top of page

Posts   Themes    Archive

Stadsbyggnadsdebatt på drift

Inskickad men ej publicerad replik i Svenska Dagbladet, juni 2014

Lars Marcus



Stadens form är en mer lömsk materia än Dan Hallemar tror. Kunde vi skänka människor större frihet genom att bygga det slag av glest och öppet stadslandskap som karaktäriserar ytterstaden vore det goda samhället nära. Problemet här är den vanliga men vanskliga idén att de konkreta byggnader och stadsdelar som ger ramarna för stadsbornas vardag är ett språk. Det är en bokstavstolkning av rang som befogar den kritik Johan Johansson levererar. I synnerhet är det problematiskt när det gäller att analsyera stadsbyggandet som maktmedel, vilket är Hallemrs egentliga ärende.

         Byggnader och stadsdelar handlar i grund och botten inte om språk utan om byggd form men likt formen hos alla bruksföremål finns här en dubbelhet. Byggd form kan naturligtvis likt en text tolkas som ett teckensystem varför det är sant att den uttrycker något, bär på en mening, säger något. Men det är samtidigt erkänt svårt att här med någon större precision uttyda ett budskap. Att fastna i denna sida av stadens form leder sällan någonvart. Betydligt mer fruktbar är den sida som gör något, där stadsformen konkret skapar avstånd eller närhet; hindrar eller stöttar oss i vår vardag. Om man inte skiljer dessa sidor åt går man lätt vilse eftersom man då inte ser hur stadsformen kan säga ett men göra ett annat.

         Det är den förmågan som genom historien gjort stadsbyggandet till en naturlig förlängning av politiken fast med andra medel. Det är naturligtvis skillnad att skriva maktens vilja som lag och att bygga den i sten men de två kompletterar varandra väl. Med tanke på de samhälleliga spänningar som ryms i gränsen mellan offentligt och privat kan vi fråga oss hur en stadsdel, som Hallemar säger, kan låta bli att bry sig om denna uppdelning. Svaret är naturligtvis att den inte kan det. Under förortslandskapets öppenhet återfinner vi, som Johansson påpekar, i lag etablerade ägo- och dispositions–rätter, vilka oavsett om gårdar är öppna eller slutna blir ytterst påtagliga exempelvis när hyresrätter omvandlas till bostadsrätter. Den öppenhet Hallemar finner så attraktiv är inget annat än ett bländverk som döljer maktens verkliga ansikte.

         Det är Hallemars språkmetafor som leder honom fel. Den öppenhet han avläser skapas i praktiken genom avstånd; avstånd mellan gata och hus, mellan hus och hus, mellan stadsdel och stadsdel; den gleshet som är typisk för ytterstaden. Konsekvensen blir även avstånd mellan människor. På detta sätt skiljer avstånd i praktiken människor åt på ett sätt vi brukar förknippa med ett annat formelement – murar. Skillnaden är att avstånd och gleshet inte synliggör detta utan istället låter sig tolkas som öppenhet. Tricket är då fullbordat; de avstånd som likt murar skiljer människor åt framträder som öppenhet; stadsformen säger ett och gör något annat. Sätt nu detta i relation till en mer angelägen problematik än det arkitekturflanerande Hallemar har som utgångspunkt, till exempel våra storstäders omfattande segregation och ställ sedan frågan: är ytterstaden verkligen ett landskap av fri rörelse?

         Jag menar att förortslandskapet genom sin dubbelhet har lyckats bygga upp en chimär av godhet som förlett många samtida debattörer att dra ut i missriktad strid. Det är tydligt hur detta beror på en böjelse för språket vilket gör oss lyhörda för vad formen säger men blinda för vad den gör. Vad vi behöver är inte att se stadens form som ett språk, vad vi behöver är ett språk om stadens form.

bottom of page