Stadsbyggandets svåra kunskapsglapp

Svenska Dagbladet (Kommentar), 2 augusti 2007

Lars Marcus

Stadsbyggandets svåra kunskapsglapp.pdf

Download PDF • 87KB

Då och då fattar det lite eld i stadsbyggnadsdebatten. Senast har det gällt Årstasfältet där det handlat om huruvida man skall bygga riktig stad eller bevara fältet grönt. Det handlar alltså om vilken stad vi skall bygga, vi kan kalla den en ideologisk debatt. Det är typiskt för stadsbyggnadsdebatter i allmänhet och är naturligtvis vad man önskar sig i ett öppet samhälle. Tyvärr döljer den ofta en djupare problematik. Om vi väl bestämmer oss för vilken stad det är vi vill bygga, vet vi verkligen hur man gör?

         Problemet med efterkrigstidens stadsbyggande, vilket blivit kritiserat baklänges och framlänges, var ju inte dess mål – en stad med grannskapskänsla, goda bostäder och kommunikationer och närhet till service och grönska. Nog kan vi tänka oss alternativa städer men det är svårt att se vad det är i detta program som gett upphov till snart 40 år av envis kritik. Jag tror att orsaken är att det faktiskt inte var den staden som byggdes.

         Ett stort problem med stadsbyggande är att det på pappret verkar så enkelt. Önskar man service, gröns­ka och goda kommunikationer bygger man helt enkelt ett köpcentrum, anlägger en park och ansluter stadsdelen till kollektivtrafiknätet. Det är dock svårare än så. Allt stadsbyggande har en rumslig sida som handlar om bebyggelse och en social sida som handlar om människor och deras leverne. Sambandet mellan den byggda staden och den levda staden är dock ett långt ifrån klarlagt kunskapsområde – vet vi vilken rumslig modell som understödjer den sociala modell vi önskar, eller blir den rumsliga modellen ett ideal i sig?

         Det är lätt att hitta exempel på sådana oklarheter i efterkrigstidens stadsbyggande. Är små isolerade stadsdelar verkligen den rumsliga modell som bäst underbygger identitet och grannskapskänsla? Det låter ju rätt, men ny teori på området säger att det kanske snarare är de stadsdelar som direkt och tydligt hänger samman med andra stadsdelar som lättast utvecklar stark identitet. Det vill säga att det är sammanhanget som är avgörande snarare än stadsdelen i sig. På samma sätt kan tillgången till grönska ifrågasättas. Nog finns det många anlagda grönområden och parker i efterkrigstidens stad, men hur tillgängliga och därmed använda är de? Ny forskning visar att förortslandskapets områdesplanering med dess hierarki av olika typer av slingrande bil- och gångvägar ofta skapar stora och svårorienterade avstånd, där närheten till grönska kan bli en chimär.

         Detta med riktig stad har också visat sig svårare än det verkar. Vi har sett experiment i den riktningen i 25 år men det eftertraktade stadslivsmyllret har uteblivit. Den rumsliga modellen har här varit att bygga slutna kvarter av det slag som finns i innerstaden. Nu börjar dock insikten sippra in att det inte är kvarteret som skapar de särskilda rumsliga förutsättningarna i innerstaden utan gatunätets avståndsminimerande struktur. Så där kan man gå vidare och gång på gång upptäcka att det som först förefaller självklart kanske inte är det. När det då självsäkert talas om riktig stad eller grön stad finns skäl till oro.

         Vi måste helt enkelt acceptera att översättningen från vad vi kan kalla socialt program till fysisk bebyggelse är ett kvalificerat kunskapsområde som vi länge negligerat. Det är svårt att tänka sig andra områden där miljardinvesteringar med så långtgående effekter på samhället i stort hanteras lika lättvindigt. Om vi nu står inför den mest utmanande stadsbyggnadsuppgiften någonsin – hur bygger vi en långsiktigt hållbar stad, socialt, ekonomiskt och miljömässigt – så måste här ske en kunskapsutveckling. Det är därför vi behöver en stadsbyggnadsdebatt som inte stannar vid en ideologikritik utan också utvecklar en kunskapskritik.