top of page

Posts   Themes    Archive

Tåget går för Stockholm

Inskickad men ej publicerat Op-ed, Svenska Dagbladet 2011

Lars Marcus



I år är det femtio år sedan Jane Jacobs The life and death of great American cities kom ut – efterkrigstidens mest citerade bok om stadsbyggnad. Idag ses den som en i raden av upp­görelser med modernismen men det man missar är att hennes kritik primärt inte handlar om stadsideal utan om kompetens – hon levererar något så ovanligt som kunskapskritik. Hennes fråga: ”Varför har inte människor professionellt verksamma med våra städers utveckling förstått vilket slags problem de arbetar med?”, svider lika mycket idag som 1961. Att hon som kvinna och akademiskt omeriterad var ofin nog att själv besvara frågan utifrån de nya idéerna om komplexitet och hävda: ”Städer råkar vara problem inom fältet organiserad komplexitet”, var naturligtvis irriterande och fick auktoriteter som Lewis Mumford att kalla hennes bok school girl howlers.

         Andra kunskapsområden har förstått henne bättre. Inom komplexitetsforskningen citeras hon idag som en föregångare och utifrån hennes iakttagelser av hur vi i städer lever nära och utvecklar relationer till många människor som kan aktiveras vid behov, ses hon idag som medskapare till idéerna om socialt kapital. Inom ekonomi talar man allt oftare om Jacobean externatlities, vilket handlar om hur företag drar nytta av den närhet till kunskap staden erbjuder och en aktuell bestseller som Triumph of the city av urbanekonomen Edward Glaeser är närmast en lång hommage till Jacobs. Vår tids postindustriella städer har helt enkelt gjort Jacobs idéer hyperaktuella.

         Den närhet till kunskap och tjänster som en välutformad stad erbjuder är ett grundläggande kapital i vår tids samhällen. Inte minst har de konkreta mötena mellan människor med olika bakgrund och kunnande blivit avgörande både inom forskning och affärs­utveckling, just därför att det kritiska idag inte är överföring av information utan kunskap. Det gör att konkreta rumsliga samband mellan människor och verksamheter liksom tillgången på naturliga mötesplatser hamnat högst på agendan i nya byggprojekt för både städer och universitets­områden världen över.

         Vid Albano nära Roslagstull pågår därför Stockholms viktigaste stadsutvecklingsprojekt. Här finns möjlighet att låta stadens tre stora universitet, Karolinska, Universitetet och KTH växa samman till en vetenskapsstad av högsta internationella rang. Detta tillfälle att i gränslandet mellan innerstadens rika utbud och nationalstads­parkens högklassiga naturvärden skapa förstklassiga förutsättningar för forskning och utbildning i nära utbyte med samhället i övrigt skulle göra vilken världsstad som helst grön av avund. Tyvärr vårdar inte de planer staden lagt fram denna möjlighet.

         Det som avgör platsers och byggnaders tillgänglighet och potential som mötesplatser är deras läge i relation till stadens andra platser och byggnader, det handlar som bekant om läget. Vad kunnigt stadsbyggande gör är att skapa goda lägen men avgörande är då just hur sambanden i form av gator och stråk hanteras. I Albano-planerna förblir de kritiska sambanden obearbetade, både mellan de så avgörande universiteten men även till staden i övrigt, vilket effektivt försämrar den eftertraktade närheten och möjligheterna till utbyten. Det vi får är inte det nav i en vetenskapsstad som utlovas utan ett annex till Stockholms universitet – sådana missar har en stad i periferin som Stockholm inte råd med.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page