top of page

Posts   Themes    Archive

I stadens spår

Tidskriften Arkitektur, nr 8, 2005

Lars Marcus



Jag tror Bosse Bergman har rätt när han säger att den danska stadsbyggnadsforskningen är mer framstående än den svenska och jag tror att han har rätt när han säger att man där kommit längre än oss när det gäller att begreppsliggöra det svårtolkade stadslandskap som vuxit fram i våra städers periferi under de senaste decennierna. Men jag tror att han har fel när han säger att det är denna kunskap som måste bilda grunden när vi genom planering och byggande agerar i detta stadslandskap. Jag tror helt enkelt att något väsentlig saknas även i den danska stadsbyggnadsforskningen, som gör att vi fortfarande inte har redskapen att på ett medvetet och förnuftigt sätt agera i detta landskap.

         Jag förstår helt enkelt inte hur vi skall kunna utveckla kunskap som kan vara stöd för plane­ring och byggande om vi inte seriöst börjar studera staden som den fysisk-rumsliga artefakt den i grund och botten är. Naturligtvis är staden samtidigt många andra saker; sociala och ekonomiska processer, kulturella uttryck och tekniska system. Men som sådan studeras den av många andra discipliner. Från arkitektur- och stadsbyggnadsforskningens horisont, sådan den framför allt bedrivs på arkitekturskolorna, måste stadens som byggd form vara det primära studieobjektet. Vem skall annars utveckla kunskapen om staden som rumsligt system.

         Ur detta perspektiv kan jag inte se att den danska forskningen lägger något till vår kunskap om staden. I mycket påminner den just om angreppssättet hos den forskning som bedrevs på Chalmers för 7-8 år sedan och som Bosse Bergman refererar till. Man försöker förstå och begreppsliggöra det samtida stadslandskapet utifrån studier av det som socialt, ekonomiskt och kulturellt fenomen och här bidrar man onekligen till att förjaga stereotyper och ge oss nya synsätt som bättre fångar denna verklighet. Men även om man därige­nom lyckas klargöra och nyansera bilden av detta stadslandskap, framträder den fysiska ge­stalten och de rumsliga system där dessa fenomen äger rum som förvirr­ande och obegripligt även i den danska forskningen. Att som stadsbyggnadsforskare påstå något så absurd som att stadslandskapet i våra städers periferi är formlöst är inte ett uttryck för ny kunskap utan ett underkännande av sin egen verksamhet. Det är samma brist på samband mellan vad vi i allmänna ordalag kan kalla stadslivet och stadsformen som gör att man kan kalla trafikleder för vår dags agora, eller kasta in ett nytt begrepp som metapolis, bland alla andra varianter med slutledet -polis, och förvänta sig att det skall ha något förklaringsvärde.

         Här ligger det stora kruxet. Staden är och kommer alltid att vara en fascinerande och mångfacetterad koncen­tration av sociala, ekonomiska och kulturella fenomen, men för arkitektur- och stads­byggnadsforsk­ningen måste uppgiften vara att knyta dessa fenomen till arkitektonisk och urban form. Dels för att det är av stort allmänt intresse och kan hjälpa de discipliner som mer specifikt studerar dessa fenomen. Dels, och av större intresse för arkitektur- och stadsbygg­nadsfältet, för att vi skall förstå hur planering och byggande inverkar på och är medskapande i alla dessa sociala, ekonomiska och kulturella fenomen.

         Här sitter arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen på inget mindre än varje forskares våta dröm; ett tidigare tämligen outforskat studieobjekt som är synnerligen ymnigt förekommande och som på goda grunder förefaller ha direkt inverkan på i stort sett alla centrala samhällspro­cesser. Dessutom är det ett studieobjekt som står still och har ovanligt tydlig och påtaglig utsträckning, vilket torde underlätta studierna av det. Liksom jag skrev i en artikel i tidskriften Nordisk arkitekturforskning 1999, just med anledning av stadsbyggnads­forskningen på Chalmers, är det som saknas vetenskapliga metoder och tekniker att analysera stadens som fysisk-rumslig artefakt. Situationen förefaller mot bakgrund av den forskning Bosse Bergman refererar härvidlag inte ha förändrats nämnvärt.

         Här kommer jag uppenbarligen att tala i egen sak, men det är just ett sådant anslag jag arbetat utifrån inom stadsbyggnadsforskningen på Arkitekturskolan vid KTH (se vidare: www.arch.kth.se/sad). I korthet har jag sedan starten försökt att inte bara ställa frågan: Vad skall vi forska om, utan även frågan: Hur skall vi forska om detta? En självklar följdfråga inom all forskning men som man alltför ofta undvikit inom arkitektur- och stadsbyggnads­forskningen och som jag uppfattar är det grundläggande problemet även för den danska stads­byggnadsforskningen. Vi får stadsforskning, vilket är väl så intressant, men vi får faktiskt ingen stadsbyggnadsforskning. För att komma staden på spåren i den meningen måste vi börja studera stadens spår, det vill säga den fysisk-rumsliga vagga där stadslivet vilar.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page