Tidskriften Plan, nr 5-6, 2009
Lars Marcus, Alexander Ståhle
Det är svårt att förstå varför Bosse Bergman plötsligt känner sig manad att göra en kritisk introduktion till Space Syntax-forskningen baserad på sin uppenbart daterade kännedom om den. Det är inte vad man väntar sig från en av våra mest erkända och uppskattade stadsteoretiker. Jag tror att Bosse Bergman snabbt skulle ha insett detta om han gjort sig besväret att vandra de 300 metrarna från sin arbetsplats på KTH till vårens stora space syntax-symposium på samma högskola, där 200 forskare från världens samtliga världsdelar deltog för att presentera forskningsfronten inom fältet. Eller, gjort sig omaket att ta tunnelbanan ned till Kulturhuset för att delta i den konferens om arkitekturens kunskapsutmaningar vi anordnade i anslutning till detta och där cirka 100 av dessa forskare träffade 400 praktiserande arkitekter och planerare från hela Sverige.
Nu är det dock som det är och vi tar gärna detta tillfälle att bemöta Bosse Bergman och samtidigt informera mer om vad space syntax egentligen är. Space syntax är ett forskningsfält med rötter i en lång brittisk tradition av empiriska analyser av bebyggelse och stadsmiljöer som kan sägas ha inletts 1911 med Raymond Unwins klassiska studie ”Nothing gained by overcrowding”. Där visade Unwin att man med lite innovativt tänkande kunde använda samma markyta både mer ekonomiskt och mer attraktivt än i den gängse planeringen. En senare representant från samma tradition är till exempel Christopher Alexanders likaledes klassiska ”The city is not a tree” från 1965.
Space syntax-forskningen är en mer utvecklad och mer ambitiös ansats utifrån samma utgångspunkt - behovet av empiriskt underbyggd kunskap om hur arkitektur och stadsbyggande inverkar på människors användning av desamma. Avsikten är tydlig, nämligen att utveckla kunskap som kan göra arkitekters och stadsbyggares verksamhet mer underbyggd och träffsäker, något deras track-list under det sena 1900-talet understryker behovet av. Men avsikten är i lika hög grad att underbygga en saklig arkitektur- och stadsbyggnadskritik, där inte minst allmänheten annars kan ha svårt att nagla fast arkitekters och politikers svepande visioner om deras fysiska verklighet.
Bosse Bergmans okunnighet om analysmetoderna (de är flera) och hans invändningar påminner om andras och grundar sig huvudsakligen på två misstag. Det första är att övertolka space syntax-forskningens ambitioner när det gäller att förutse effekter. Ja, avsikten är att utveckla kunskap som kan hjälpa oss att förutse effekterna av ny bebyggelse men det finns ingen tro på determinism här. Man kan alltså inte förutse hur en enskild individ kommer att röra sig i en stadsdel, här spelar naturligtvis den enskildes avsikter avgörande roll, men utslaget över en större grupp och över tid så uppträder tydliga mönster. Att vissa gator dag efter dag är mer trafikerade av gående än andra är något vi väl känner till men att detta skulle gå att utläsa bara genom att titta på stadsplanen är definitivt inte sant, vi har sett oräkneliga felslut i vår konsultverksamhet.
Särskilt viktigt är detta eftersom poängen här inte är någon form av trafikplanering utan att förstå att stadsformen skapar starkt varierande sociala och ekonomiska förutsättningar för olika stadsrum. Om ett stadsrum varje dag passeras av 20, 200 eller 2000 personer har enormt stor betydelse för vilka former av sociala händelser eller ekonomiska verksamheter som kan uppstå där. Detta är naturligtvis inte den enda faktorn här, men det är en mycket grundläggande faktor och med direkt koppling till arkitekters och planerares arbete. Vad space syntax och annan stadsmorfologisk forskning säger är att när dessa formar och omformar städer så är stadsrummet inte ett neutralt medium utan ett social laddat medium. Det är detta vi behöver veta mer om för att bedriva framgångsrikt stadsbyggande.
Det andra misstaget Bosse Bergman gör är att i space syntax läsa in en tydlig stadsbyggnadsideologi, nämligen att ju mer tillgängligt något är desto bättre, varför rutnätet skulle vara att föredra. Detta är helt fel, space syntax är i grunden en uppsättning matematiska beräkningar av olika rums lägen i de rumssystem de ingår i. Lika ideologiskt som exploateringstalet eller rymlighetstalet - mått som använts i stadsbyggandet i mer än 150 år. Om man anstränger sig kan man säkert göra ideologi av dessa beräkningar men risken att då sila mygg och svälja kameler är uppenbar. Snarare kan space syntax och andra stadsmorfologiska analyser vara ett effektivt stöd vid en kritisk granskning av den rutnäts- och kvarterstadsvurm som varit och alla de sociala och ekonomiska effekter dessa projekt utlovat. Naturligtvis skulle samma kritiska granskning kunna göras av efterkrigstidens grannskapsenheter och de sociala förhoppningar de tillskrevs.
För att summera - kritiken mot space syntax-forskningen bottnar i två paradoxer. Dels i en misstro att man skulle kunna visa på att det finns påvisbara samband mellan arkitekters och stadsbyggares formande av städer och grundförutsättningar för livet i dem - för om sådana samband inte finns varför behöver vi då arkitekter och stadsbyggare? Dels i en vilja att läsa in specifika ideologiska preferenser i vad som enligt vetenskapliga kriterier är empiriskt prövade analyser – för om vi inte kan utveckla sådana hur skall vi då på allvar kunna kritisera de dåligt grundade stadsbyggnadsideologier som florerar? Lite tillspetsat skulle man kunna formulera det så här – varför finns det inom stadsbyggnadsforskningen så ofta sådan misstro både mot stadsbyggandets inverkan på samhällsutvecklingen och möjligheterna att bygga både kritisk och konstruktiv kunskap?