Ankeborgsvisioner

Magasin för moderna arkitektur (MAMA), nr 9 1994.

Lars Marcus, Lasse Vretblad, Johan Johansson

Ankeborgsvisioner.pdf

Download PDF • 133KB

Med en stad som definieras av ständiga kommunikationer i en alltmer vidsträckt urban väv, mister även den traditionella stadskärnan sin privilegierade position. Vad är egentligen centrum och periferi i en sådan struktur? Vi anar hur innerstaden är på väg att bli en funktionskodad nod bland andra i det nät av förtätningar och förtunningar som den moderna staden utgörs av. I detta fall tycks kodningen bestå i någon form av nöjes- och rekreationsfunktioner, vilket även ger upphov till en ny typ av arkitektuppdrag. En ny bok från Stockholms stadsbyggnadskontor ger upphov till funderingar kring detta liksom stadsbyggandets politiska grunder och i förlängningen även frågor kring den moderna verklighetens karaktär.

Vardag eller fest?

Några månader har gått och sommarens stora vattenfestival är förpassad in i våra minnen. Festen är över och vardagen har sedan länge kommit åter. De överfulla gatorna, stånden, vimplarna, de magnifika fyrverkerierna är alla borta och Stockholm har återfått sitt gråmelerade normaltillstånd. Eller; är detta en riktig beskrivning?

         När man tänker tillbaka och återkallar minnena från sommarens festival är det naturligtvis den typen av bilder som dyker upp: folkvimmel, gatukommers, spektakel. Men hur exceptionella är dessa företeelser egentligen? Är det inte en ganska vardaglig bild av våra dagars Stockholm som under några veckor varje år magnifieras i jätteskala? Kan man uppfatta vattenfestivalen, inte som ett undantag, något utöver det vanliga, utan som en enorm manifestation av just det vanliga, det vardagliga, det triviala? För vid sidan av de mer uppseendeväckande och udda evenemangen: fyrverkeri-VM, ankrace, internationella dansgrupper, erbjuder festivalen egentligen bara alldagligheter. Naturligtvis är där ovanligt mycket folk, visst går inte Stockholms centrala delar riktigt att känna igen och det är förstås en särskild stämning i luften. Men i grund och botten erbjuder festivalen detsamma som ett förortstorg kan erbjuda vilken eftermiddag som helst: varmkorv, mjukglass och möjligheten att få köpa två för samma pris som en.

         Inte minst tycks den genomsnittlige festivalbesökaren vara en representant för det vardagliga. Den innerstad som annars är ockuperad av andra generationens yuppisar, stylade ungdomar samt en rest av äldre innerstadsbor som fortfarande förmår bära hatt utan ironi, återerövras för några veckor av vanliga nittiotalssvenskar från förort och landsbyggd. Vattenfestivalen kan naturligtvis tolkas på många sätt, men när den nu fått några år på nacken och Stockholm i övrigt rört sig allt längre in i det stilmedvetna nittiotalet, kan den kanske uppfattas som en det vanligas, eller till och med det verkligas, hopplösa uppror mot en allt mer välregisserad och designad värld. Stockholm tycks ha blivit en stad där festen har blivit vardag och vardagen fest.

         Om vi då byter perspektiv och fokuserar vardags-Stockholm istället för den stora festivalen, blir det ganska tydligt att staden genomgått en påtaglig förändring, låt säga de senaste tio åren. Sakta men säkert har Stockholm blivit mer självmedvetet och månt om sitt utseende. Det gäller kanske inte staden som helhet, utan snarare dess i olika betydelser exklusivare delar. Det är inte heller en entydig rörelse, utan tar sig många uttryck beroende på skiftande ideal. Å ena sidan den vagt historiserande stilarkitekturen hos platser som Berns och Sturegallerian, å den andra nyenkelheten hos alla inneställen med pekboksnamn. Men som gemensam nämnare anar man en vilja att lägga tillrätta och regissera; att forma staden och dess olika rum till medvetet scenografiska bakgrunder till våra liv. Stockholmarna bor då i allt högre grad i vad vi kan kalla en stylad verklighet.

Offentligt eller privat?

Efter de stora ingreppen på femtio- och sextiotalen och med den därpå följande massiva kritiken, upphörde de stora projekten och satsningarna när det gäller stadens byggande; kvar blev bara en slags skamsen förstämning. Innerstaden changeserade och kritikerna mot de modernistiska ingreppen fick vatten på sin kvarn. Men i mitten av åttiotalet när cirkulationen av pengar i det närmaste blev fysiskt påtaglig i Stockholms innerstad, började det förhårdnade smutsskikt som spritt sig över stadens offentliga platser, sakta att krackelera för att låta dem träda fram i ny förskönad gestalt.

         Det hela kan sägas ha börjat på Kungsgatan mellan Vasagatan och Sveavägen. Plötsligt dök längs denna gatstump, utan förklaring upp rosa fält i den annars jämngrå trottoarbeläggningen. Ur dessa växte djupgrönt färgade lyktstolpar, papperskorgar och andra gatumöbler. Gemensamt för dem var en slags vilja till stil; gärna gammal, även om det var oklart hur gammal. Hur som helst överglänste de tydligt de gamla standardprodukterna i varmförzinkat stål som stod och skämdes på angränsande gator. Men denna märkliga och smått mystiska förändring orsakades inte bara av ett ändrat stilideal. Bakom låg även en annan typ av initiativtagare. Den djärva nya stad som planerades och byggdes under femtio- och sextiotalet initierades av en självsäker och välbeställd kommun, den var alltså ett politiskt, offentligt initiativ. Åttiotalets upprustningar däremot var en samproduktion mellan samma, men nu inte lika karska kommun och ett allt mer självmedvetet näringsliv. De var alltså i högre grad sprungna ur ett ekonomiskt, privat initiativ.

         Samarbetet mellan kommun och näringsliv fortsatte emellertid och de nya stadsbyggnadsideal de gemensamt formulerat spred sig genom staden. Först vidare längs Kungsgatan och dess klassiska sträckning mellan Sveavägen och Stureplan, för att nere vid just Stureplan, kanske fira de största triumferna, när en plats som i det närmaste blivit ett bakvatten, förvandlades till det sena åttiotalets självklara centrum i Stockholm. Därefter kom den ekonomiska krisen, men trots det vandrade de rosa markteglen och de grovhuggna granitpållarna vidare, och nådde nyligen Norrmalmstorg.

         Nu gäller diskussionen upprustningen av Sergel-City, vilket väntar på sin ansiktslyftning i samma anda. Med det börjar man också ana motorn i dessa stadsförnyelser. Sergel-City utgör nämligen den sista pusselbiten i den fyrhörning som formar Stockholms kommersiella centrum: Hötorget - Stureplan - Norrmalmstorg - Sergels Torg. Vad som då är på väg att fullbordas tycks vara förvandlingen av Stockholms centralaste delar till regionens absolut attraktivaste och konkurrenskraftigaste köpcentrum. Kommunen har fått sitt, en ansiktslyftning av en bedagad innerstad, och näringslivet sitt, en lockande inramning av sina verksamheter som förmår konkurrera med olika förortscentra. Det är också i det perspektivet som vattenfestivalen kan framstå som just en uppblåst version av vardags-Stockholm. I princip är City redan en stor och välregisserad köpfestival. Vattenfestivalen fungerar snarare som en distraktion så att vi inte upptäcker att den pågår ständigt.

Disneyland eller Ankeborg?

Men samtidigt tycks det som om detta bara är en del i något betydligt större. Nyligen har Stockholms stadsbyggnadskontor presenterat sina idéer om framtiden för Stockholms innerstad i en bok vid namn Gatuvisioner. Här handlar det inte bara om upprustning och försköning av City, utan en hel rad av innerstadens viktigaste offentliga platser och gator. Det är då inte bara fråga om att omgestalta det City som traditionellt haft kommersiell karaktär till ett köpcentrum, utan ett formande av hela den traditionella stenstaden till en scenografiskt tillrättalagd verklighet.

         I det sammanhanget finns det allt fler som talar om en Disneylandifiering av Europas stadskärnor. Man menar att de i allt högre grad får karaktären av nöjesstadsdelar, centralt belägna i den urbana väv av motorleder och förortsområden där stadsbor i dag huvudsakligen lever. I Stockholm har vi sedan länge kunnat se hur Gamla Stan snarare är en stadsdel tillrättalagd och ordnad för tillfälliga besökare än dess egentliga invånare. En plats att besöka för turister från andra länder eller landsändar eller ett trevligt utflyktsmål för Stockholmare på helger och kvällar. I stadsbyggnadskontorets nya planer kan vi ana hur än mer av staden på detta sätt blir angenämt ordnad för tillfälliga besökare. Om deras ärende så är att handla, gå på restaurang eller göra söndagspromenad. Men även innerstadsbon kan i denna process få karaktären av gäst då dennes hembygd blir del av någon annans skådespel. På samma gång tycks den tillfällige besökaren berövas det han ursprungligen var ute efter.

         Men frågan är ändå om Disneyland verkligen är den rätta metaforen. Disneyland är trots allt ganska entydigt; möjligt att begripa och behålla distansen till. Det har en tydlig om än krass logik. Man besöker där en slags fristad där allt går att köpa för pengar: äventyr, upplevelser, sagor. I verkligheten, i den mån den går att urskilja, är den stad som kommer närmast logiken hos Disneyland, förmodligen Las Vegas. Men även Las Vegas är en stad som är lätt att genomskåda; man kan inte gärna vara naiv inför den. Vi vet vad den vill och den gör inget för att dölja det. Men när den här typen av tillrättalagd scenografi inte utgör städers ursprungliga orsak och mening som i exemplet Las Vegas, utan lägger sig som en hinna över redan etablerade stadskärnor, tycks den avslöjande distansen försvinna, vi blir en del av scenografin, drömmen blir verklighet.

         I Las Vegas är "Caesar´s Palace" en medvetet formad bild av ett palats, som skall tjäna som bakgrund till olika nöjesevenemang. I Stockholm är det ett verkligt palats med en lång historia som ingår i scenografin kring vattenfestivalen. Vi är inte längre besökare på ett nöjesfält som kan uppfattas som en skrattspegel av vår verklighet; vår verklighet är ett nöjesfält och en skrattspegel. Disneyland framstår då som en för svag eller för snäll metafor, den inger oss förhoppningen att fortfarande kunna behålla vår distans till verkligheten och att kritiskt kunna hantera den. Men den möjligheten verkar överspelad. Vi tycks istället dömda att leva i ett simulerat tillstånd, där det inte går att skilja mellan verklighet och sken.

         En lämpligare men ändå näraliggande metafor finns då tillhands: Ankeborg. Ankeborg är i sammanhanget en betydligt mer diabolisk stad än Disneyland då den saknar distans till sig själv. Där Disneyland är en scenografisk verklighet är Ankeborg en virtuell verklighet. Det är frågan om skillnaden mellan verklighet och sken. I kyrkan San Ignazio i Rom finns en punkt där alla linjerna i Andrea Pozzos takmålning löper samman; plötsligt blir vi oförmögna att skilja bild från byggnad. Sådant är Ankeborg.

         Det är också en metafor som ligger närmare karaktären hos de visioner man möter när man bläddrar genom stadsbyggnadskontorets skrift. Det märkliga med bilderna i boken är hur man aldrig förstår, precis som när man följer Kalles vardag i Ankeborg, vad det är som får staden att fungera, varför alla dessa människor bor där, vad de lever av? Istället tycks där råda någon form av ständig söndag. Människor rör sig på gatorna, bebor husen men tycks aldrig upptagna med något av särskild vikt. Bekymret tycks vara hur man skall fördriva dagen: ta en roddtur, köpa glass, gå på bio. Staden, människorna, verkligheten har blivit bilder av sig själva. Det är naturligtvis själva poängen med Ankeborg, men Stockholm?

         Där staden tidigare var en maskin som ville ordna och underlätta människors vardagsliv, tycks den stad man här visar upp, vilja förse oss med vackra vyer och förströelser på vår fritid. Med ett begrepp myntat inom Disney Corporations kan vi säga att man tagit steget från en värld styrd av engineering till en ordnad av imagineering.

Engineering eller imagineering?

Om stadsbyggnadskontoret under femtio- och sextiotalet verkade genom engineering tycks man idag välja att vara verksam inom imagineering. Hur är uppdraget då formulerat, det uppdrag vilket i stadsbyggnadskontorets fall alltid är ett politiskt uppdrag. Det visar sig, även om det inte är alldeles tydligt formulerat, att “visionerna” hänger starkt samman med Dennispaketet, vilket otvetydigt är ett engineeringprojekt. Gatuvisonerna är så att säga Dennispaketets andra sida; dess imagineeringssida. Vad som är framsidan blir en ren definitionssak.

         I bokens förord skrivna av stadens ansvariga politiker och tjänstemän menar man att Dennispaketet kommer att leda till mindre trafik i innerstaden, 30%. Tillfälle ges då att återerövra mark från bilarna och samtidigt göra en satsning på kollektivtrafiken, ett nytt effektivare stomnät för innerstadsbussarna skall etableras. Men i detta sammanhang ser man även chansen att ge några av stadens offentliga rum en ansiktslyftning. För dessa uppgifter har man satt åt sidan pengar, 730 miljoner kronor. Det är denna något vaga beställning som stadsbyggnadskontoret fått. För att genomföra den har man bjudit in en lång rad arkitekter för att ge förslag på lösningar till platser som de tilldelats.

         Men någonstans tycks den ena sidan av uppdraget ha kommit att dominera, och det är den som anger tonen i boken; uppdraget att ge innerstaden en trivsammare framtoning. Den andra sidan; uppdraget att bygga ut ett effektivt stomnät för innerstadsbussarna med hållplatser och vad som dit hör, tycks ha kommit i skymundan. I alla fall är det så det framstår när man läser boken. De olika förslagen har redigerats så att de mer analytiska förslagen, som exempelvis Karla Werners och Ana Betancours för Odenplan, blir svåra att ta till sig. Istället domineras boken av de för Sverige typiska arkitektperspektiven där söndagsflanörerna, barnen, ballongerna och träden dominerar. Men deras trovärdighet är svag just då de saknar underbyggande analys; de är ren imagineering. Man förstår helt enkelt inte varför det skulle komma att bli så här: roddbåtar i Riddarholmskanalen, folkfest vid Londonviadukten och en uppsjö av saluhallar över hela stan.

         Här måste man till slut också fråga sig hur arkitekter egentligen uppfattar sitt uppdrag. De inbjudna tycks försmå uppgiften att, så att säga få staden att fungera och istället hänge sig åt att visa hur staden skulle kunna se ut; förlita sig på imagineering och förringa engineering. Det är frågan om det i längden inte undergräver arkitektens förtroende och beskär dennes kompetens. Det är trots allt ganska uppenbart att vad som gjorde Stureplan till en bättre plats än tidigare, inte var de rosa revärerna över gatstenen, utan att biltrafiken leddes om, så att man fick en sammanhängande yta att uppehålla sig på. Det tycks som om arkitekter idag lätt glömmer bort sitt viktigaste och billigaste uttrycksmedel, måttet. Trottoarens bredd är någonstans fundamentalare än dess färg. Även grundläggande måttstudier och flödesanalyser är genuint arkitektarbete.

         En annan orsak att ta engineeringdelen av uppdraget på allvar är att de kollektiva kommunikationerna i staden i allt högre grad måste ses som en förlängning av det offentliga rummet. Genom dem blir staden tillgänglig för alla, dess knutpunkter blir naturliga samlingsplatser, i och kring dem tillbringar Stockholmarna en stor del av sin tid. Dess effektivitet och utformning blir därför av högsta prioritet. Det handlar om hjälpmedel och miljöer i Stockholmarnas vardag och kräver en seriös analys av vad som är relevant i detta sammanhang idag. Något svar på detta kan man inte finna i bokens idylliska söndagsmåleri. Den hänger sig istället åt någon form av önskedrömmar där till slut varken tid eller rum går att identifiera. Stockholm förvandlas till en mellansvensk småstad och i tiden förflyttas vi snarare till det förra sekelskiftet än det nu åstundande. Återigen, gränsen mellan sken och verklighet är mycket oklar i denna nya sköna värld av imagineering, som stadsbyggnadskontoret presenterar.

Vems stad?

Någonstans finns i Gatuvisoner en uppriktig och välvillig ambition att göra staden representativ och trevlig. Men de ideal man väljer både för det representativa och det trevliga är långt ifrån självklara. Det blir istället i högsta grad uppenbart att stadens byggande och gestaltning i botten är en djupt politisk och ideologisk fråga. Vad bygger man? Vem är det som bygger? Och för vem är det man bygger? För vem är det till exempel meningsfullt att uppföra en stor ceremoniplats nedanför slottet? Den målgrupp man vänder sig till verkar vara en vagt definierad medelklass på söndagspromenad. Det är ur ett sådant perspektiv man tycks vilja lägga staden tillrätta med hjälp av oprecisa anspelningar på ett svunnet sekelskifte. Helt andra värderingar kan avlyssnas i Magdalena Bomans och Bo Levins intervjuantologi: Nybyggare i gränsland. Där berättar unga Stockholmare om sin stad. Hos dem finner man en attityd till staden som ger andra perspektiv på de kvaliteter som i stadsbyggnadskontorets skrift tas för givet som goda.

         I sina berättelser ger de uttryck för ett nyfikenhet inför sin stad, där det viktiga inte är det som lagts tillrätta för att skapa “den goda staden”, utan det man själv har möjlighet att upptäcka och tolka in. Deras bruk av staden är sådant att det inte får stöd av visionerna hos arkitekterna bakom förslagen i Gatuvisioner. Exempelvis är deras upplevelse av tunnelbanan som ett självklart gemensamt rum påfallande. Det leder i sin tur till en helt annan rumslig uppfattning av staden. Gränsen mellan innerstad och förort suddas ut och avstånd förvrängs när de snarare mäts i minuter än i meter. De rumsliga sambanden blir också oväntade då de i hög grad styrs av tunnelbanelinjernas sträckningar. Allt detta upptäckter som är frånvarande i Gatuvisioner, där man föredrar att odla bilden av den traditionella sekelskiftesstaden. Dessa ungdomars mötesplatser visar sig också vara helt andra än de tillrättalagda och föreskrivna ceremoniplatserna. Många tillbringar sina fredagskvällar med att åka från Kista i norr till Hagsätra i söder. Längs vägen möts olika grupper och gäng. Konfrontationerna vid tunnelbanestationerna liknar mötena vid vägskälen i äldre bysamhällen, skriver Magdalena Boman och Bo Levin. Om esplanaden var 1800-talsflanörens gata så är alltså tunnelbanan deras. Ett perspektiv som skulle kunna ge upphov till helt andra “gatuvisioner”. Emily från Rinkeby:

“Det kanske är så att förortsungar rör sig mer inne i stan. De har kanske en förmåga att hålla sig antingen precis vid city, alltså på plattan, eller de stamhak man har. Vi har ju alltid umgåtts med folk som bor på olika platser, så att vi har varit tvungna att röra på oss lite mer”

Deras berättelser ger relief åt de visioner som stadsbyggnadskontoret formulerat. De hjälper oss förstå att även om de är välvilliga, så stämmer de långtifrån med uppfattningen av staden hos alla dess invånare. Även bakom välvilligheten finns en ideologi. Vi kommer inte ifrån att stadsbyggnadsfrågor är politiska. Vill vi tala om visioner måste vi inse att invånarna i en stad har olika sådana. En allt för stor klåfingrighet och iver att lägga tillrätta staden kan då hindra andras bruk och förståelse av den.

         I en av sina berättelser beskriver Emily en morgon i Stockholm. Hon gör det på ett sätt så att man förstår vad en vision faktiskt kan vara. Hon talar naturligtvis inte om stadsbyggnadskontorets eventuella projekt utan ger ett spontant uttryck för den upplevelse staden kan vara utan alla tillrättalägganden. Hon och några vänner vandrar längs den öde Birger Jarlsgatan efter att ha varit uppe en hel natt, de vandrar mitt i gatan och solen som är på väg upp värmer dem:

“Jag har aldrig känt mig så. Det var en sån otrolig lyckokänsla ... Ingen hade varit uppe och tafsat på stan".