Rom

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995.

Lars Marcus

Rom.pdf

Download PDF • 20KB

I det oerhörda byggnadsverk som Rom utgör; i det landskap av byggnader vilka under seklernas gång rests, raserats, återuppförts, byggts till, byggts om, nötts ned och putsats upp; finns vissa vilka tycks vara skapade av extra hård sten, vilka liksom klipporna i Arizonaöknen blivit kvar när annat brutits ned. Vi kan undra varför; var de skodda med finare marmor, var de helt enkelt för stora för tidens tand att rå på, eller har de vårdats mer omsorgsfullt. Ett svar ligger naturligtvis i storleken, inte så mycket hos den enskilda byggnaden, utan hos den totala mängden byggande under vissa expansiva epoker. Från den utgångspunkten kan man i Rom ganska enkelt urskilja tre för staden intensiva skeden då byggandet varit betydligt större än under andra. Det första skedet är naturligtvis antiken, framförallt kejsartidens första århundraden, det andra är renässansen och barocken, påvarnas storhetstid, och det tredje tiden efter 1871, då huvudstaden till det nyligen enade Italien skulle byggas. Det är framförallt dessa tre vågor av intensivt byggande som skapat det Rom vi idag kan besöka. Det Rom som befinner sig utom murarna och som i huvudsak är byggt efter andra världskriget, är i sammanhanget närmast en egen serie av på varandra följande städer, vilka utgör en egen historia.

         Från var och en av dessa epoker har vi därför stora lämningar av travertin från brotten i Villalba strax utanför Rom, de är inte svåra att finna. Tvärtom utgör travertinen basen i de flesta av de stora monumenten i Roms historia. Vi kan helt enkelt välja den största, kostbaraste och mest kända byggnaden från vardera epoken och vi skall finna att de alla är byggda i travertin. Den första måste då bli Colosseum, det mest storslagna byggnadsverket från antiken som överlevt till våra dagar. Det som flyttades till Rom då visade sig med tiden inte bara vara byggnadsmaterial till detta gigantiska projekt, utan ett helt stenbrott i sig som sedan försett otaliga andra byggnader med sitt material. Renässansens och barockens mest storslagna byggnad är tveklöst Peterskyrkan, vilken förvisso delvis byggdes av material från Colosseum men även med nya leveranser från Villalba. Valet av den tredje byggnaden skulle man kunna diskutera, onekligen är Viktor Emanuel-monumentet det tredje Roms mest anslående byggnad men som ett i grund och botten obrukbart monument är det lite udda, dessutom är det märkligt nog inte byggt i travertin. Bland vad vi kan kalla bruksbyggnader är justitiepalatset intill Castel San Angelo, tidens ojämförligt största och mest påkostade projekt. Det skiljer förvisso en hel del i ålder mellan dessa byggnader, men samtidigt har de mycket gemensamt; samma monumentalitet, samma överdådighet, samma självupptagenhet. De må vara byggda och formade av människor i olika sekel och klädda och upputsade i ädlare material, men i grund och botten är de alla travertinklippor från Villalba.

         Men dessa tre monument, var och en över sin tid, är inte bara intressanta i sig. De utgör egentligen bara de största och mest påkostade exemplen i varsin serie av byggnader från vardera epoken. Colosseum är arenan framför andra, men den var långt ifrån den enda, tvärtom kan man se antikens Rom som en stad som till stor del var uppbyggd av arenor av olika slag, arenor för teater, musik, dans, gladiatorspel, jakt på vilda djur, iscensatta sjöslag, idrott, gymnastik, hästkapplöpningar. Arenan är ett så genomgående tema att det kan vara svårt att dra gränserna för dem; det politiska spelet, triumftågen, de återkommande högtiderna, tycks ofta förvandla hela staden till en arena. På liknande sätt utgör Peterskyrkan kyrkornas kyrka, men samtidigt är det lätt att uppfatta hela det påvliga Rom som uppbyggt av kyrkorum. Även här kan det vara svårt att dra gränser; var kyrkorummet egentligen inte staden Rom som helhet, där manifesterade gaturum band samman olika jättelika kapell i form av de olika kyrkorna. Även sekelskiftets Rom kan sammanfattas i en byggnadstyp på detta sätt. Det är då institutionen: sjukhus, skolor, kaserner, ministerium, liksom i så många andra europeiska städer vid den tiden, som är den dominerande byggnadstypen. Bland alla de institutioner som byggdes i Rom vid sekelskiftet, är justitiepalatset utan jämförelse det mest imponerande och i hög grad var det just till en jättelik institution, för att förvalta den nymornade nationen, som Rom byggdes om efter 1871.

         Dessa metaforer eller snarare metonymier, för antikens, renässansens och sekelskiftets Rom: arenan, kyrkan och institutionen, visar hur staden under olika historiska skeden formades till vitt skilda gestalter. Det är inte bara fråga om skillnad i stil, det är fråga om skillnad i art. En arena är något annat än en kyrka, vilken i sin tur skiljer sig från en institution. Byggnadernas form och rumsliga organisation skiljer sig på ett fundamentalt sätt från varandra. Därför kan vi säga att dessa byggnader återspeglar olika föreställningar vid dessa historiska tillfällen, föreställningar om vilka rum som är nödvändiga, hur de skall ordnas och hur de skall gestaltas. Mer än så, de återspeglar vilka skeenden det är vid dessa tillfällen som är så viktiga att de får manifestera sig i byggd form. Implicit i detta ligger en politisk problematik. Det är uppenbart att byggandet av sådana monument och ordnandet av en stad av Roms dignitet, i botten är en fråga om maktförhållanden. Vem är det som bygger, och vad är det man bygger? På det sättet kan vi se de olika byggnadstyperna som återspeglingar av givna politiska situationer eller olika etablerade samhällssystem.

         Om vi skiljer det givna Rom, platsen, från det byggda Rom, staden, måste vi kanske också skilja den ena staden från den andra. Arenornas stad måste skiljas från kyrkornas och den i sin tur från institutionernas. Till skillnad från platsen Rom är staden Rom föränderlig och formad av människor, och inte given som en evig förutsättning. Detta är naturligtvis på ett sätt banalt men samtidigt mycket komplicerat. I staden finns ständigt ett växelspel mellan det levda och det byggda, mellan människa och materia. Romarna har under tidens lopp byggt och byggt om Rom, men Rom har också ständigt styrt och format romarna. När en ordning läggs fast i byggd form, förmår denna, genom det byggdas karakteristiska tröghet, om och om igen reproducera denna ordning, även sedan dess upphov och orsak har försvunnit. Liksom Tiberns flodfåra ständigt leder sitt vatten i samma bana, leder Via del Corso ständigt sina människor i samma bana. Vi är tvungna att acceptera och följa det människobyggda i lika hög grad som det gudagivna, arkitekturen i lika hög grad som naturen.

         Frågeställningen blir komplicerad också då gränsen mellan vad som är hindrande och vad som är stödjande i det byggda är mycket svår att dra. Det är här stadsbyggandet kan sägas bli politiskt på ett mycket påtagligt sätt. Vad som är stödjande för vissa är hindrande för andra. Om man väljer att bygga en viss stad, väljer man samtidigt att inte bygga en rad andra städer. Som vi sett kan man ju på samma plats och med samma material välja att bygga på det ena eller det andra sättet; vi har redan identifierat tre städer i Roms stadsväv. Vi kan säga att vi har två parallella verkligheter, en absolut eller gudomlig verklighet: de sju kullarna, och en relativ eller politisk verklighet: de tre travertinklipporna.

         För att tydliggöra relationen mellan olika samhällssituationer å ena sidan och den byggda verkligheten å den andra, måste vi göra ännu en distinktion. En stad utgörs å ena sidan av fysiska påtagligheter, framför allt just byggnader av olika slag, men i viss mån även naturformationer som berg och floder. Det är väl i första hand detta vi tänker på när vi föreställer oss en stad. Romarna hade ett bra begrepp för detta, urbs, vilket i första hand syftade på Rom men också på städer i allmänhet. Ordet har senare gett upphov till en rad begrepp som berör staden och stadsbyggande: urban, urbanism, suburban, och så vidare. Men det finns, som vi sett, alltid en annan och lika viktig stad vilken utgörs av det liv som äger rum i staden, människorna, deras seder och bruk, kort sagt den samhällsform de bygger upp och utgör. För detta använde romarna begreppet civitas, vilket senare gett upphov till ordet för stad på många språk, engelskans city, franskans cité, italienskans città, med flera. Dessa refererar alltså egentligen inte till den byggda staden utan till staden som samhällsform och politisk enhet.1 Urbs utgör då oftast ett stöd för civitas; den uttrycker och översätter civitas i ett trögare ämne, det byggda. Det är därför den som vill etablera en ny form för civitas ofta tar urbs till hjälp. Det klassiska exemplet på detta i Rom är hur Augustus använder sig av byggandet för att etablera sitt nya civitas, kejsardömet. Det är inte bara om urbs som Augustus talar då han säger sig mottagit en stad i tegel och lämnat efter sig en stad i marmor; även en transformation av civitas hade ägt rum.

         Den stadsbyggnadsstrategi som Augustus genomför skall alltså inte uppfattas enbart symboliskt; viktigare är att dessa handlingar förändrar stadens struktur, urbs och därmed flödena och bruket av den, civitas; den värld i vilken romarna framlevde sina liv var inte längre densamma. Vi har alltså urskiljt tre nivåer i staden, platsen vilken vi kan kalla locus, den byggda staden, urbs och den levda staden, civitas.