Diversitet

Kritik, nr 44, 2020

Lars Marcus

Diversitet.pdf

Download PDF • 102KB

Städer handlar inte om täthet, de handlar om närhet. Täthet är en approximation av närhet som vi använder eftersom den är lättare att beräkna, men därmed riskerar vi också missa hela poängen och få täta städer utan närhet. Men städer handlar inte bara om närhet, utan mer specifikt om närhet till diversitet – precis som internet. Den urbaniseringsvåg som började svepa över världen för två hundra år sedan var nära kopplad till industrialiseringen av ekonomin och det nya produktionssättet förutsatte arbetsdelning, det vill säga en långt driven diversifiering och specialisering av arbetet. Medan i princip alla jordbrukare kunde och gjorde samma sak och hantverkarna tillverkade de nödvändiga verktygen, så att säga från ax till limpa, bröt det nya produktionssättet ned dessa processer i sina beståndsdelar och delade upp dem mellan specialiserade arbetare, även inom jordbruket.

         Adam Smith pekade ut detta redan 1776 i sin bok: Om nationernas välstånd, som lade grunden för den moderna ekonomiska teorin: ”The greatest improvement of the productive powers of labour, and the greater part of the skill, dexterity, and judgment, with which it is anywhere directed, or applied, seem to have been the effects of the division of labour.” Därefter följer hans exempel med nåltillverkning, där han pekar ut hur även en sådan enkel artefakt kan tillverkas oerhört mycket snabbare om de olika arbetsmomenten delas upp mellan specialiserade arbetare. Smith uppskattar att 10 arbetare som på detta sätt delar upp arbetet var och en kan bidra till 4800 nålar, medan de om de arbetat ensamma knappast lycktas tillverka ens 20.

         Men arbetsdelning fungerar inte om vi har för långa avstånd mellan de som utför arbetsmomenten. Den industrialiserade ekonomin krävde således både differentiering och närhet och drev därmed på urbaniseringen men denna diversifierade närhet inte bara kom till uttryck i stora städer utan även i mindre orter nära råvaror och energikällor, inte minst gäller det Sverige. Den samtida kunskapsekonomin är bara en acceleration av detta eftersom vi i den verkligen kan diversifiera våra tjänster och dessutom är tämligen oberoende av lokala råvaror och energikällor – urbaniseringen springer alltså på.

         Vi ser således ett tydligt band mellan förutsättningarna för den moderna ekonomin och rumsliga former, men detta har även sociala konsekvenser, något Émile Durkheim tog upp i sin analys av olika sätt att hålla ihop ett samhälle i De la division du travail social från 1893. Durkheim menade att det atomiserade jordbrukssamhället, där alla i princip kunde och gjorde samma saker och därmed i hög grad var självförsörjande, vilket även gjorde det möjligt att leva med stora avstånd, i hög grad byggde på likhet, inte bara i sättet att leva utan även i värderingar. De senare underbyggdes av veckans besök i kyrkan – liksom av skvallret på kyrkbacken efteråt – där denna dos av moraliska budskap i närhet av andra fungerade som emotionellt band fram till nästa söndag.

         Det urbaniserade industrisamhället med sin arbetsdelning förändrade detta i grunden genom att bryta möjligheten till självförsörjning; man var nu med nödvändighet en del av något större. Specialisering nödvändiggör utbyte med andra eftersom man själv inte längre kan skapa en helhet. Det ger en annan typ av solidaritet än den vi finner i jordbrukssamhället enligt Durkheim, en solidaritet som bygger på skillnad och komplimentaritet. Här återfinner vi även fröet till den kyla och anonymitet som det moderna samhället ofta kritiseras för, eftersom denna solidaritet inte bygger på den emotionella gemenskap som delade värderingar erbjuder, utan på mer kontraktsmässiga relationer där vi mer tjänar varandras syften än delar varandras världsbild. Den andra sidan av det är naturligtvis en större tolerans: jag behöver inte dela dina värderingar för att göra affärer med dig. Återigen, detta förutsätter stadens närhet, där jag dessutom kan specialisera mig mer ju större staden är, eftersom det då finns fler att byta med.

         Vi ser således hur rummet i detta produktionssätt som bygger på arbetsdelning inte bara behöver skapa närhet utan även differentiera mellan aktörer så att skillnader och nya kombinationer verkligen kan uppstå. Det är här det privata ägandet blir så centralt i den kapitalistiska ekonomin, eftersom det ger utrymme att skapa gränser runt en bit av världen, exempelvis i form av ett företag, som man i någon mån kan kontrollera. Inom dessa gränser kan man utveckla en strategi för en viss verksamhet, vilken skiljer sig från strategin inom andra företag. Utifrån detta skapas en mängd möjliga utbyten och kombinationer mellan de typer av specialiserat arbete som olika företag utvecklar – här skymtar vi bruksortens svaghet; hög differentiering inom företaget men liten närhet till andra företag.

         Om vi ofta blandar ihop närhet med täthet, så har vi ännu svårare att fånga detta med differentiering i rumsliga termer, även om det är det mest grundläggande byggd form kan bidra med; väggar mellan det ena och det andra så att vi kan skilja på saker. På stadens skala handlar det dock inte om väggar, utan om gränser som delar upp själva marken i vad vi kallar fastigheter. Det är här samhället visar sitt sanna ansikte; fastigheten är det dova motormuller som arkitekturens hissmusik försöker dölja. Varje fastighet representerar en person eller aktör som direkt kan påverka stadens framtida byggande och antalet fastigheter betyder därmed ett större antal aktörer av detta slag. Ett större antal aktörer innebär med stor sannolikhet även en diversifiering genom att de alla har skilda strategier för sina fastigheter, vilket även leder till en diversifiering av det som byggs.

Detta är naturligtvis stora förenklingar av komplext tankegods, där vi idag dessutom förefaller vara på väg in i ett samhälle som binds av andra band, men poängen är att visa hur detta med de rumsliga former vi lever i, inte är något godtyckligt utan en central faktor för att upprätthålla både sociala och ekonomiska dimensioner av de sätt vi lever tillsammans på och att dessa former relativt enkelt går att beskriva. När det gäller den byggda staden och hur den upprätthållit vårt moderna samhälle så handlar det således om rummets förmåga att differentiera och skapa närhet. Här framträder således stadens byggstenar: dels en större mängd enskilda rum i form av fastigheter som beroende på antal skapar varierande potential för skillnader att utvecklas, dels ett gemensamt rum som skapar varierande grad av närhet mellan dessa fastigheter och därmed möjlighet till utbyte. Detta har kombinerats på en oerhörd mängd sätt och gett upphov till alla de unika städer vi ser runt omkring oss.

         Ett påfallande starkt exempel på kraften mellan ett differentierat rum och en påtaglig diversitet är Enskedefältet i Stockholm. Stadsdelen uppfördes mellan 1932 och 1934 i en bördig dalgång längs Valla ås efter en stadsplan som hade fastställts 1928. Marken är påtagligt platt och stadsplanen anammar detta i ett lite lekfullt rutnät som dock är ovanligt rätlinjigt för tiden. Husen uppfördes genom självbyggeri utifrån ett urval av fyra typhus, men där ett par av dessa typer är betydligt vanligare än andra. Sammantaget ger det en synnerligen enhetlig bebyggelse om cirka 400 hus. Reglerna för snickeriers utformning och fasaders kulörer var stränga och det fanns tydliga föreskrifter att följa. Dessa regler har levt vidare men tolkats olika hårt under olika epoker, vilket öppnat för vissa friheter. Mest påtagligt är hur vi kan läsa av det svenska samhällets växande välstånd, där vi kan se hur 30-talets krav på en god bostad snart inte räckte till, vilket har gett avtryck i ut-, om- och tillbyggnader i varierande omfattning av mer eller mindre vartenda hus. Förmodligen spelar även en påtaglig gentrifiering av stadsdelen här sin roll; det växande Stockholm har gjort Enskedefältet till platsen att förverkliga drömmen om en stuga vid Stureplan.

         Vad vi ser är således ett ovanligt homogent och hårt reglerat arkitektoniskt verk, där närmast allt är lika. Enskedefältet är byggt efter en förhållandevis neutral plan på ovanligt platt mark med ett fåtal typhus vars detaljutformning och färgsättning varit hårt reglerad och där dessa regleringar förblivit starka över tid. Trots det möter oss idag en påtaglig diversitet, där inget hus bland de 400 är det andra likt. Mest dramatisk är förändringen genom tillbyggnader, där reglerna blivit allt mer tillåtande så länge de sker in mot tomten och inte ut mot gatan. Det gör naturligtvis att husens byggnadsvolymer dramatiskt förändrats, ofta till oigenkännlighet, även om de mot gatan försöker hålla minen.

         Än mer talande är hur den diversifierande kraft som är sådd med fastighetsinledningen, trots stränga regler även bryter igenom de hårt reglerade gatufasaderna. Här berättas en smått fantastisk historia med hjälp av fasadmaterial som Eternit, plåt och ett brett urval av träpanel; fönster med ölstuge-glas, panoramavyer och med eller utan spröjsar; entrédörrar i ek, teak och målad furu; accessoarer som brevlådor i smide, trä och plast, men även med hjälp av mer subtila medel som takpannor i tegel, betong och plåt, liksom stuprör i varierande kvaliteter av plåt och utförande. Till det kommer trädgårdarna, där varje tomt har en unik uppsättning planteringar som gör stadsdelen till en biologisk mångfaldsbomb. Mest påtaglig är dock huskulörerna där vi trots att allt fler håller sig till de gamla reglerna möts av en ständigt överraskande palett. Det rycker och sliter bakom det stränga regelverket, som en hund i band. Orsaken står dock inte att finna i en övergripande arkitektonisk vision utan i en differentiering av marken som öppnat för en diversifiering av de arkitektoniska initiativen.

Kommentarer

1. På många sätt bygger denna artikel på en observation som liknar den som utvecklas av Mikael Askergren i artikeln: Horror limitis i nr 24 av tidskriften Kritik 2015. Där handlar det om en storslagen arkitektonisk komposition som inte lyckas hålla minen, medan det här handlar om en stor mängd typhus med samma problem.

2. En ny avhandling på Chalmers tekniska högskola hanterar fastighetslagret och dess relation till urbana processer som lokalisering, omfattning och diversitet bland ekonomisk verksamhet och utvecklar även en serie beskrivande mått av fastighetstrukturers form för detta syfte: Evgeniya Bobkova, J., 2019, Towards a theory of natural occupation: developing theoretical, methodological and empirical support for the relation between plot systems and urban processes, Doktorsavhandlingar vid Chalmers tekniska högskola: 4663.