top of page

Posts   Themes    Archive

Imagineering

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995.

Lars Marcus



Än ligger Lenins döda kropp balsamerad i ett mausoleum på röda torget i Moskva. Ett arrangemang som tycktes vilja få tiden att upphöra och upprätta ett evigt ögonblick. Men vilket ögonblick är det då man lyckats fånga? Inför Lenins kropp är det ytterst påtagligt att det är en död människa man står inför; det är själva döden man möter och som har upphöjts till ett evigt tillstånd och förhärligats.

         På sätt och vis är detta en väl överensstämmande bild av Lenins projekt; analysera verkligheten, lägga fast en sanning om den och sedan sätta den i verket under full kontroll. En verklighet som fullständigt följde sina lagar utan överraskningar och konflikter. Verkligheten som en maskin; ett kontrollerbart objekt, ett dött ting. Lenin kan inte påstås vara den ende representanten för ett sådant projekt, snarare överensstämmer det väl med hela det moderna projektet och dess önskan att bemäktiga sig världen genom kunskap och vetenskapliga analyser. Den väg man valt att hantera världen kan sägas vara ingenjörens - konstruktören och upprätthållaren av maskinen; något Lenin säkert inte skulle ha motsagt. Vi kan säga att vi under den moderna eran i hög grad har levt i en värld ordnad av ingenjörskonst (engineering).

         Men i det moderna projektet finns en slags parallell där maskinen inte är tillräcklig som metafor och där ingenjören framstår som otymplig och ovig.

         I en slags märkvärdig symmetri ligger någonstans i USA Walt Disney, inte balsamerad men väl nedfrusen i avvaktan på läkekonstens framsteg. Även där har man lyckats att för evigt fånga ett ögonblick. Men i detta fall kan vi inte gärna påstå att det är döden man velat fånga, tvärtom är det livet man söker, där finns hoppet om att väcka till liv - en återuppståndelse. På ett märkligt sätt tycks därmed, i en parallell till Lenin, även Disneys nedfrusna kropp överensstämma med sitt projekt; önskan att väcka liv i, animera verkligheten.

         Disneys projekt som utgör en minst lika viktig del av den moderna verkligheten beskriver sin egen historia där milstolparna inte heter Eiffeltornet, Titanic och Apollo 11 utan Hollywood, Las Vegas och Disneyland. Det är ett projekt som inte handlar om maskiner och ingenjörer, det är på något sätt betydligt mer avancerat än så. Det är ett projekt som inte går ut på att fånga och döda verkligheten för att göra den hanterbar, utan om att själv förmå levandegöra världen för att därigenom bemäktiga sig den. Genom att duplicera den i en exakt kopia av sig själv kan världen under kontrollerbara former iscensättas. Om man sedan känner hemligheten som får världen att komma till liv, animeras, har man i sin hand en verklighet betydligt mer smidig än någonsin ingenjörens maskin. Maktanspråken är inte större eller mindre i det ena eller det andra fallet, det är bara metoden som skiljer. Om den ena tekniken kan beskrivas som ingenjörskonst (enginering) kan den senare benämnas imaginörskonst (imagineering).[1]


[1] Benjamin Wooley, Virtual Worlds, Oxford England och Cambridge Mass. 1992.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page