och till och med himlens änglar avbildas och imiteras i ett och samma material. "En förvandling av naturen till en unik substans, teatralisk, likt (tidens) sociala liv förenat under de borgerliga värderingarnas tecken, bortom allas skillnader i blod, rank och kaster.” Skenbara värden uppstår ur det värdelösa, eller är det så att nya värden uppstår ur det skenbart värdelösa?
I det konstgjorda är människan herre
Baudrillard menar att detta inte bara är ett helt nytt sätt för verkligheten att framträda, utan att det också för med sig nya och förbättrade möjligheter för människan att bemäktiga sig denna verklighet. När naturlagarna är brutna uppstår möjligheten av en värld reglerad av människans egna lagar. Vi lämnar naturen och gud som den ordnande makten, och ger oss in i en imitation av naturen, en teater där människan kan iscensätta sig själv. Här finns "den demiurgiska ambitionen att driva ut den naturliga substansen ur ett ting och ersätta den med en syntetisk", som Baudrillard formulerar det. Det konstgjorda låter sig formas av människan, det är i hennes makt. Men detta gäller inte bara tingen; hos jesuiterna, som Baudrillard talar om, fanns den uttalade ambitionen att genom sträng disciplin i sina skolor forma den ideala människonaturen ur de barn som besökte dem. Det handlar inte längre om att bara avbilda naturen, utan om att lägga den tillrätta, idealisera den. Människan upptäcker att hon kan bli herre över både naturen och sig själv, och därigenom förverkliga sina drömmar genom att dubblera verkligheten i en medgörlig substans: stuck, betong, plast, data, substanser som i sig berättar en historia.
Figur 3. Den iscensatta staden – Kalmar, 1650. Ön Kvarnholmen läggs tillrätta enligt tidens ideal (Från ”Stadens gator och kvarter” av Lennart Améen).
Den iscensatta staden
Strävan efter att bemäktiga sig verkligheten och iscensätta den i en idealiserad och mer kontrollerbar form är uppenbar i renässansens och barockens stadsbyggande; det karaktäriseras just av viljan att lägga naturen tillrätta. Tidens många projekt till idealstäder med geometriskt komponerade planer innehåller i princip samma element som den medeltida staden. Där finns kyrkan, rådhuset, furstepalatset, försvarsverken och stadsportarna, men där dessa i medeltidsstaden på ett ”naturligt” sätt växte upp invid varandra med nödvändig hänsyn till naturens begränsningar, får de i renässansplanerna en abstrakt och idealiserad komposition. Stadens element ingår nu i en tillrättalagd iscensättning med både rationella och teatrala uttryck. Här föds en tradition av tillrättaläggande stadsbyggnad som fjärmar sig från de tröga naturlagarna för att finna sin egen ordning i den mer hanterbara skenvärlden, en tradition i vilken vi fortfarande verkar. En avgörande förändring har då ägt rum. Den medeltida staden är ett växelspel mellan liv och byggande, den får sin form av sitt innehåll, medan renässansstaden vill forma sitt innehåll, den iscensätter ett liv.
Originalets död
Den stora befrielsen från det verkligas börda blir möjlig i och med den industriella revolutionen. Barockens iscensättningar återgår alltid till verkliga förebilder, de imiterar eller snarare speglar verkligheten, vilket gör dem beroende av en verklig motsvarighet, ett original. Trots viljan att efterlikna lämnas alltid en tydlig skillnad mellan det verkliga och det imiterande, en skillnad vari fascinationen inför det barocka spelet med skenen består. I industrialismens era återgår det producerade inte till ett original, dess ursprung är inte naturen utan tekniken, och produkterna refererar bara inbördes som en serie jämställda och identiska kopior. Deras särart är snarare möjligheten att reproduceras än likheten med ett original. Jämställdheten är den tvingande orsak som slutgiltigt raderar ut originalet, vilket annars skulle ifrågasätta den. Men utan original är skillnaden mellan verklighet och sken borta, friktionen försvinner. Det finns inte längre några hinder för den industriella produktionens, eller snarare reproduktionens tillväxt. Vi lämnar imitationernas och teaterns era för att närma oss produktionens och industrins.
Figur 4. Abraham Lincoln fotograferad av Alexander Hesler 1860. Genom mångfaldigandet av detta porträtt blev president Lincoln närvarande i snart sagt var amerikans hem. Presidenten menade själv att detta var en av de mest bidragande orsakerna till hans popularitet (George Eastman House, Rochester, New York).
Den serieproducerade staden
Vi befinner oss då i en verklighet där det är möjligt att framställa ändlösa serier av ting, vilka alla saknar referenser till verkliga företeelser. Skenet är frigjort från det verkliga och kan utan motstånd mångfaldiga sig, ett förhållande som kan iakttas i industrialismens tidiga städer. Den tidens stadsbyggande kännetecknas av rutnäten vilka sprider sig från västvärldens alla industriella centra. Rutnätet är ingen ny företeelse, men skiljer sig här från sina tidigare framträdanden genom att sakna centrum och begränsning. I tidigare fall, som under renässansen, ingår rutnätet som material i iscensättningarna av stadens olika element, men industrialismens rutnät saknar en sådan bindning till det verkliga, de saknar komposition. Gator och kvarter adderas till varandra så länge den industriella expansionskraften finns där, eller tills verkligheten gör sig påmind i form av vattendrag och berg. Men det är inte bara rutnätets gator och kvarter som industrialismen serieproducerar, snart dyker centralplatserna och boulevarderna upp i dess städer. De påminner om barockens scenografiskt anlagda torg och huvudgator, men med en väsentlig skillnad: där platser och gatuaxlar i barockstaden alltid genereras av någon verklig företeelse som ett furstligt palats, en ceremoniell rörelse fram till en kyrka eller något liknande, så betecknar de i industrialismens stad ingenting. De är endast tomma reproducerade tecken, vars grund bara står att finna i den industriella produktionens förmåga att mångfaldiga. De måste tolkas, ges en betydelse, ges ett värde vilket produktionen i sig inte kan ge dem; även staden blir en marknadsvara, vars värde varierar med konjunkturer. Det är de borgerliga idealen och drömmarna om samhället som här förverkligas.
Figur 5. Den serieproducerade staden – Jönköping 1877. Den befintliga staden kompletteras med en serie identiska mönsterkvarter, utlagda utan större hänsyn till det äldre rutnätet (Från ”Stadens gator och kvarter” av Lennart Améen).
Produktionen som medium
Men det viktiga är egentligen inte massproduktionen i sig, utan snarare hur den påverkar människan och hennes förhållande till den omkringliggande verkligheten, hur den verkar som medium. Baudrillard förstår här den industriella massproduktionen utifrån den kanadensiske mediateoretikern Marshall McLuhan. Ett medium är enligt McLuhan allt som verkar som en förlängning av människan, de ”verktyg” som förstärker eller på annat sätt påverkar oss så att vårt sätt att varsebli och agera i vår omgivning förändras. Därför blir själva mediet i sig det revolutionerande, inte vad det kan tänkas vara bärare av. I den industriella produktionen är det alltså industrialiseringen och massproduktionen i sig som förändrar vår verklighet, inte det som produceras. Därav McLuhans kända sentens, "The medium is the message".
Modellens födelse
Men enligt Baudrillard är produktionen av den rena serien ett kortvarigt tillstånd. Upptäckten av den obehindrade reproduktionen leder snart till att det som produceras inte bara speglar sig i sig själv i oändliga serier, utan utformas just med ändamålet att kunna reproduceras. Våra ting och vår omgivning produceras då utifrån modeller. Skillnaden mellan originalet och modellen är initiativet; originalet saknar initiativ, det är något man blickar tillbaka på för att efterlikna, modellen däremot tar initiativ, den formar det kommande. Om vi omger oss med media som utgår från modeller, som alltså i sig har förprogrammerade förväntningar av vad som skall ske, kan vi i McLuhans efterföljd tänka oss att detta förändrar vår verklighetsuppfattning. Hädanefter utvecklar sig den verklighet vi iakttar utifrån ett i den inneboende mönster, verkningarna av skeendet är någonstans kända redan innan de har ägt rum, historien förekoms av en plan. Baudrillard liknar detta vid hur vår arvsmassa finns inom oss i form av DNA-molekylen och hur vårt liv kan sägas finnas inprogrammerat där långt före vår födelse. Det är den fundamentala skillnaden mellan den alstrande och den ärvande människan vi har att ta ställning till. Men det är också ett avgörande steg i skenets historia och möjligheterna att göra drömmar till verklighet, det är steget in i den simulerade verkligheten.
Figur 6. Den genererade staden – Farsta, 1961, och dess modell 1945. En serie samhällen byggs och bebos i enlighet med en modell.
Den genererande staden
Serien och modellen får sin tydliga betydelse för stadsbyggandet i den tidiga modernismen. Det är föreställningen om en centralt planerad serieproduktion av staden som tar gestalt i de förorter och satellitstäder som under industrialismens guldålder byggs runt de redan tidigare etablerade stadskärnorna. Insikten att även staden går att serieproducera föder snart tanken om modeller för den. Modernismens stadsmodeller skiljer sig från renässansens idealstäder genom att inte vara avspeglingar av ett original. Där idealstäderna var tillrättalägganden av medeltidstaden enligt en ny tids värderingar och ideal är funktionalismens städer modeller konstruerade utan sidoblickar på någon föreliggande verklighet. Deras upphov är inte livet som det levs, utan de finner sin grund i vetenskapen, tekniken och produktionen. Det viktiga för dessa städer är inte likheten med ett original, utan, som tidigare har sagts, deras möjlighet att reproduceras. Intresset lämnar det som har varit och inriktas istället på det som skall komma. Den industriella erans stadsmodeller blir avtryck av sin tids drömmar och ideal, och får karaktären av rationellt organiserade produktionsapparater. I dem finns en önskan att organisera, forma och styra skeendena för att underlätta planeringen av samhällets politiska och ekonomiska framtid. Det är detta föregående av skeendet hos den funktionalistiska staden som gör att den kan sägas vara simulerad.
Skenet kan inte skiljas från det verkliga
Det karaktäristiska och samtidigt kusliga med det simulerade är enligt Baudrillard att det inte går att skilja från det verkliga, "Det är inte längre frågan om imitation eller upprepning, inte ens parodi. Snarare är det frågan om att ersätta det verkligas tecken med det verkliga själv, alltså, en operation som utsläcker varje verklig process till förmån för dess programmerade spegelbild". Med en omkringliggande verklighet som utvecklar sig efter modeller närmar vi oss en samhällsordning som styrs av inneboende ”genetiska” koder, skeendet beskrivs inte längre i efterhand utan är redan föreskrivet i modellen. Detta innebär en oerhörd förfining av den politiska kontrollen. Om regleringen av det samhälleliga skeendet tidigare ägde rum genom förbud och olika hinder som kunde samlas i en lag, verkar den i den simulerade verkligheten genom att skeendena förprogrammeras i en kod; där den tidigare var passiviserande är den senare aktiverande. Makten är då en kraft som aktiverar livet och skeendena inifrån, inte en kraft som utifrån försöker styra och forma dess nyckfullhet. Vi kan då med Baudrillard säga att människan befinner sig i "deltagandets storartade festival ... magnetiserad av några få betydande modeller i kodens skimrande fält." Det är detta förebådande av en kommande verklighet i enlighet med en modell som på ett så kusligt sätt gör det omöjligt att skilja det simulerade från det verkliga, dröm från verklighet.
Tingen tjänar inte mig, jag tjänar tingen
För att belysa detta hänvisar Baudrillard till den tyske konst- och samhällskritikern Walter Benjamins resonemang om filmkonsten. Filmens styrande direktiv till sin publik genom på förhand gjorda val av bildvinklar och klipp distanserar publiken från det egentliga skeendet, enligt Benjamin. Åskådaren kan bara leva sig in i skådespelarens rolltolkning i den mån han förmår leva sig in i kameran, men kameran har en förutbestämd och subjektiv uppfattning av skeendet. Åskådaren läser då bara av ett förprogrammerat meddelande. Filmen kan därför sägas utsätta åskådaren för ett slags test; den tillåter inte åskådaren att fråga, den frågar honom. Budskapets roll är inte längre att informera, utan att testa genom frågor vars svar redan är väntade. Tingen är då, med Baudrillards ord, "inte 'funktionella' i ordets traditionella mening; de tjänar dig inte längre, de testar dig".
När den omkringliggande verkligheten ställer oss inför en mängd frågor vars svar redan finns förväntade uppstår en osäkerhet huruvida våra handlingar härrör från en egen impuls eller är reflexer framkallade av de test omgivningen utsätter oss för. Baudrillard ser sådana test på alla nivåer; i våra vardagliga kontakter människor emellan där vi genom enkla frågor med inbyggda förväntningar binder upp varandra; i reklam och nyheter, vilka båda i lika hög grad sätts samman för att uppnå önskade effekter; i de allmänna valen, där stora komplexa frågor reduceras till anrättningar möjliga att besvara med ja eller nej. I detta hav av förväntansfulla budskap är det människans uppgift att snabbt avkoda dem för att avlägga den rätta reaktionen. Vi blir allt bättre på att snabbt sortera och behandla budskapen, men vi har nu avsagt oss initiativet. "Vi lever mindre som användare än som läsare och utväljare, läsande celler. Men icke desto mindre: i samma bemärkelse är vi ständigt utvalda och testade av mediet själv", skriver Baudrillard.
Figur 7. Den simulerade staden – Hammarby sjöstad, 1991. Stadsdelen simulerar den äldre stenstaden, samtidigt som den föreskriver det kommande livet i stadsdelen.
Den simulerade staden
Modernismens tidiga förortssamhällen är till sin anda barn av industrialismen och serieproduktionen, de är direkta avtryck av tidens rådande produktionsapparat och försöker inte återspegla något traditionellt stadsbyggande. Men i dem finns en önskan att styra det kommande skeendet, vilket förebådar den simulerade verkligheten. Med tiden blir dessa samhällen allt skickligare i att härma det verkliga, anpassningar till naturen görs, stadens traditionella tecken appliceras, ett historiskt skeende simuleras. I åttiotalets stadsbyggande utvecklas detta till en marknad av städer; stenstad, småstad, trädgårdsstad, ekostad, köpstad, sjöstad, och med dessa de förprogrammerade koderna för respektive stadsliv. Denna typ av simulerade städer möjliggör en effektivare styrning av skeendena än de rent producerade. I de senare finns en ovilja att erkänna det verkliga som ständigt hotar att avslöja deras sken, i de förra med deras naturtrogna återgivning av det verkliga blir detta svårare. Dessutom förfinar dessa städer den typ av tester som vi tidigare har sett inom filmen; de är montage av tecken och budskap som det blir vår uppgift att läsa av och demontera på samma sätt som de har sammanfogats. När vi gör detta, uppfyller vi stadens inbyggda förväntningar. Ju skickligare vi blir på att tyda stadens tecken, desto närmare följer vi den inskrivna koden; i den processen lämnar vi det verkliga för att ge oss in i dess simulering. Detta överensstämmer, som Baudrillard säger, med den samtida vetenskapens postulat att en process kan upprepas perfekt gång på gång, det gäller bara att ha en omgivning av kontrollerbara förutsättningar. Utifrån denna bakgrund kan vi betrakta Hammarby sjöstad som en simulerad stad. I planer och beskrivningar av den finns inbyggda förväntningar om vad som skall ske, hur livet skall komma att te sig. Innan den nya stadsdelen har förverkligats ges vi en bild av dess framtid: historien förekoms, livet programmeras, bilden blir verklighet. När planförfattarnas metaforer förverkligas, när bilderna får liv, täcker de så exakt det verkliga att bild och verklighet inte längre kan skiljas från varandra. Vi befinner oss i en situation där, med Baudrillards ord, "verkligheten ... fångar varje dröm innan den ens hinner framträda som dröm".
Figur 8. 55% Reagan, 45% Brezjnev och mindre än 1% var av Deng, Mitterand respektive Thatcher i en digitaliserad bild av Nancy Burson 1982. Den nya tekniken gör det möjligt att framställa helt rovärdiga porträtt av människor som aldrig har existerat. Procenttalen återspeglar antalet kärnstridsspetsar som respektive makt förfogar över (”Warhead 1” av Nancy Burson, Richard Carling och David Kramlich).
De medgörliga substanserna
Baudrillards genomgång av skenets alla framträdelseformer, imitationer, produktioner, simulationer, ger oss en bakgrund till 80-talets metaforiska stadsbyggande. Det ingår som en del i det senaste kapitlet i en lång historia, som beskriver människans strävan efter att förverkliga sina drömmar. Sedan gud upphörde att vara garant för det verkligas absoluta ordning blev verkligheten formbar, och människan gav sig in i sökandet efter den medgörliga substans i vilken hon skulle kunna bli sin egen herre. Under renässansen och barocken iscensatte hon sina drömmar i en scenografi av gips och trompe-l'oeil-målningar, i industrisamhället serieproducerade hon dem i betong och plast efter en modell, men vår egen samtid har funnit det mest medgörliga och formbara materialet hittills, den rena informationen. Med dess hjälp kan vi förverkliga våra drömmar i datorer. Vi ger oss då in i den virtuella verkligheten eller ”cyberspace”, där människan helt kan släppa kontakten med den tröga verklighet hon så länge kämpat med. Här kan vi uppträda under simulerade identiteter på resa genom rum med valbara geometriska lagar under det att tidsåldrarna passerar revy i den hastighet vi själva önskar; det är bara våra drömmar som sätter gränserna. Men paradoxen är att ju mer vi frigör oss från det verkliga och ger oss in i dess olika sken, desto mer fjättrade blir vi. Den virtuella verkligheten är helt beroende av de förprogrammerade koder vi kan lagra i datorernas databanker. Författaren och cyberspacedebatören Michael Heim formulerar det på följande sätt: "Medan användare av (data) systemet känner hur geografiska och intellektuella avstånd suddas ut, är priset de betalar förmågan att initiera aktiviteter som inte någonstans kan kontrolleras eller övervakas.” I den virtuella verkligheten har människan nått den totala friheten till kostnaden av den absoluta kontrollen. Alla möjligheter, alla skeenden, alla initiativ finns redan lagrade i den globala databank som samtidigt är frihetens källa och begränsning. Vi blir här på randen in till framtida verkligheter lämnade med endast gamla lärdomar som tröst; friheten har sitt pris, och de drömmar som går att förverkliga är endast de som kan köpas för pengar.
Källor
Jean Baudrillard: Simulations, Semiotext(e) New York, N.Y. 1983.
Marshall McLuhan: Understanding media, London 1987.
Michael Benedikt (red.): Cyberspace: first steps, Cambridge, Mass 1991.
John Burill (red.): Kritisk teori - en introduktion, Göteborg 1987.
Stockholms stadsbyggnadskontor: Hammarby sjöstad - fördjupad översiktsplan, Stockholm 1991.