Arkitekten, nr 1, 2019
Lars Marcus
Vi har skapat en hållbarhetens marknad
“Timmen börjar bli sen”, som en känd nobelpristagare skrev; aldrig har vi sett så många kriser i annalkande; att vilja rädda världen är inte längre patetik.
Arkitekturfältet är djupt engagerat i hållbarhetsfrågan men hur framgångsrika är vi. Jag menar att det vi byggt upp inte är vad som behövs: ett effektivt och målinriktat kunskapsförsörjningssystem som systematiskt utvecklar, förmedlar och tillämpar ny kunskap, utan en kunskapsmarknad där orelaterade koncept och metoder av varierande kvalitet förs fram i konkurrens om anslag och uppdrag. Vi har skapat en hållbarhetens marknad – a sustainability fair.
Jag ser två problem. Dels att vi anammat en kunskapssyn som vi vill beskriva som öppen och pluralistisk men som istället blivit trendkänslig och utbytbar. Dels att vi inte förmår identifiera vårt centrala kunskapsobjekt, utan blir otränade gäster hos andra; istället för att studera arkitektur, studerar vi beteende i arkitektur, processerna bakom arkitektur eller teknologi i arkitektur. Summan är att vi missat hållbarhetståget.
Jag menar att detta kunskapsobjekt är byggd form och de tekniska konstruktioner, rumsliga strukturer och arkitektoniska tecken som denna ger upphov till. Det är först utifrån kunskap om detta vi kan tillgodogöra oss kunskap om beteende, processer och teknologi så att det blir relevant för arkitektur. Detta samband är dock inte uppenbart, vilket vi vill tro, utan vår centrala kunskapsutmaning. Vi måste kratta vårt eget kunskapsfält för att meningsfullt möta andra.
Vi har blivit kunskapsopportunister
En avgörande bakgrund är den dominerande idén om pluralism och konkurrens, vilka ser ut som goda betingelser för kunskapstillväxt. Men det är en begränsad analys; naturligtvis behövs en mångfald idéer som tillåts konkurrera, men även institutionella ramverk som sätter reglerna för denna konkurrens och ger legitimitet åt ny kunskap – det skall vara svårt att flytta sanningen. När det gäller ’hållbar stadsutveckling’ är detta inte vad jag ser utan ett fält laddat med pengar, öppet för den som vill starta eget. Denna kunskapssyn tror jag även starkt bidrar till arkitekturens svaga ställning idag och ytterst till en arkitektur som aldrig blir riktigt angelägen.
Den märks även på arkitekturskolorna. Forskningen präglas av stor fragmentisering och drivs till övervägande del individuellt, ofta av doktorander, utan att ingå i bredare forskningsansatser. I jakt på medel blir forskarna konkurrerande anslagsopportunister. Anslagen är överlag små, vilket leder till isolerade studier utan större synteser. Ingen har tydligt ansvar att långsiktigt leda och driva ämnesutveckling, vilka splittrar ämnena i kortsiktiga tolkningar. Det drabbar teori- och metodutvecklingen, vilket försvagar och marginaliserar arkitekturämnet gentemot andra. Utbildningarna saknar en tydlig teoretisk bas trots att definitionen på en profession, vilket arkitektyrket måste aspirera på att vara, just är en praktik som vilar på en egen teoribas.
Lika osammanhängande är det fält av privat-offentliga aktörer och initiativ vi kallar ’hållbar stadsutveckling’. Här puttrar en popcorn-maskin på med nya plattformar, arenor, noder, koncept, modeller och certifieringar; en stormarknad av hållbarhetslösningar där man kan välja vad som passar och där målet snarare blivit framgångsrikt entreprenörskap än hållbara städer.
Den viktigaste praktiken på området finner vi på Sveriges plankontor. Här finns stora variationer men jag vågar påstå att vi idag närmast står inför en kunskapskris här. Uppdraget är idag mycket krävande med komplexa utmaningar som hälsosam stadsmiljö, social integration och urbana ekosystem, men där expertisen att omvandla sådana mål till byggda miljöer idag inte finns på plats.
Vi behöver bygga en starkare arkitekturprofession
Jag ser fyra akuta åtgärder:
- Arkitekturskolorna bör göra en analys av vilka deras långsiktiga forskningsämnen är samt ge tydligt
ämnesansvar till forskningsledare att långsiktigt samla, driva och utveckla dessa.
- De bör också diskutera igenom och lägga fast en teoretisk bas för utbildningarna för att bygga en
modern profession.
- De bör även ta fram fort- och vidareutbildningskurser i ’hållbar stadsutveckling’ för kommuner och
konsulter och därmed bygga en struktur för livslångt lärande inom området.
- Boverket bör leda en genomlysning av den kunskapsmarknad som uppstått inom ’hållbar stadsutveckling’
samt få en egen forskningsbudget så att man aktivt kan bidra till kunskapsutvecklingen på området.
Först om vi gör denna hemläxa kan vi tillgodogöra oss den snabba kunskapsutvecklingen inom hållbarhet och omsätta den i vår praktik. Det är också så vi stärker arkitektrollen eftersom vi då visar hur vi kan något ingen annan kan. Svensk arkitektur har alltid var bäst när den antagit stora samhällsutmaningar. Vår tids utmaning är hållbara städer. Det är hög tid att överge de fagra orden och gå till handling.