top of page

Posts   Themes    Archive

Var skall samtalet få rum?

Aftonbladet,13 april 1993.

Lars Marcus



Sambandet mellan de offentliga rummen och det offentliga samtalet är närmare än vi kanske föreställer oss. De offentliga rummen var inget mindre än en förutsättning för de moderna demokratiska staternas framväxt. Det var i dem de föddes i kamp med den kungliga överheten, det var i dem deras framtid formulerades i politiska program. Om deras politiska dimension gör det möjligt att ur dem avläsa det nuvarande politiska tillståndet, finns orsak till oro. Sedan i höstas håller ett av våra mest levande offentliga rum, Kulturhuset, stängt på måndagar. Detta stora hus står alltså tomt en hel dag i veckan; enligt den ekonomiska logiken är detta en besparing. Om man då betänker att Stockholms stad skall spara en miljard om året 1993, 1994 och 1995 kan man undra vad alla dessa besparingar skall komma att kosta oss! Ändå är detta bara det sista steget i en lång tids eftersatthet av den gemensamma utemiljön. Med blotta ögat har man under senare år kunnat iaktta ett mindre förfall på stadens gator och torg, en tilltagande förvildning av parkerna och ett ökat slitage i tunnelbanan. Men framförallt var det länge sedan man såg några ambitiösa initiativ och framåtblickande projekt som berörde de offentliga rummen: en Kungsträdgård, ett konstgalleri i tunnelbanan, ett Kulturhus. De offentliga rummen är trots allt en förutsättning för att vi överhuvudtaget skall kunna leva tillsammans i en stad. Det handlar inte bara om rum i vilka vi kan färdas, mötas, samlas, rum som ger plats för våra gemensamma tekniska anläggningar: vatten, avlopp, el, telefon; det handlar om rum i vilka det offentliga samtalet kan fortgå, den offentliga opinionen bildas, de demokratiska spelreglerna upprätthållas.


Privatisering av det offentliga rummet

Under åttiotalet upprätthöll Stockholms stad, trots en redan då trasslig ekonomi, stadens offentliga rum genom olika typer av samarbete med näringslivet. Det var förhandlingsplaneringens gyllene tider. Globen kan ses som symbolen för dessa ta och ge-projekt. Där fick staden en modern idrotts- och konsertarena mot att byggherren samtidigt fick rätt att bygga uthyrningslokaler om 150 000 kvadratmeter. På samma sätt fick vi med Cityterminalen en ny busshållplats för Arlandabussarna mot byggrättigheter på 40 000 kvadratmeter. Men stad och näringsliv genomförde även sådana samprojekt i mindre skala. Kungsgatan och Stureplan hade efter femtiotalets glansdagar alltmer blivit ett bakvatten. Särskilt efter det att spårvagnarna försvann och det nya City med sin tunnelbana byggdes. Därför föreslog de lokala fastighetsägarna i slutet av åttiotalet en upprustning av både Kungsgatan och Stureplan, för att på så sätt locka till sig nya kunder och eventuellt även höja fastigheternas värde. Staden skulle bara behöva stå för det framtida underhållet. Resultatet blev ett, för det övriga Stockholm, ovanligt exklusivt stadsrum, möblerat med specialdesignade lyktstolpar och papperskorgar, små skulpturer och ett brett sortiment av markbeläggningar. Idag, bara några år senare, har Kungsgatan och Stureplan närmast en nostalgisk doft av åttiotal över sig.

         Att idag finna privata finansiärer för kommunala projekt är nästan omöjligt. Parkförvaltningen som för sent insåg förhandlingsplaneringens möjligheter, har inte funnit en enda privat samarbetspartner, trots flera försök på senare tid. Den politiskt initierade försäljningen av byggnader och bolag ägda av staden, går trögt i brist på köpare även den. Inte ens när det gäller att rusta upp Stockholms, för att inte säga hela Sveriges hjärta, Sergel-City, vilket är det senaste stadsupprustningsprojektet i Stockholm, är det alldeles lätt att hitta finansiärer. Detta trots den stora mängden av, i alla fall tidigare, kapitalstarka kontors- och butikshyresgäster i området. Men även om man i framtiden lyckas finna privata intressenter, villiga att investera i olika kommunala projekt, kan man undra om detta verkligen är en lösning. Ifrågasätter inte ett sådant förfarande hela idén med det offentliga rummet? Vilken typ av projekt och vilka platser prioriteras och i vilken mening blir dessa privatfinansierade stadsrum offentliga?

         Parallellt med upprustningen av Stureplan byggdes Sturegallerian. Kopplingen dem emellan är uppenbar. Det upprustade Stureplan utgör ett attraktivt förrum till den nya gallerian, samtidigt som den påkostade gallerian tjänar som en ny och spännande attraktion för Stureplan. Det är också påtagligt hur liten skillnaden är mellan att vara inne i Sturegallerian och att vara ute på Stureplan. De arkitektoniska utformningarna härmar varandra. Gallerian försöker vara en gata med små torg liksom staden utanför. Stureplan försöker närmast bli ett inomhusrum med sin rika utsmyckning och sina påkostade ytskikt. En slags kommersiell scenografi förenar dem. Rummen är inte längre allmängiltiga, öppna för tolkning, utan är tillrättalagda, reducerade, för att passa de önskvärda skådespel som förutsetts av rummens finansiärer. Man kan helt enkelt se hela Stureplan och Kungsgatan som en förlängning av Sturegallerian ända ned till Vasagatan. Var börjar och slutar då det offentliga rummet? Jean Baudrillard säger elakt att man i Amerika var tvungen att bygga Disneyland för att ingen skulle upptäcka att hela USA var ett nöjesfält. Var man i Stockholm nödsakade att bygga Sturegallerian för att ingen skulle upptäcka att Stureplan, eller för den delen, hela Stockholms City, blivit en köpgalleria?


Det offentliga rummets historia

Om man följer Jürgen Habermas historieskrivning över offentligheten, uppstod det offentliga rummet under 1700- och 1800-talen, då tidens borgerskap använde det för att där ta strid för sina rättigheter gentemot den enväldiga kungamakten. I dessa rum uppstod enligt Habermas, ett kritiskt resonemang vilket förmådde ifrågasätta den rådande ordningen. Naturligtvis var det kanske framförallt i tidningar, pamfletter och andra skrifter, det offentliga rummets syskon, som kritiken fördes fram. Men det var det rent fysiskt påtagliga, de byggda rummen, som gjorde det möjligt för människor att mötas, samlas och samtala om dem. Detta förhållande understryks av det stadsbyggande som borgarklassen själv initierar, när de blivit herrar över situationen mot slutet av 1800-talet. Där är det offentliga rummet av största vikt. Det måste absolut upprätthållas för att det kritiska resonemanget skall kunna fortgå och forma den allmänna opinion som ska ligga till grund för de politiska besluten. Delaktiga i dessa resonemang var naturligtvis bara samhällets övre skikt, det egendomsägande och bildade borgerskapet. Men det förhindrade inte att närvaron av ett offentligt rum, senare gjorde det möjligt för även andra samhällsgrupper att föra fram sina åsikter i dem.

         Under 1900-talet kan vi följa hur det borgerliga samhället omvandlas och stadsbyggandet med det. Vi kan se hur ett allt större offentligt ansvarstagande i samhället leder till vad Habermas kallar ett förstatligande av samhället och hur allt fler privata intressen lierar sig med det offentliga, vilket ger upphov till ett församhälleligande av staten. De två tidigare så strikt skilda samhällssfärerna stat och samhälle, offentligt och privat, växer nu alltmer in i varandra. Det allvarliga i detta enligt Habermas är att det inte längre ger utrymme för offentligheten. Det mellanrum mellan offentliga och privata intressen där offentligheten haft sin hemvist, försvinner och med det även det offentliga rummet i egentlig mening; kvar blir endast formen eller bilden. Samhällsfrågorna diskuteras då inte längre av en insatt samhällspublik, de avgörs istället genom direkta beslut i ett privat-offentligt kontaktnät ovan medborgarnas huvuden. De allmänna valen blir endast en acklamation av redan fattade beslut; det offentliga samtalet saknas.

         En bild av detta kan man få i modernismens förortsbyggande, vilket dessutom utvecklades ovanligt långt i Sverige. I förorterna till våra städer kan vi med blotta ögat se hur gränsen mellan privat och offentligt suddats ut. Kampen mellan privata och offentliga intressen, vilken i de traditionella städerna slöts i en slags vapenvila i det benhårt efterhållna gatulivet, erkänns inte här. Huskropparna binds därför inte längre till några juridisk-politiska gränser utan kan placeras ut efter allmängiltiga principer; efter väderstreck för bästa möjliga ljusinfall och med avstånd sinsemellan som garanterar god tillgång av frisk luft. Frånvaron av gränser ger istället förutsättningar för mer artistiska kompositioner av byggnadsvolymerna; förorterna är både planerade och möjliga att betrakta som jättelika friskulpturer. Marken är inte längre laddad med olika innebörd och värde, den är istället neutral; vad som är enskilda ytor och vad som är gemensamma är omöjligt att avgöra. Stadsbyggandet avspeglar inte längre samhällets motsättningar utan förespeglar istället en utopisk frid. Man kan säga att man i förorten hela tiden befinner sig i ett och samma rum, ett rum vilket man aldrig kan lämna; det offentliga rummet saknas.


Från medborgare till kund

Om förortsbyggandet kan ses som en konfluens av privata och offentliga intressen där det offentliga rummet fullständigt uppslukats, så är det ändå huvudsakligen format av offentliga initiativ; det är det sociala perspektivet som varit styrande. Men parallellt med en övergång under åttiotalet från offentliga till privata samhällsinitiativ, en övergång vilken antagligen inte skulle ha kunnat ske lika konfliktfritt med ett fungerande offentligt rum, har stadsbyggandet återigen tagit sig nya former. Det ekonomiska perspektivet har nu blivit förhärskande. De traditionella stadskärnorna har då återupptäckts och gett förorter av i dag karaktären av små iscensatta sekelskiftesstäder. Det innebär inte att det offentliga rummet återupprättats, det innebär bara att man insett dess möjligheter som värdehöjande tecken. Det är inte det offentliga rummets politiska dimension man söker, det är dess attraktionsvärde i marknadsföringen av nya bostadsområden och köpcentra. När nu Stockholms stad söker samarbetspartners bland lokala fastighetsägare och butikshyresgäster inför upprustningen av Sergel-City, är det uppenbart vilken aspekt hos det offentliga rummet man lockar med. Antagligen får vi ytterligare en förlängning av Sturegallerian, nu i uppiffat sextiotalssnitt fram till Sergels Torg. Stockholms Citys omvandling till jättelik köpgalleria närmar sig då sin fullbordan. Kanske kan Kulturhuset då ha öppet hela veckan, frågan är bara i vilken mening det då kommer att vara ett kulturhus.

         Från att ha varit ett politiskt laddat rum, i skarven mellan enskilda och offentliga intressen, som gav offentligheten en rumslig hemvist, har det offentliga rummet blivit ett kommersiellt iscensatt rum, där de offentliga och privata rollerna är utbytbara och där det kritiska resonemanget ersatts av friheten att välja mellan produkter, politiska såväl som kommersiella. Men med detta förändras inte bara rummet utan också de som brukar det. Från att ha varit medborgare och aktörer i en politisk offentlighet förändras vi till kunder och konsumenter på ett skimrande nöjesfält.

bottom of page