Att studera staden som form

Papper presenterat vid Byggforskningsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och Riksantikvarieämbetets seminarium: ’Hur fungerar städer,’ 18 januari 2001.

Lars Marcus

Att studera staden som form.pdf

Download PDF • 332KB

1. Inledning

Arkitektur- och stadsbyggnadsområdet har länge framstått som ett lovande och viktigt forskningsfält; viktigt då det är ett område som så direkt och påtagligt berör oss alla i vår vardag, lovande då det är ett område där en mängd olika forskningsdiscipliner förefaller kunna mötas på ett fruktbart sätt. I princip kan de flesta mänskliga verksamheter på ett eller annat sätt förknippas med den byggda miljön. Kunskaper i exempelvis sociologi, ekonomi och inte minst ekologi kommer här in på ett naturligt sätt, samtidigt som till exempel politiska motiv och historiska arv ofta finns närvarande. Traditionellt har också den byggda miljön i sig uppfattats som en mötesplats för tekniskt, funktionellt och estetiskt kunnande. Arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen framstår därför som ett betydelsefullt forskningsfält med stark tvärvetenskaplig potential.

         Trots det är det inte särskilt kontroversiellt att påstå att forskningen på detta område inte har levt upp till dessa förhoppningar. Till viss del kan det sägas bero på att det som förefaller vara områdets styrka ofta blivit dess svaghet. Som ett forskningsfält som så tydligt berör andra kunskapsområden har situationen ofta blivit att arkitektur- och stadsbyggnadsfältet tagits över av andra discipliner istället för att själv utvecklas till en aktiv disciplin redo att berika andra. Detta är allvarligt då tvärvetenskapligt arbete inte bara förutsätter möten mellan olika forskningsdiscipliner utan även att dessa discipliner i sig är teoretiskt och metodologiskt utvecklade inom sina respektive kunskapsområden. Först när det finns en viss mognad hos parterna kan som bekant fruktbara möten äga rum. Jag tror att det är just detta som saknats inom arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen. Långsiktiga satsningar på att utveckla de teoretiska ramarna och de metodologiska verktygen nödvändiga för att fördjupa kunskaperna om det egna forskningsobjektet saknas. Detta forskningsobjekt handlar naturligtvis om relationen mellan människa och byggd miljö i vid mening, men det är viktigt att se hur människan och hennes upplevelser, beteenden och verksamheter primärt studeras av andra forskningsdiscipliner, medan det som borde vara specifikt för arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen är den byggda miljön i sig. Det är dock just bristen på kunskap om den byggda miljön som den fysisk-rumsliga artefakt den i grund och botten är som skapar svårigheter att även förstå människan i relation till den. Det är genom utveckling av sådan kunskap som arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen skulle kunna bidra i mötet med andra discipliner för att fördjupa vår kunskap om relationen mellan människa och byggd miljö. Jag vill i det följande ge en kort beskrivning av ett exempel på just en sådan ansats.

2. Nödvändigheten av ett forskningsparadigm

Sedan flera årtionden har den engelske arkitekturforskaren Bill Hillier, tillsammans med skiftande konstellationer av kollegor vid University College London, arbetat med att utveckla ett forskningsprogram som går under namnet space syntax. Den mer ytliga bilden av denna forskningsinriktning är en av färgglada kartor och tal med många decimaler. Detta döljer den på arkitektur- och stadsbyggnadsforskningens område ovanligt seriösa och välgrundade vetenskapsteoretiska ansats som denna inriktning utgör. Den är därför inte bara intressant i sig utan kan även tjäna som exempel på principiella utgångspunkter som även annan arkitektur- och stadsbyggnadsforskning skulle kunna utvecklas efter.

         Om vi accepterar arkitektur- och stadsbyggnadsforskningens centrala forskningsobjekt som varande den byggda miljön som fysisk-rumslig artefakt — det må handla om enskilda rum, byggnader, städer eller landskap; representerade i historiska lämningar, existerande miljöer, ritningar eller andra beskrivningar — är en förutsättning för studier av detta objekt att vi har ett fungerande forskningsparadigm för det. Inte i Kuhns efterföljd av ett närmast förgivettaget paradigm som vi kanske först kan se när det börjar falla samman, utan i meningen ett på goda grunder valt ramverk utifrån vilket vi betraktar och försöker fånga vårt forskningsobjekt. Utan ett sådan forskningsparadigm hotar vi annars att drunkna i verklighetens rikedom av möjliga iakttagelser. Som sådant paradigm kan heller inte vad som helst tjäna. Tvärtom  kan många av arkitektur- och stadsbyggnadsforskningens tillkortakommande sägas bero på alltför dåligt utvecklade eller illa valda sådana paradigm. Detta kan exemplifieras med de två huvudsakliga paradigm vi under senare årtionden sett ett skifte mellan inom arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen.

         Under funktionalismen och den forskningsansats vi brukar kalla den sociala ingenjörskonsten, råder det inget tvivel om att det rådande paradigm inom vilket forskningen bedrevs kan beskrivas som ett ’maskinparadigm’, det vill säga ett paradigm lånat från ingenjörsvetenskaperna. Den byggda miljön sågs som ett orsak-verkan komplex, där en välstuderad och rationell bebyggelse skulle utgöra ett effektivt stöd i människors liv och verksamhet. Det är inte konstigt att ett sådant paradigm utvecklas då den byggda miljön onekligen har många maskinlikheter. Den kan med fog ses som en uppsättning artefakter vilka förväntas stödja och i vissa fall kanske till och med styra människans olika  aktiviteter och kan i denna mening även anses producera något. Samtidigt finns en rad skillnader mellan maskiner och byggnader som genast skapar problem att med maskinen som modell förstå hur människa och byggd miljö kan utgöra något orsak-verkan komplex. Där maskinen består av en serie väldifferentierade delar vilka rör sig inbördes efter specifika mönster för att kunna behandla ett material av något slag som resulterar i en produkt, består byggnader av dåligt differentierade delar vilka befinner sig i vila medan det presumtiva materialet — vilket måste uppfattas som människan själv — är det som befinner sig i rörelse. Maskinparadigmet ställer oss helt enkelt inför ett oöverstigligt problem, nämligen att visa hur död materia i form av byggd miljö direkt fysiskt förmår påverka levande materia i form av en serie mänskliga individer och deras beteende. Maskinparadigmets svårigheter här innebär dock inte att den byggda miljön skulle vara oviktigt för människors beteende eller att den centrala frågeställningen angående relationen mellan form och funktion inte skulle vara viktig. Vad det innebär är att maskinparadigmet formulerar frågeställningen på ett sådant sätt att den inte kan få något svar, det vill säga att paradigmet utgör ett dåligt ramverk för vidare studier på området.

         Maskinparadigmet hamnade också i en kris och kom med det postmoderna genombrottet att ersättas av ett annat, något vi kan kalla ett ’språkparadigm’. En viktig poäng här, som understryker betydelsen av ett väl fungerande forskningsparadigm, är att oförmågan att urskilja maskin-paradimets inneboende problem gjorde att man i hög grad kom att vända ryggen till hela den frågeställning som forskningen inom detta paradigm huvudsakligen varit sysselsatt med, nämligen relationen mellan form och funktion. Problemet var ju dock inte frågan i sig, vilken onekligen är central inom arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen, utan hur man försökte besvara den. Men med utgångspunkt i de relativt magra resultat maskin-paradigmet producerat, där den byggda miljön, just under detta paradigms era, kom att beskrivas som en bidragande orsak till många av tidens samhällsproblem, föreföll fixeringen vid relationen form-funktion inom arkitekturen och stadsbyggandet som förfelat. Istället kom relationen mellan form och mening att framstå som mer tilltalande. Det vill säga att upplevelsen av den byggda miljön prioriterades framför användningen av den, eller uttryckt annorlunda, vad som upplevdes som den centrala frågeställningen inom arkitekturen och stadsbyggandet var inte längre vad den byggda miljön ’gjorde’, utan vad den ’sa’. Genom en ny betoning på arkitektonisk gestaltning och historisk medvetenhet skulle den byggda miljön övervinna funktionalismens problem, genom att skapa identitet hos platsen och kontinuitet i tiden.

         Det är inte heller märkligt att ett sådant paradigm växte fram då den byggda miljön även har så många språklikheter. Den kan likt språket just sägas bestå av en uppsättning element som kan kombineras på olika sätt för att uppnå olika uttryck. Men även här finns skillnader vilka gör att byggnader med svårighet kan sägas ge upphov till mening i samma betydelse som språket kan. Där språket med ett stort förråd ord med relativt hög precision, förmår producera mening i mycket explicit betydelse, så producerar byggnader, utom i begränsade undantagsfall, inte mening i denna explicita betydelse. Språkparadigmet har med en mängd lexikala och grammatiska försök inte lyckats producera något arkitekturens språk. Detta innebär dock inte att den byggda miljön skulle vara oförmögen att uttrycka meningsfullheter som påverkar människors upplevelse av den eller att frågeställningen form-mening skulle vara förfelad. Vad det innebär är att man blandar ihop explicit mening med estetiskt uttryck i allmänhet och därmed söker något hos arkitekturen som den aldrig kan ge. Åter står vi inför ett paradigm som snarare hindrar än stödjer oss i vidare forskning.

3. Konfiguration som forskningsparadigm

I båda dessa fall ser vi alltså hur paradigmen lånats från andra forskningsdiscipliner och hur de ytligt sett förefallit mycket lovande och berört väsentliga frågeställningar för arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen, men också hur de vid närmare betraktande inte är särskilt väl anpassade till studier av just den byggda miljön som sådan, eftersom de helt enkelt inte är formulerade med utgångspunkt från det föreliggande forskningsobjektet. Byggd miljö må ha så väl maskin- som språklikheter men den är varken en maskin eller ett språk. Hillier föreslår därför ett paradigm med direkt utgångspunkt i den byggda miljön. Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte ifrån att byggd miljö, det må handla om enskilda byggnader, städer eller landskap, handlar om form; både i meningen byggd fysisk form och rumslig struktur. En rimlig utgångspunkt för studier av den byggda miljön borde därför, snarare än ett teknologiskt eller lingvistiskt paradigm, vara ett morfologiskt paradigm. Det Hillier föreslår här är att vi ska ta fasta på den ganska allmänt omfattade idén att vad som spelar roll inom arkitekturen och stadsbyggandet är hur saker och ting sätts samman. Det vill närmare bestämt säga att det avgörande är relationen mellan arkitekturens element, fysiska såväl som rumsliga, snarare än dessa element i sig, och vidare de mönster som sådana relationer ger upphov till; eller mer precist uttryckt, den byggda miljöns konfigurationer.

         Hillier argumenterar för den forskningsmetodologiska betydelsen av ett sådant paradigm även på ett annat sätt. En grundförutsättning för all forskning är att vi har utvecklat medel med vilka vi kan beskriva det vi är ute efter att studera, det vill i allmänhet säga; översätta empiriska fenomen till språk. Här behöver vi inte begränsa oss till de naturliga språken, såsom svenska eller engelska, vilka ofta är trubbiga instrument att fånga den flyende verkligheten med i forskningssammanhang. Istället har kanske de störst vetenskapliga landvinningarna gjorts med hjälp av matematiska språk, såsom aritmetik och algebra. Hillier menar nu att även om det traditionellt anses vara en styrka för ett forskningsfält att kunna beskriva sitt objekt med matematiska språk, så har detta inte visat sig så fruktbart när det gäller vissa empiriska fenomen. Hit menar han att den byggda miljön hör, men han urskiljer även en annan grupp fenomen vilka han beskriver som ’abstrakta artefakter’, såsom sociala institutioner, kulturella sedvänjor och inte minst språket. Hillier menar att de är abstrakta i den meningen att vi inte kan ta på dem som objekt trots att de onekligen existerar. Gemensamt för dessa är att det matematiska språket närmast är för förfinat för att beskriva dessa i forskningssammanhang relativt grova fenomen. Vad de enligt Hillier också har gemensamt är dock att de alla, trots sin abstrakta karaktär, realiseras i vår erfarenhetsvärld i form av urskiljbara mönster. Vi följer vissa regler och ramar såväl när vi talar som när vi gifter oss eller firar midsommar, och dessa företeelser kommer just till uttryck i bestämda mönster. Inte särskilt exakt eller precist, vilket lämnar de matematiska beskrivningarna vid sidan, men tillräckligt bestämda för att vi ska kunna urskilja och uttyda dem.

         Det intressanta här är att även den byggda miljön kan beskrivas just i sådana mönster eller konfigurationer. I synnerhet blir detta kanske tydligt när det gäller rumsliga förhållanden och samband. Hilliers tanke är nu att om det är så att såväl den byggda miljön som mycket av människors sociala beteenden och aktiviteter kan beskrivas konfigurativt, så skulle vi kunna överbrygga den hopplösa motsättningen mellan levande och död materia som maskinparadigmet var tvunget att ge upp inför. Vi skulle nämligen kunna fånga de rumsliga konfigurationerna hos det sociala eller omvänt de sociala konfigurationerna i det rumsliga. Härav namnet till Hilliers första bok, i samarbete med Julienne Hanson, The social logic of space från 1984.

         För att kunna göra sådana konfigurativa beskrivningar föreslår Hillier något han kallar morfiska språk (morphic languages), vilka varken är naturliga språk eller matematiska språk, men som väl lånar från bägge. Där naturliga språk, säger Hillier, försöker representera världen såsom den framträder med hjälp av ett lexikon med en stor mängd specificerade ord med explicit mening och en ganska allmänt hållen och tillåtande syntax, har de matematiska språken mycket små lexikon men förhållandevis stora och stränga syntaxer. Detta gör de matematiska språken dåliga på att representera världen så som den framträder för oss men å den andra sidan bra på att fånga de allmänna principer som ger upphov till världens framträdanden. Matematiska språk representerar eller betyder, till skillnad från de naturliga språken, heller inte något annat än sin egen struktur. Därför kan de sägas konstituera snarare än representera, det vill säga att de inte är till för att representera andra fenomen utanför sig själva utan för att konstituera mönster vilka är sin egen mening. Morfiska språk lånar så från de matematiska språken det lilla lexikonet och den förhållandevis stora syntaxen, det vill säga att de prioriterar den syntaktiska strukturen framför den semantiska representationen, och från de naturliga språken lånar de egenskapen att kunna realiseras i vår erfarenhetsvärld, det vill säga att de konstituerar det sociala snarare än representerar det. Här ser vi även potentialen hos konfigurationsparadigmet vid studier av frågeställningen form-mening, i det att det inte ser meningen bortom strukturen utan i själva formen eller strukturen i sig. Detta innebär just ett steg bort från betoningen av explicit mening, vilket leder språkparadigmet in på svårigheter, till en mer allmän diskussion om estetik. Trots det är det relationen form-funktion som hittills stått i centrum inom space syntaxforskningen.

4. Space syntax som ett morfologiskt forskningsprogram

Hillier har också i olika sammanhang försökt definiera ett sådant morfiskt språks grundelement och syntaktiska regler. Här är det dock kanske intressantare att peka på de konkreta forskningsresultat det konfigurativa paradigmet gett upphov till genom de tekniker, ofta datorbaserade, man utvecklat på University College London för att beskriva den byggda miljöns konfigurativa aspekter. För att beskriva den konfigurativa nivån av byggd form, exempelvis vid studiet av rumsliga samband och sammanhang, erbjuder den geometriska topologin användbara verktyg. Topologin är den gren av geometrin som studerar geometriska objekt som endast beror på närhet och sammanhang, det vill säga att den bortser från aspekter såsom avstånd och specifik form. Ett vardagligt exempel på sådan topologi är kartan över Stockholms tunnelbanenät som ju inte beskriver den faktiska formen hos dragningen av de olika tunnelbanelinjerna men väl relationen mellan deras ingående stationer. Sådana topologiska egenskaper hos den byggda miljön, vilka just handlar om dess konfiguration, beskrivs vidare med fördel med hjälp av det system av noder och länkar som utvecklats inom grafteorin. Ett exempel ges nedan.

Figur 1. Rumslig konfiguration i tre byggnader.

Det intressanta här är dock inte bara att detta ger oss en möjlighet att beskriva exempelvis byggnaders konfiguration utan även att vi kan se att dessa konfigurationer inte bara konstituerar rumsliga strukturer utan även sociala strukturer. Om vi försöker tänka oss ett ändamål för ovanstående byggnader, exempelvis ett bostadsändamål, så märker vi att de olika byggnaderna erbjuder olika grad av motstånd för ett sådant ändamål. För det första kan vi lägga märke till att det just snarare är konfigurationen mellan rummen i de olika byggnaderna som erbjuder motstånd än den specifika formen hos det individuella rummet. Men för det andra, utgörs dessa begränsningar av olika sociala eller funktionella konflikter vi läser in i den rumsliga strukturen. Hus A är exempelvis en byggnad där samtliga rum beskriver en sekvens utom de två innersta. Denna rumsliga konfiguration beskrivs tydligt i grafen till höger. Detta visar sig dock inte bara vara en rumslig bestämning utan implicerar även en serie sociala eller funktionella bestämningar. Exempelvis medför denna konfiguration att det inte finns någon differentiering mellan sådana rum vilka framför allt tjänar till att förflytta sig inom byggnaden och andra rum vilka kan användas för aktiviteter som behöver vara mer ostörda, såsom vila eller vissa former av arbete, något vi däremot finner i hus B. Enkelt uttryckt, om vi tänker oss att använda hus A som bostad är det egentligen endast de två innersta rummen som är helt ostörda och därmed bäst kan tänkas tjäna som sovrum. Naturligtvis kan även andra rum i princip användas som sovrum men det skulle då just kunna medföra sociala konflikter, vilka eventuellt skulle peka ut hus A som ett komplicerat hus för bostadsändamål. Bättre alternativ för bostadsändamål skulle då hus B eller C kunna vara.

         Exemplet skulle naturligtvis kunna utvecklas, men det viktiga här är att se hur där faktiskt finns en sorts rumslig logik i en rad sociala företeelser, samt att det finns något av en social logik i byggnaders rumsliga uppbyggnad. Det verkar således finnas fog för Hilliers förslag att såväl rumsliga som sociala fenomen kan beskrivas med samma morfiska språk. Det konfigurativa erbjuder således här just den typ av paradigmatisk grund för vidare fruktbar forskning som vi inledningsvis eftersökte. Detta har också visat sig i de framgångar som nåtts inom space syntaxforskningen, där den rumsliga konfigurationen visat sig ha stor betydelse på en rad sociala, ekonomiska och ekologiska områden bland annat. Grunden är i korthet att den rumsliga konfigurationen hos såväl byggnader som stadslandskap visat sig ha en stark och direkt inverkan på förflyttningsmönstren i dem, så att rummet i hög grad kan sägas styra distributionen av människor i exempelvis stadsrummet. Rummet kan på detta sätt sägas ha avgörande betydelse för etableringen av olika former av samnärvaro (co-presence) människor emellan. Det för helt enkelt samman olika antal och blandningar av individer till grupper som delar samma rum och därmed konstituerar en slags för-sociala enheter, vilka utgör förutsättning för vidare social interaktion. Dessa kallar Hillier ’virtual communities’. Ur dessa grundläggande förhållanden har det visat sig möjligt att finna samband till en mängd andra mer komplexa sociala fenomen som frekvensen av butiksetableringar eller känslan av trygghet i stadslandskapet, eller när det gäller enskilda byggnader, exempelvis utvecklingen av kreativa arbetsmiljöer.

5. Avslutning

Slutligen förtjänar det att understrykas hur dessa konfigurativa beskrivningar av den byggda miljön åter bjuder in till samarbete med andra discipliner men nu på helt andra grunder. Utifrån ovanstående synnerligen allmänna beskrivningar av sambanden mellan rumslig struktur och sociala fenomen anar vi hur andra discipliner självklart kan bidra till en fördjupad förståelse av relationen mellan människa och byggd miljö, men även omvänt hur kunskaper om den byggda miljöns konfigurationer kan bidra till fördjupad kunskap inom andra discipliner. Det som nu gör detta till ett fruktbart möte av kunskaper är dock att arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen i detta fall fokuserar på sitt eget forskningsobjekt och satsar på en utveckling av de teoretiska ramarna och metodologiska verktygen för sådan forskning, det vill säga utvecklar möjligheterna att studera byggd form.