Svenska Dagbladet, 21 januari 2009
Lars Marcus, Alexander Ståhle
Diskussionen om Slussens framtid har nu pågått i två årtionden. Trots det verkar det fortfarande leva en förhoppning om att det någonstans därute finns någon som sitter på det förlösande svaret. Vi tror denna förhoppning saknar fog. Om det finns någon stadsbyggnadsfråga i Stockholm där alla har kunnat komma till tals och där otalet alternativ redovisats så är det Slussen. Snarare bottnar denna förhoppning i den föråldrade kunskapssyn som vilar på idén om den geniala arkitekten. Myterna om nuvarande Slussens genialitet, som senast framfördes i SvD av Bosse Bergman (10/1) och Jöran Lindwall (19/1), bäddar för detta.
I själva verket har stora steg tagits med de senaste två arkitektutredningarna, vilka vi på uppdrag av Stockholms stad har haft möjlighet att följa från nära håll. I den förra utredningsomgången arbetade White och Nyréns med att jämföra effekterna av ett bearbetat klöverblad och ett nytt trafiksystem. Här blev det tydligt hur ett bevarande av klöverbladslösningen skapade allvarliga begränsningar för stadslivet. Detta beror på att Slussen idag har mycket lite bebyggelse, vilket skapar ett stort glapp mitt i Stockholms innerstad, men också på att platsen är mycket komplicerad att röra sig i och saknar generösa vistelseytor. I förlängningen skapar detta dåliga förutsättningar för folkliv, handel och upplevelsen av trygghet.
I de nu aktuella arkitektuppdragen har den trafiklösning Nyréns arbetade fram därför funnits med som en utgångspunkt, liksom man varit mer öppen för ny bebyggelse närmare vattnet på Södermalmssidan. I förslag som de av BIG, Foster och Wingårdhs kan vi i våra analyser se hur detta också får positiva effekter för gångflöden och vistelse, utan att värdera dessa förslags arkitektoniska uttryck.
De nya utredningarna har också gett nya viktiga insikter om Slussen. Det handlar exempelvis om hur man utifrån de svåra nivåförutsättningarna bör undvika att skapa planskildheter och höga stödmurar, vilket som regel bidrar till problem för stadslivet. Wingårdhs låter Gamla Stans nivå råda över hela näset och tar upp nivåskillnaden i den trappa de kallar ”Slussenlyftet” inom den framflyttade bebyggelsefronten. BIG skapar ett sammanhängande golv helt utan broar genom att göra hela området till en bebyggd sluttning. Alternativförslaget presenterat av ”de fem idealisterna” (SVD 7/1) synes inte lösa detta problem utan skapar fler broar och stödmurar. Här finns varken en konsekvent framflyttad stadsfront eller vattennära vistelseytor i den passage i förslaget där flest människor kommer att passera.
En viktig tankeställare menar vi att Nouvels förslag bidrar med. Istället för att orimligt kostsamt gräva ned tunnelbanebron och Söderleden, som föreslås av ”idealisterna”, pekar Nouvel på möjligheten att med dessa broar överbrygga glappet mellan Södermalm och Norrmalm. Ovanpå tunnelbanebron skulle Götgatan kunna förlängas över Riddarholmen ända till Tegelbacken. Med vetskapen att det för området kring Centralen finns andra förslag hos staden där liknande kopplingar diskuteras söderut, liksom en förlängning av Götgatan till Gullmarsplan, framträder här ett synnerligen intressant projekt.
Medan många drömmer om det förlösande Alexanderhugget menar vi att en kunskapsprocess redan ägt rum som steg för steg klargjort allt mer av Slussens inneboende problematik och även fött fram principer för det fortsatta arbetet mot en ny lösning.