Staden är en maskin

Inlägg i Studio 1, Sveriges Radio, 2001

Lars Marcus

Staden är en maskin.pdf

Download PDF • 135KB

Förorten omfamnas numera allt mer älskvärt. Efter att under lång tid ha varit ett stigmatiserat problembarn har den nu blivit både chick och omhuldad. Det är inte så konstigt med tanke på att det idag bor avsevärt fler människor i våra storstäders förorter än i deras stadskärnor, men kanske det framför allt beror på att allt fler av de som kommer till tals i media är uppvuxna i förorter, inklusive jag själv. Det är lätt att känna sympati med denna förändrade inställning. På många sätt är både de problem och möjligheter som förorten bär på angelägnare än innerstadens. Men i ivern att rehabilitera förorten möter man ofta en vilja att jämställa den med den traditionella staden, som om de vore samma sak men bara såg lite olika ut. Det är mycket möjligt att Bredäng är stad för någon, Kungens Kurva för någon annan och rastplatserna längs E4:an för någon tredje, men det är samtidigt tydligt hur stadsbegreppets innehåll då utarmas. Därför tror jag att det är viktigt att framhålla att den traditionella staden, sådan vi exempelvis finner den i våra stadskärnor, fundamentalt skiljer sig från förorten, inte minst om vi vill förstå förortens särart och möjligheter.

         Jag vill hävda att staden i grund och botten är en maskin, detta trots att den metaforen mer eller mindre kördes i botten av funktionalisterna. Men att funktionalisterna till stora delar misslyckades innebär långt ifrån att vi inte längre behöver tala om stadens funktion eller se att staden på många sätt faktiskt utför ett arbete som kan liknas vid en maskin. En som tagit upp maskinmetaforen är den engelske arkitekturforskaren Bill Hillier. Han menar inte att staden är en maskin i traditionell bemärkelse med rörliga delar, utan en rumsmaskin, som genom att etablera fysiska gränser, skiljer olika verksamheter, människor och ting åt, och som genom att länka samman byggnader, gator och platser på olika sätt, etablerar rörelsemönster och olika koncentrationer och blandningar av människor. De rörliga delarna i denna rumsmaskin är alltså vi själva, men stadens rumsliga form och struktur gör att vi inte kan röra oss hur vi vill i den, utan måste följa de begränsningar och möjligheter den etablerar. På detta sätt är staden en maskin, det går inte att komma ifrån. Men det innebär också att dess produkt inte är vilken som helst. Beroende på hur staden är ihopsatt sorterar den människor och ting på ett visst sätt, flöden och blandningar av människor blir av en viss sort. Därför kan vi inte sätta ihop staden hur som helst och förvänta oss att den ska producera just det vi önskar. Lika lite som vi kan sätta ihop en vanlig maskin hur som helst eller förvänta oss att en brödrost ska kunna pressa apelsiner. Det är ur detta perspektiv som förorten i grunden skiljer sig från den traditionella staden, den är helt enkelt en maskin som är ihopsatt på ett annat sätt och därför utför ett annat arbete som resulterar i en annan produkt.

         Den rumsliga strukturen i en stad förknippas idag, liksom för flera tusen år sedan med nätet, men inte bara det absolut repetitiva rutnätet sådant vi exempelvis finner det på Manhattan; medeltida städer med sina krokiga gator beskriver nät de också, liksom 1800-talets boulevardstäder. Om nu nätet på detta sätt uppvisar en sådan historisk kontinuitet finns det skäl att fråga sig vad denna grundläggande form är ett svar på, vad är det för arbete nätet utför och vad är dess produkt. Det karaktäristiska med nätet är då dess generalitet och neutralitet. Uttryckt annorlunda, ingen plats i nätet är viktigare än någon annan och vi kan röra oss mellan dessa platser på en mängd olika sätt. Vad innebär detta? Jo, att var olika människor befinner sig vid olika tillfällen är relativt oförutsägbart och därmed även vilka människor som kommer att blanda sig med varandra. Det vill säga att alla stadens rum i relativt hög grad används av alla stadsbor; vi delar ett gemensamt golv. Det är detta som den traditionella staden genom historien varit så bra på, att effektivt blanda sina invånare så att största möjliga kontaktyta uppstår. Därför har staden traditionellt varit en plats för ekonomiska, sociala och kunskapsmässiga utbyten, men också en tolerant miljö. Att effektivt blanda skillnader för att förbättra människors livsvillkor och förstärka deras överlevnadsförmåga kan således sägas ha varit stadens grundläggande funktion.

         Om vi går till förorten är det inte längre nätet vi kommer att tänka på. En mer passande metafor för dess rumsliga uppbyggnad är istället trädet, där trädet närmast är nätets motbild. Där varje plats i nätet i princip är lika viktig som varje annan, ingår varje plats i trädet i en hierarki där den antingen är överordnad eller underordnad andra platser. Detta medför också att varje plats är sammanbunden med varje annan plats på ett visst sätt så att det finns ett bestämt sätt att förflytta sig mellan dem. En sådan trädstruktur utför således ett arbete som i mångt och mycket är det direkt motsatta nätstrukturens. Där nätet generaliserar stadens platser och förhåller sig neutralt, specificerar trädet och länkar samman platserna i bestämda sekvenser. Detta innebär att människor i högre grad än i nätet måste följa vissa mönster och att det blir mer förutsägbart vilka människor som kommer att blanda sig med varandra. Skeendet i staden kan därmed i viss grad sägas ritualiseras och vi får en stad där vissa stadsbor aldrig besöker vissa stadsrum; vi lever i skilda världar. Där den traditionella stadens produkt i allmänna termer var nya värden genom dess förmåga att blanda skillnader, verkar förortens produkt alltså vara konserverandet av värden genom dess idoga arbete med att separera sådana skillnader.