Dagens Nyheter (Debattsidan), 25 juli 2020
Lars Marcus, Christian Isendahl
Få sitter i en så priviligierad position när det gäller att göra skillnad i de kritiska hållbarhetsutmaningar vi idag står inför, som ledningarna på landets tekniska högskolor och universitet. Hoppet i dessa frågor ställs idag nästa helt till ny teknik. Samtidigt är det just vår snabba teknikutveckling som försatt oss i denna belägenhet. Teknikutveckling är nödvändig, men vi kan inte längre blunda för kontrasten mellan förfiningen hos ny teknik och vår naivitet kring dess samhälleliga effekter. Vi lever helt enkelt med en för snäv definition av teknologi och missar därmed nödvändig kunskapsutveckling för en omställning till långsiktig hållbarhet. Tekniska högskolor och universitet måste här ta sig an nya forskningsfronter.
Dagens snäva förståelse av teknik gör att vi uppfattar en elvisp som en mer avancerad artefakt än en skolbyggnad. Vi kan illustrera detta med diskussionen om smart cities, det vill säga hur våra städer skall bli ”enklare att använda” med hjälp av informationsteknologi. Detta förutsätter att vi installerar ett lager av teknik över våra städer, bestående av sensorer, sändare och bärbara enheter som smartphones. Därmed möjliggörs ett oerhört flöde av information där vi själva i lika hög grad är sändare som mottagare. Detta kan ge oss kännedom om köbildningar, tillgång på el-sparkcyklar eller får personbundna erbjudanden när vi närmar oss olika butiker, där dessa exempel bara skrapar på ytan på de möjligheter som öppnar sig.
Den byggda staden framstår här som en ren bakgrund som främst bidrar med trivsel genom attraktiv utformning. Men i praktiken är våra städer i sig sofistikerade artefakter som vuxit fram under lång tid, där generationer av erfarenhet och kunskap allt eftersom byggts in. Med mycket litet underhåll gör de ett lika bra jobb idag som för ett eller två hundra år sedan. Idag kan vi behändigt susa nedför Sveavägen i en Tesla där man tidigare åkt spårvagn eller häst och vagn, och Brunnsparkens specifika läge gör den till den plats där man kan möta flest göteborgare idag precis som vid förra sekelskiftet.
”Maskiner” av detta slag, som byggnader, städer och vägar, är synnerligen långlivade strukturer som sätter ramarna för det mesta vi gör, inte minst annan teknologi. De kan förefalla enkla men är i praktiken mycket avancerade i sin förmåga att strukturera både våra vardagsliv och övergripande samhällsprocesser. Våra bostäder sorterar och sätter ramarna för något så komplext som familjelivet, och den rumsliga strukturen hos våra städer är avgörande för att upprätthålla social integration, lokala marknader och urbana ekosystem. Utformar vi dessa ”maskiner” på rätt sätt, ser vi hur de kan stödja dessa processer över mycket lång tid. Gör vi det inte, har vi byggt en uppförsbacke som försvårar alla andra åtgärder.
Antropologin som sorterar människans verktyg i olika grupper kan hjälpa oss se hur det vi idag betraktar som teknik bara är en kategori bland flera, något vi kan kalla instrument. Det handlar om optimerade högenergiverktyg som aktivt kan utföra ett fåtal specifika uppgifter med hög effektivitet, exempelvis elektriska köksredskap. Städer och byggnader däremot utgör en annan typ av teknologi som vi kan kalla anläggningar, vilka i kontrast är lågenergiverktyg som med stor anpassningsförmåga ger passivt stöd till en mängd skilda funktioner. Idag ser vi inte den oerhörda forskningsfront dessa utgör utan söker lösningarna inom konventionella teknikramar. Vi glömmer att det nya per definition inte ser ut som vi förväntar oss.
En annan underutvecklad kunskapsfront är hur teknik förändras beroende på de sociala sammanhang den landar i. Uttrycket: ”guns don’t kill people, people kill people”, summerar idén om teknik som något oberoende. Men all teknik är en förlängning av människan och kommer därmed alltid att förändra oss; med en pistol i handen har vi blivit ett vapen! Ett annat fall är bilen, som först sågs som en outtröttlig häst, men som i det nyckfulla sammanhang samhället utgör, kom att förändra vårt sätt att leva. Ett aktuellt exempel är sociala medier, vilka skulle förenkla utbytet inom små lokala nätverk, men som även blev ett verktyg för centraliserad övervakning. Vi bör därför fråga oss vad de stora effekterna av självkörande fordon och 5G blir. Det handlar inte bara om ökad trafiksäkerhet och snabbare internet.
Här finns all orsak för teknikvetenskaperna att samarbeta med samhällsvetenskaper och humaniora, som är vana att utveckla kunskap om komplex materia som hur människor samverkar i samhällen. Dagens kunskapsutmaningar handlar således inte bara om ny teknik utan även om att förstå hur teknik fungerar i ett samhälleligt sammanhang. Exempelvis behöver smart city-lösningar utvecklas utifrån en djup förståelse av våra städer som byggd miljö och tillsammans med de juridiska ramverk de ska verka inom; dessa är en del av det tekniska systemet, utan dem är maskinen helt enkelt inte färdig!
Problemet är således inte teknikutveckling i sig utan ett på tok för begränsat teknologibegrepp. En orsak till detta är att teknisk innovation idag upprätthålls tämligen okritiskt av ett institutionellt system av universitet, myndigheter och företag, där det spelar stor roll att teknikutveckling är en grundpelare för ekonomisk tillväxt, men detta riskerar utestänga nya forskningsfronter och utvecklingen av andra former av teknologi av största betydelse om vi skall anta dagens utmaningar.
Det finns således all anledning för ledningarna på landets tekniska högskolor och universitet att tillsammans med ansvariga politiker och myndigheter se till att teknikforskningen antar de utmaningar som ett mer komplett teknologibegrepp öppnar för, så att den kunskapsutveckling som nu så väl behövs leder till långsiktig hållbarhet och inte fortsätter driva oss mot ödesdigra katastrofer. Det är dags att få upp ögonen för teknikforskningens fullständiga kunskapsfront. Sveriges relativt små och snabbfotade tekniska universitet med god förankring i det övergripande samhällsbygget har här goda förutsättningar att vara tidigt på bollen.