top of page

Posts   Themes    Archive

Från strategisk planering till strategisk design

Tidskriften Plan, nr 5-6, 2003

Lars Marcus



En ny planeringssituation

De senaste 10 – 15 åren har för det svenska samhället inneburit ett paradigm­skifte där en folkhemmets modell med starka offentliga aktörer har ersatts av en marknads­modell med privata aktörer i konkurrens. Detta har ställt den kommunala stadsplan­eringen i en på många sätt ny situation. Bland annat har det närmast per definition medfört mindre resurser för de kommunala förvaltningarna så att de idag har betydligt mindre kraft att själva initiera och genomföra stora stadsbyggnads­projekt. Samtidigt är den trögrörliga byggsektorn inte den enklaste att omvandla till en väl fungerande marknad. De stora och etablerade aktörerna fortsätter ofta att vara premierade.

         Mot denna bakgrund förefaller det naturligt att tyngdpunkten i den framtida stadsplan­eringen kommer att ligga på strategisk nivå. Det allmänna behöver även i fortsättningen både formulera och bevaka de stora dragen och huvud­princip­erna för stadens utveckling. Samtidigt behöver man skapa incitament och goda konkurrens­förhållanden för privata initiativ.

         Denna strategiska nivå i planeringen formuleras idag huvudsak­ligen i översikts­planen, men kanske ställer den nya planeringssituationen krav som denna planform idag inte förmår svara mot. Jag skall i det följande argu­mentera för att den översikt­liga planeringen behöver stärka sina verktyg att fånga hur marken är rumsligt struk­turerad för att bli strategiskt effektiv.

Fysisk planering som en relation mellan form och funktion

Det centrala begreppet inom all fysisk planering är markanvändning. Vid närmare granskning av detta begrepp finner vi den närmast klassiska frågeställningen om relationen mellan form och funktion. Mark­användning handlar om bruket av mark, vilket syfte eller ändamål den skall tjäna, det vill med lite annat språkbruk säga dess funktion. Men eftersom det handlar om mark så kan vi heller inte komma runt frågan om form. All markanvändning måste ges en distribution och utsträck­ning i rummet. Den inte alltid tillräckligt uppmärksammade konsekvensen av detta är att vi  med nödvändighet rör oss inom geometrins möj­ligheter och begränsningar.

         Om vi ser staden som en sådan form–funktionrelation är det vidare tydligt hur gängse planer­ings­modeller tar avstamp i funktionen, de olika användningar man anser nödvändiga att tillgodose och reservera mark för. Samtidigt kan vi i många av de kommuner som vuxit kraftigt under efterkrigstiden, se negativa effekter av en alltför ensidig utgångs­punkt i funktionen. De flesta användningsområden kan vara väl tillgodosedda med mark, men deras inbördes läge, den rumsliga struktur de ingår i, skapar sällan något som skulle kunna kallas ett mervärde; ett plus ett blir sällan mer än två.

         Jag menar att en orsak till detta är att det bakom det som i Sverige kallas stadsbyggande döljer sig två skilda kompetenser med olika teoretiska utgångspunkter. Å den ena sidan har vi planeraren med ett synsätt som primärt tar funktionen som utgångs­punkt. Vad är det vi skall planera för, vilka verksamheter skall få sin plats, hur kan vi utveckla olika stadsdelar genom att förlägga vissa strategiska verksamheter till dem osv. Med detta följer även att planeraren gärna finner sin hemvist på den mer översiktliga planering­ens nivå.

         Å den andra sidan har vi arkitekten med ett synsätt som naturligt tar utgångspunkt i formen. Vad skall reserveras för lokala grönytor och vad kan bebyggas, hur skall bebyggelsen utformas, vilken karaktär skall olika platser ges osv. Traditionellt har dessa också framför allt funnit sin plats på den mer detaljerade planeringsnivå, där planeringen närmar sig genomförande av byggnadsprojekt. Jag talar här om kompe­tenser inte individer. Den enskilda individen kan naturligtvis göra olika karriärer. Vad jag tror är dock att de arkitekter som närmat sig den mer översiktliga nivån även i hög grad övertagit planerarens synsätt där frågor om form varit mindre åberopade.

         När det gäller planering på översiktlig nivå menar jag därför att det behövs ett starkare bidrag från ett arkitektoniskt synsätt. Planeringsteorin som varit dominerande inom den översiktliga planeringen är svag när det kommer till frågor om form och rumslig struktur. Slagsidan har förstärkts av att arkitekturteorin som borde fylla denna lucka varit förhållandevis dåligt utvecklad och främst inriktad på mer detaljerade utformningsfrågor. Men vad som aktualiseras på den översiktliga nivån är ’arkitektur’ och form på en strukturell urban nivå; en nivå som arkitekturteorin sällan adresserar.

Behovet av rumsliga beskrivningar och analyser

Att den rumsliga strukturen i våra städer inte uppmärksammats på det sätt den borde beror i min mening alltså i hög grad på bristande teoriutveckling. Trots rummets centrala betydelse inom den fysiska planeringen och dess ständiga närvaro i människors vardagsliv i allmän­het, är den teoretiska förståelsen av rummet förhållandevis outvecklad. Framför allt saknar vi starka beskrivningsmodeller som kan hjälpa oss att tydliggöra och analysera det. I korthet kan vi säga att gängse beskrivningsmodeller antingen rör sig på mycket översiktlig nivå eller på mycket detaljerad nivå.

         Å den ena sidan rör vi oss med vad vi kan kalla geografiska beskrivningar. Över­sikts­planen till exempel, tar oftast formen av ett antal översiktliga kartor som markerar olika geografiska områden, antingen för att beskriva deras nuvarande karaktär i något hänseende eller för att föreskriva deras framtida användning. Å den andra sidan rör vi oss med vad vi närmast kan kalla arkitektoniska beskrivningar, vilka ofta tar formen av typologier. Här kan stadens olika fysiska element sorteras efter sådant som byggnadstyp, parktyp och gatutyp, för att överbrygga det individ­uella och ge hanterliga planeringsunderlag. Ett exempel är Stockholms byggnads­ordning.

         Ett gemensamt problem för dessa beskrivningar är att deras teoretiska bas inte är uttalad. Som i alla sammanhang där man är omedveten om sina teoretiska utgångs­punkter löper man risken att göra det man brukar göra istället för det man behöver göra. Diskussionen kring rumsliga beskrivningar i planeringssammanhang är dock generellt outvecklad så det finns inga färdiga mallar att gå till. Ett första steg kan dock vara att ta fasta på de relativt grova kategorierna ovan, geografiska och typologiska beskrivningar, för att se om vi utifrån dem även kan söka andra.

         Gemensamt för dem båda trots sina olikheter är att de båda håller sig inom vad vi kan kalla plangeometri. Vanligt inte minst bland arkitekter är ju annars till exempel att göra beskrivningar med hjälp av projektiv geometri i form av perspektiv­bilder. Jag nämner detta inte för att jag ser behov av fler perspektivbilder i den översiktliga planeringen utan för att försöka spänna upp ett principiellt fält av möjligheter. Geometrin innehåller ju även andra avdelningar. En sådan är topologin, vilken studerar rumsliga figurer med avseende på form men inte på avstånd.

         Topologin med sin betoning på relationer istället för konkret form förefaller närmast definitionsmässigt intressant för den strategiska planeringen, eftersom vi här är ute efter huvuddrag men inte färdig utformning. Ett topologiskt synsätt medför också en förändrad teoretisk förståelse av rummet.  Avgörande för ett sådant synsätt är hur ett enskilt rum förhåller sig till andra rum. För att förstå delen behöver vi även förstå helheten. Det är alltså ett synsätt där stadsrummet ses från helhet till del, medan det förhärskande synsättet varit det omvända. Ett synsätt som sätter helheten först behöver inte utesluta andra mer lokala beskrivningar men kan sätta in dessa i ett större sammanhang och därmed även i ett mer klargörande ljus.

         Ett välutvecklat exempel på beskrivningar där delen sätts i relation till helheten är space syntax. De spatiala analyser man utvecklat inom denna forskningsinriktning bygger just på att relationen mellan delarna, eller de enskilda rummen, är viktigare för hur vi kommer att använda dem än hur det enskilda rummet är utformat i sig. I synnerhet har man kunnat visa att detta har stor betydelse för hur vi förflyttar oss i städer. Inom space syntax-forskningen använder man en mer specifik term för att fånga detta med relationer mellan delar snarare än delen i sig, nämligen konfiguration.

Strategisk design

Meningen med att lyfta fram konfigurativa beskrivningar här är inte att säga att dessa är lösningen på vårt problem utan att försöka lyfta diskussionen om form i den översiktliga plan­eringen till ett principiellt plan där vi kan se alternativa sätt att beskriva den. Förhopp­ningen är alltså snarare att en sådan diskussion skall öppna för andra fruktbara besk­rivningar vid sidan av de konfigurativa.

         En stor poäng med de konfigurativa beskrivningarna som vi bör ha i åtanke i sökandet efter andra rumsliga beskrivningar är att dessa visat sig vara av stor betydelse för hur vi använder staden. Vare sig form eller funktion taget för sig har visat sig särskilt bärkraftiga för en långsiktigt hållbar stad. Vad vi behöver är en stadsform som understödjer vår användning av staden. Vad jag försöker lyfta fram här är att formaspekten är mindre utvecklad inom den översiktliga planeringen och därför inte understödjer de planer vi tar fram. För detta krävs verktyg och begrepp som gör det möjligt att analysera och tala om stadens form på denna nivå med samma precision som vi diskuterar funktionsaspekten.

         Med en större medvetenhet om formens och den rumsliga strukturens betydelse för människors användning av staden kan vi bättre se till att rummets struktur aktivt bidrar till att upprätthålla långsiktiga förutsätt­ningar för markanvändningen. Detta är helt centralt när det gäller den ständigt närvarande frågan om stadens långsiktiga sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarhet. Vi kan idag bevittna stora problem i detta avseende just i de delar av våra städer som är planerade med en för renodlad utgångspunkt i funktionen.

         En ökad betoning på stadens form kan även bidra till att definiera de kommunala förvaltningarnas roll och arbetsuppgifter i den nya planeringssituationen. Det faller sig naturligt att det är dessa förvaltningar som gör de nödvändiga övergripande analyserna av stadsstrukturen som helhet, vilka sedan kan bilda underlag för vidare planering. Olika funktionsbehov är mer konjunkturkänsliga och bevakas kanske ofta bättre av privata aktörer. Stadens fysiska struktur är en betydligt trögrörligare massa, vilken det är möjligt att bygga upp en långsiktig kunskap om så att en beredskap finns när nya behov uppstår.

         Genom att det är staden som bygger upp en sådan kunskapsbas, och inte enskilda exploatörer, kan detta dessutom bli ett offentligt material. Detta kan ha stor betydelse både när det gäller att skapa incitament för nya projekt bland privata aktörer och att skapa en mer konkurrensutsatt marknad inom byggandet.

         Strategisk planering är inte något nytt men vad jag försökt argumentera för här är att vi med en fördjupad kunskap och betoning på stadens form och rumsliga struktur, kan tillföra den strategiska planeringsnivån något vi kan kalla strategisk design. Detta vore just att föra in en genuin arkitektonisk kompetens i den översiktliga planeringen.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page