Svenska Dagbladet (Op-ed), 27 June, 2010
Lars Marcus
Vad stort sker, det sker tyst, säger Geijer och det är sant inte minst när det gäller Stockholms byggande. Vid sidan av allt buller och bång kring Slussen och Tors torn har Stockholms stad antagit en översiktsplan som överger den stadsbyggnadsmodell som har varit förhärskande under hela efterkrigstiden. Med sin grundläggande betydelse för stadens ekonomiska utveckling, sociala sammanhållning och ekologiska hållbarhet är detta vårens stora stadsbyggnadsnyhet.
Det nya är att man överger tanken på Stockholm som en skärgård av isolerade stadsdelar och i stället visar hur dessa kan växa samman och samverka i en gemensam stadsstruktur. Den gamla modellen där varje stadsdel var ett självförsörjt område fördelat i bostadsgrupper och ett antal servicefunktioner – en tunnelbanestation, en skola, ett köpcentrum – stämde väl med industrisamhället. Uppgiften var att erbjuda bostäder av god kvalitet för att upprätthålla tillgången på arbetskraft i verkstäder och kontor i den arbetskrävande industriproduktionen. Modellen var anpassad för ett samhälle där homogeniteten inom ett antal lätt identifierade samhällsgrupper var stor och där utbyte mellan dessa vare sig var särskilt nödvändigt eller efterfrågat.
Kunskapssamhället är betydligt mer heterogent. Det är i mötet mellan skillnader som idéer och ny kunskap växer fram. Det gäller både kunskap som kan ge upphov till framtidens arbeten och kunskap som utvecklar oss själva så att vi känner oss hemma och delaktiga i samhället. Det är ett samhälle där vi behöver varandra mer än någonsin och inte bara som utbytbar arbetskraft i det stora samhällsbygget utan som individer med olika bakgrund och kunskap. Dagens Stockholm är en segregerad stad med långa avstånd med dåligt stöd för detta och behöver utvecklas i översiktsplanens riktning mot en stad där stadsdelar samverkar och underlättar utbytet mellan sina invånare.
För Årstafältet har staden tagit fram ett förslag som fångar upp översiktplanens tankar och omsätter dem i ett konkret projekt. Skillnaden visavi tidigare planer är slående, det är svårt att säga var den nya stadsdelen börjar och slutar, i stället bygger den samman de i dag existerande stadsdelarna Årsta och Östberga och binder dessa även starkare till omgivande noder vid Gullmarsplan och Årstaberg. Det sker med ny kvartersbebyggelse men inte i en doktrinär rutnätsplan utan en plan som tar upp riktningar i omgivningen och skapar stråk och platser med olika tillgänglighet och därmed utvecklingspotential. Årstafältets grönyta blir mindre men samtidigt mer tillgänglig för stockholmarna i stort och inte bara dess närmaste grannar.
Sammantaget representerar dessa planer ett stadsbyggande där samhället börjar med att vi delar rum snarare än att vi delar värderingar. Det känns befriande.