Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10 1995.
Lars Marcus
Hippodamos brukar kallas stadsplaneringens fader och förknippas då specifikt med städer planerade med hjälp av rutnät. Sådana städer kallas än idag i vissa sammanhang för hippodamiska. Likväl är det uppenbart att Hippodamos ingalunda uppfann denna stadsplaneform. Exempelvis anlades många av de grekiska kolonierna i Syditalien och på Sicilien med hjälp av rutnät långt före Hippodamos levnad. Rutnätet måste snarare ses som ett exempel på den typ av företeelser som saknar uppfinnare och som upptäcks av många kulturer oberoende av varandra. Även aztekerna använde sig av rutnät när de anlade sina städer.
Hippodamos förknippas med fyra städer, hemstaden Miletos, den syditalienska kolonin Thurii, Athens hamnstad Pireus samt Rhodos. Men den enda stad som Hippodamos med säkerhet tycks ha arbetat med är Pireus, vilken anlades någon gång under den andra 25-årsperioden av 400-talet f. Kr. Även Thurii som anlades 444-443 verkar dock vara ett verk av Hippodamos.[1]
Hippodamos hör inte till den mer anonyma lantmäteritraditionen bland stadsplanerare. Deras förhistoria gestaltas snarare av de som grekerna kallade horistes, på svenska ungefär, de som sätter gränser. Dessa horistes var alltid med när grekerna grundade nya kolonier. Deras uppgift var att staka ut gränserna för den nya staden och därefter stycka den i tomtlotter.
Nej, Hippodamos tycks snarare höra till utopisttraditionen bland stadsplanerare; de som med hjälp av den välplanerade staden vill bygga en bättre värld. Genom Aristoteles vet vi att Hippodamos ambition sträckte sig längre än att ändamålsenligt planera och ordna städers byggande. Han var den förste som samlade och systematiserade tekniken i ett teoretiskt verk. Med Aristoteles ord var han “den förste som dristade sig att uttala sig om det bästa statskicket utan att aktivt utöva politik”[2].
Hippodamos tänkte sig en stadsstat med 10. 000 invånare, fria män får vi anta, delade i tre kategorier, en bestående av hantverkare, en av bönder och en av soldater. Även stadens omland delades i tre delar där avkastningen från en gick till sakrala ändamål, en till militära och en var privat och tillhörde bönderna. Dessutom hade han åsikter om hur lagar och domstolar skulle ordnas. Före Platon och långt före Thomas More formulerar han alltså en utopi.
Hippodamos skrev alltså både en statsförfattning och deltog i praktisk planering av städer; han kan därmed sägas ha velat förverkliga sina författningsidéer i den fysiska verkligheten. På det viset belyser redan Hippodamos stadsplaneringens janusansikte; å ena sidan dess praktisk-tekniska sida, å den andra dess politisk-ideologiska. Det visar sig också om vi skärskådar Hippodamos praktik att den går längre än att bara vilja praktiskt ordna staden i rätvinkliga gator och kvarter. Denna form var som vi sett redan känd av grekerna. Hippodamos rykte står snarare att finna i att han så att säga laddade formen med en politisk intention; viljan att styra och ordna livet i den. Vad han gjorde var att, vilket Aristoteles också poängterar, föreskriva vissa verksamheter till olika delar av staden, överensstämmande med de uppdelningar av stadens befolkning han gjort i sin författning.
Vi står alltså redan med Hippodamos, stadsplaneringens fader, inför en form av zonplanering. Det bekräftas också när man tittar närmare på Hippodamos insats i Pireus. Mycket lite är känt vad gäller gatumönstret, däremot har man funnit märkta plintar vilka verkar upprätta gränser mellan olika områden av staden, vilket tycks tyda på att Hippodamos bidrag i Pireus kanske framförallt var ett zoneringsarbete. Hippodamos skulle alltså, lite tillspetsat, lika gärna kunna kallas den förste socialingenjören som stadsplaneringens fader. Men Hippodamos exempel visar framför allt hur stadsplaneringen sedan begynnelsen vandrat hand i hand med ideologier om världens ordning.
[1] F. Castagnoli, Orthogonal Townplanning in Antiquity, Cambridge Mass. och London 1971.
[2] Aristoteles, Sv. övers. Politiken, Jonsered 1993.