Svenska Dagbladet (Under strecket), 9 december 1999
Lars Marcus
Debatten om Sergels Torg är ett representativt exempel på hur svårt det är att konstruktivt diskutera frågor om arkitektur och stadsbyggande. En viktig orsak är att arkitektur ur teoretiskt perspektiv är ett förhållandevis outvecklat område. Fältet är därmed öppet för spekulationer och trendkänsligheten i debatten blir påtaglig. Det var därför välgörande att läsa ett så klart argumenterat och väl underbyggt arbete som Space is the machine av den engelske arkitekturteoretikern Bill Hillier när det kom för ett par år sedan.
Nu har en ny bok från samma forskargrupp vid University College London utkommit, Decoding homes and houses av Julienne Hanson. Hillier och Hanson utgör kärnan i den stadigt växande arkitekturteoretiska riktning som går under namnet Space Syntax. Tillsammans skrev de The social logic of space 1984 som pekade ut riktningen för deras fortsatta arbete. Utgångspunkten för detta var närmast ett postulat. Om den byggda miljön och dess rumsliga struktur har någon betydelse i formandet av sociala relationer så måste det finna en social logik hos rummet. Detta är något som de efter hand allt mer övertygande lyckats visa.
Dels på makroskalan där den rumsliga strukturen hos våra städer fungerar sorterande och styrande för ekonomiska och politiska processer av olika slag. Hillier visar exempelvis hur rutnätet varit den rumsliga grunden för snabba kommunikationer och utbyten, vilket under historien gjort det till en självklar struktur i handelsstäder av olika slag. Mer elaborerade stadsformer med betonade gatuaxlar slutande i monumentalbyggnader, såsom i Washington eller Versailles, utgör däremot ett direkt hinder för sådana processer och återfinns därför oftare i städer som fungerat som religiösa eller politiska centra.
Men en social logik hos rummet står även att finna på mikroskalan, där det är lätt att tänka sig hur bostadens form genom historien och i skilda kulturer har tjänat som ett grundläggande och formande stöd för den rådande synen på familjen och hushållet. Hanson lyckas exempelvis visa på ett tydligt brott i den rumsliga dispositionen hos de engelska herremanshusen i början på 1600-talet som återspeglar en ny syn på tjänstefolket. Tidigare hade dessa setts som en naturlig del av storhushållen, men vid den här tiden började de att skiljas ut och i möjligaste mån döljas. Det slag av servicegångar som vi känner från senare palatsbyggen stod sällan att finna på 1500-talet, vilket till exempel gjorde att tjänarna när de skulle tömma herrskapets nattkärl, fick ta vägen över den centrala trapphallen; en blandning mellan högt och lågt otänkbar i senare herrskapsmiljöer.
Hansons bok är som titeln indikerar inriktad på denna mikroskala och presenterar en lång rad fallstudier av bostäder, vilka visar hur sådana trots sitt lilla omfång kanske är de mest komplexa rumssystem vi har. Våra hems förmåga att sortera hushållets medlemmar, kanalisera deras möten och förflyttningar, filtrera deras interaktion med besökare och arrangera deras ägodelar, tycks utgöra en osinlig källa till variationer. Hanson ger oss exempel på hur detta kan studeras, både historiskt och jämförande mellan kulturer. Hon har även exempel på studier av subkulturer som till exempel den engelska arkitektkåren, vilken i särskilt hög grad borde ha möjlighet att påverka sitt boende och ge det en personlig prägel. Hanson visar dock att trots stora variationer på ytan, så tycks även denna grupps grundläggande boendevärderingar sammanfalla med en engelsk medelklasstradition med rötter i den viktorianska eran.
Genom bredden på de studier Hanson presenterar får vi även inblick i den verktygslåda av analysmetoder, ofta i form av datorgenererade modeller, man utvecklat inom space syntax. Det är här deras stora bidrag ligger. Att studera relationen mellan byggda miljöer och sociala skeenden är inget nytt. Problemet har varit att göra konsistenta beskrivningar av just den byggda miljön för att kunna ställa sådana mot den stora mängd observationer och statistik vi har som beskriver den sociala dimensionen.
Ett exempel på problemet kan vara de ofta förenklade slutsatser man dragit när det gäller relationen mellan sociala problem och miljonprogrammets bostadsområden i Sverige. Där kan det i vissa fall verka som om byggnadsmaterialet betong i sig var en starkt bidragande orsak till de problem man finner. Här erbjuder space syntax metoder för mer precisa analyser, vilka framför allt riktar in sig på den byggda miljöns rumsliga struktur och dess förmåga att koncentrera eller sprida ut människors förflyttningar. Kort kan vi då säga att efterkrigstidens bostadsområden haft en starkt uttunnande effekt så att de i hög grad består av platser där vi ofta är ensamma. Detta har naturligtvis en fundamental betydelse när det kommer till känslan av otrygghet, utsatthet och brist på identitet som ofta förknippas med dessa områden.
Att man lyckats utveckla analysmetoder som förmår fånga den rumsliga strukturens betydelse på detta sätt är något smått sensationellt, då arkitekturforskningen därmed kommer med ett metodologiskt bidrag till andra vetenskapsgrenar som sociologi, antropologi och arkeologi, vilket sällan hänt.
Hanson går dock inte så djupt i de teoretiska fundamenten för space syntax-forskningen. Förmodligen då dessa så grundligt diskuterades av Bill Hillier i Space is the machine, vars titel är en parafras på Le Corbusiers "bostaden är en maskin att bo i". Le Corbusier ville med detta lyfta fram maskinen som metafor för ett radikalt nytt formspråk inom arkitekturen. Men många uppfattade honom mer bokstavligt och drog slutsatsen att det fanns en direkt relation mellan byggnaders form och deras funktionella utfall, ungefär som mellan maskiner och deras produkter. Hillier finner här det tankefel som slutligen ledde funktionalismen in i en återvändsgränd. För Hillier är det nämligen inte byggnaden som är maskinen, utan rummet.
Hilliers huvudsyfte är således att återvända till diskussionen om arkitekturens funktionalitet, vilken sedan sextio- och sjuttiotalets hårda kritik av funktionalismen hamnat i skamvrån, inte bara i Sverige. Där den självklara frågan tidigare just var relationen form - funktion kom diskussionen därefter att kretsa kring relationen form - mening, det vill säga arkitekturen som konstnärligt uttryck snarare än som bruksvara. Vi har helt enkelt fått en debatt som är mer upptagen av vad arkitekturen säger och mindre intresserad av vad den gör.
Detta var att kasta ut barnet med badvattnet enligt Hillier, att funktionalismen fick problem betyder inte att vi kan lämna frågan om funktionen. Den arkitektoniska formen måste förvisso inte följa funktionen i någon direkt mening (form follows function), men detta gör inte att vi kan lämna funktionen därhän och låta vad som helst styra (form follows anything), eftersom all byggd form alltid kommer att ge underlag för vissa funktionella utfall och förhindra andra (function follows form). En relation mellan form och funktion finns där alltså oavsett om vi skaffar oss kunskap om den eller inte.
Funktionalismens kris var enligt Hillier således en kunskapskris. Trots retoriken hade funktionalisterna uppenbara svårigheter att lösa många funktionella problem. Tydligast blev detta inom stadsbyggandet där de i många fall tycktes skapa fler problem än de löste. Orsaken var maskinmetaforen så som den kom att tolkas. Så länge vi ser byggnader som fysiska ting och tänker oss att de likt maskiner på direkt mekaniskt vis ska fungera som stöd för olika funktioner, såsom att bo, bedriva undervisning eller tillverka mobiltelefoner, så kommer vi aldrig åt hur byggnader fungerar, enligt Hillier. Om vi däremot fokuserar den rumsliga dimensionen hos byggnader öppnar sig möjligheter. Även om det är golv, väggar och tak vi bygger, så är det rummen vi använder.
Det viktiga är dock att inte stanna vid beskrivningar av det enskilda rummet. Det som enligt space syntax-forskningen avgör hur vi använder ett visst rum är nämligen inte så mycket mått och proportioner hos detta rum i sig – även om det har betydelse – som hur det förhåller sig till övriga rum i det sammanhang som det ingår i. I en bostad använder vi exempelvis helst ett rum som ligger avskilt som sovrum, medan ett mer centralt beläget rum med fördel kan tjäna som sällskapsrum. Det är således, paradoxalt nog, i hög grad förhållanden som helt ligger utanför det enskilda rummet som avgör dess funktionella potential. I större byggnader eller i städer blir sådana relationer mellan rum mer komplexa och Hillier kallar dem konfigurationer. Benämningen space syntax är en analogi från språket, där syntaxen just kan sägas beskriva språkets konfigurationer.
Det är viktigt att betona att Hilliers och Hansons diskussioner skiljer sig från mycken annan arkitekturteori genom att den förs på toppen av en omfattande empiri. Mycket av det vi kallar arkitekturteori är annars av spekulativ art och det blir allt vanligare att internationellt ryktbara arkitekter marknadsför sig med skrifter där de utvecklar sin arkitektursyn. Med spekulativ teori menar jag inte något nedsättande utan en vällovlig produktion av synsätt som hjälper oss att se arkitekturen ur nya synvinklar vilket bidrar till dess utveckling. Problemet är att sådan teori inte är någon hjälp när det gäller att analysera arkitekturens funktionella sida. Många arkitekturprojekt tenderar också att bli luftbyggen där man snarare hoppas på olika funktionella utfall än undersöker rimligheten i dem. De aktuella förslagen till Sergels Torg är goda exempel. De kulturella aktiviteterna vid torget förväntas där kraftigt öka genom att vi bygger ett tak över platsen, erbjuder ytterligare utställningsyta eller installerar en glaskub på vilken man kan projicera bilder och film.
Ur estetisk synvinkel må flera av dessa förslag ha kvaliteter, men ur funktionell synvinkel är och förblir de fromma förhoppningar – något Sergels Torg varit föremål för under hela sin historia. När det kommer till funktionen behöver vi inte bara teorier som hjälper oss att se hur det skulle kunna vara – det vill säga teorier som kan verka förlösande i arkitekters skapandeprocess, utan även teorier som hjälper oss att se hur det faktiskt är – det vill säga teorier som gör det möjligt för arkitekter att bättre förutsäga utfallet av vad de gör. Arkitekturteori av detta mer empiriska slag har vi dock mycket lite av men är just målet inom space syntax. Både Hillier och Hanson refererar också ständigt till de studier som ligger till grund för deras slutsatser, vilket kan kännas betungande om man jämför med mer omedelbar arkitekturlitteratur. Men efter hand är det denna saklighet som fängslar då den leder till en ovanlig trovärdighet och precision i förståelsen.
Space syntax-metoderna har också visat sig tillämpbara utanför forskningens speciella fält. Namnkunniga arkitekter som Norman Foster och Richard Rogers söker numera ofta hjälp hos forskarna på University College London, för att bättre kunna bedöma de byggnadsprojekt de har under arbete. Likaså har institutioner som Tate Gallery och Harrod's varuhus sett poängen med att söka deras råd. Deras metoder öppnar helt enkelt för att vi med större precision ska förstå vilket ”arbete” olika byggnader har förutsättningar att utföra.
Den centrala ”upptäckt” som space syntax-forskningen vilar på är att man funnit ett samband mellan hur pass integrerat ett visst rum är i ett rumssystem, och hur ofta detta rum används för att förflytta sig inom samma system. Med integrerad menar man då hur nära ett visst rum är de andra rummen i systemet, men inte mätt i antal meter utan i antal rum. Ett sådant påvisbart samband mellan en rumslig egenskap och människors faktiska bruk är något i det närmaste unikt inom arkitekturforskningen. Sambandet återfinns i städer i lika hög grad som byggnader. Hilliers studier visar att den främsta anledningen till att vissa platser i en stad blir mer besökta än andra, just är att de är välintegrerade så att det är nödvändigt att passera dem även om man är på väg någon annanstans. Dåligt integrerade platser däremot, saknar dessa grundläggande rumsliga egenskaper och har svårt att utvecklas till populära platser även om man med olika insatser försöker höja deras attraktionsvärde. Staden är inte en helhet uppbyggd av en serie platser, summerar Hillier, det är staden som helhet som pekar ut platserna.
För att ta ett exempel på hur Hilliers och Hansons synsätt skulle kunna tillämpas på en aktuell fråga i Stockholm, så har det i City-debatten pekats på hur Brunkebergs Torg har förvandlats från en viktig mötesplats till ett sällan besökt bakvatten. Detta skylls i allmänhet på innehållet och utseendet i de bankpalats som kantar torget. Utifrån ett konfigurativt synsätt står orsaken snarare att finna i förändringar som inte har att göra med Brunkebergs Torg i sig. Med Strömbrons tillkomst till exempel, har tyngdpunkten för trafiken i området sedan länge förskjutits från den klassiska nord-sydliga axeln Norrbro - Brunkebergs Torg, till axeln Strömbron - Kungsträdgården. Vidare har den planskilda korsningen mellan Hamngatan och Malmskillnadsgatan skurit av Brunkebergs Torg från Citys viktigaste öst-västliga kommunikationsstråk.
Brunkebergs Torg har alltså, med Hilliers och Hansons språkbruk, gått från att ha varit en mycket välintegrerad plats till en betydligt mer segregerad. Ur konfigurativ synvinkel innebär detta att förutsättningarna för Brunkebergs Torg fundamentalt har förändrats. Platsen är helt enkelt inte längre en av dem man använder när man rör sig i området och därmed har även grunden för ett rikt socialt liv försvunnit.
Space syntax-forskningen bidrar således med direkt tillämpbar kunskap av ett slag vi behöver för en konstruktiv debatt om arkitektur och stadsbyggande.