Nyheter från ingenstans

Tidskriften Arkitektur, nr 8, 2008

Lars Marcus

Nyheter från ingenstans.pdf

Download PDF • 507KB

Kunskapsfältet

Arkitekturens förmåga att förnya sig verkar outtömlig. Ofta är det nya material, konstruktionslösningar eller arten av uppdrag som ger upphov till förnyelse. Man behöver bara tänka på de möjligheter den armerade betongen erbjöd 1900-talsarkitekturen. I vår samtid verkar det åter bubbla. Arkitekturen har under det senaste årtiondet uppvisat en imponerande bredd och originalitet som inte bara kan avfärdas som variationer på ytan. Mycket av denna revitalisering handlar om förmågan att med datorers hjälp generera och beskriva former som med äldre tekniker varit otillgängliga. Samma förmåga är avgörande när det gäller att i nästa steg producera och bygga dessa former, vilket även medfört nya och mer avancerade material- och konstruktionslösningar.

         Kanske kan man tolka detta som ett tecken på att även byggbranschen är på väg in i kunskapssamhället och att arkitekterna faktiskt spelar en viktig roll i detta. Bygg­branschen är i mångt och mycket low-tech men det innebär inte att det kunskapsområde den representerar är simpelt. Byggnader och städer som fysiska artefakter är i grunden ytterst sammansatta system och svåra att utveckla djup kunskap om. Det är förmodligen just denna kombination av enkelhet på ytan och komplexitet i grunden som fördröjt branschen. Å ena sidan har man inte sett behovet av en djupare kunskapsutveckling, å den andra har det helt enkelt varit svårt.

         Egentligen äger ju branschens produkter, om vi för ett ögonblick talar så vanvördigt om byggnader och städer, en enorm utvecklingspotential. Det handlar ju om de byggda verkligheter som vi alla lever i dagligen, med alla de motstridiga och föränderliga krav och förväntningar som följer med detta. Här borde finnas enorma möjligheter för en vaken byggbransch att genom fördjupad kunskap bättre svara på detta genom ett bredare och spetsigare sortiment. Det gäller både den symboliska och funktionella dimensionen av arkitektur. Arkitekturens förmåga att skapa både kommersiella och kulturella värden genom sin symbolverkan har åter blivit erkänd under de senaste årtiondena, men träffsäkerheten härvidlag är begränsad. Inte minst gäller detta vår förmåga att med precision tala om dessa värden. Vad är egentligen problemet med tillbyggnadsförslaget till Stockholms stadsbibliotek - många verkar dela känslan att något är fel men ingen har ännu lyckats sätta övertygande ord på det.

         Den funktionella sidan har på samma sätt en oerhörd utvecklingspotential. Det är fort­far­ande mycket rita-gissa-spring över det hela med ombyggnader av kontorshus före första inflyttning och stadsmässiga stadsdelar utan stadsliv som följd. Här finns ju fantastiska utsikter att genom bättre kunskap med en helt ny precision kunna leverera hållbara stadsdelar som verkligen är hållbara, bostäder som verkligen svarar mot människors behov och kontorslokaler som verkligen spelar en aktiv och stödjande roll i ett företags verksamhet. En arkitektkompetens med en utvecklad precision i dessa saker skulle öppna för att arkitekterna återtog en ledande roll i byggprocessen. Arkitekters uppgift har alltid varit att inskriva det unika värdet i varje nytt projekt men i dagens komplexa situationer krävs en mer förankrad förmåga att artikulera och träffa rätt när det gäller detta.

         Det här kan låta som ett exempel på vår tids tendens att utrycka allt i ekonomiska termer, men dels finns det skäl för kåren att ibland formulera sina tjänster så - relationen mellan kompetens och betalning hos arkitekter måste vara en av de sämsta på den svenska konsultmarknaden och en stark orsak är att man har så svårt att förklara vad det är man säljer. Dels handlar det om en argumentation som lika gärna kan föras utifrån samhällsnytta. Med omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle står vi alla inför ett gigantiskt uppdrag där den byggda miljön är av helt central och avgörande betydelse men där vi idag står pinsamt nakna när det gäller kunskapen om vad som egentligen är en hållbar byggd miljö. Hur man än väljer att formulera sig är poängen densamma - arkitektur är ett ytterst kunskapskrävande fält och det är dags att ta sig an den fulla utmaning som ligger i detta.

Kunskapsutveckling

Det kan i detta sammanhang vara intressant att titta närmare på företaget Spacescapes verksamhet. Vad Spacescape erbjuder kan just beskrivas som en mer kunskapsintensiv arkitekttjänst som artikulerar och kvalitetssäkrar byggbranschens slutprodukter, eller som bevakar och garanterar samhällsnyttan utifrån offentligt uppsatta mål - om man föredrar det. Kunskapsintensiv handlar här inte om att kunna mer om arkitektur i allmänhet utan om att på allvar låta arkitekturforskningens resultat bli en naturlig del av arkitekt­kompetensen. I just detta fall handlar det om forskning som utvecklar vår kunskap om egenskaperna hos de fysiska artefakter som arkitektarbete genererar.

Figur 1. Växjö stadsbibliotek – fenomen avlockade en arkitektonisk artefakt genom att ställa enkla frågor till den: hur överblickbar är varje punkt från varje annan punkt i byggnaden. Rött står för höga värden och blått för låga. (Bild: Daniel Koch)

En orsak till att det varit svårt att se den grundläggande komplexiteten i byggnader och städer är att vi haft så få verktyg som artikulerar den, gör den synlig för oss. Inom forskningen är en grundregel att de fenomen man vill studera inte bara finns där färdiga att studera. Istället är en central uppgift att producera dessa fenomen. Tänk till exempel på teleskopet och mikroskopet och hur de gjorde det möjligt att lyfta fram fenomen som före deras tillkomst stod utanför kunskaps­utvecklingen. Inom arkitektur­forskningen har man dock i allmänhet nöjt sig med att studera sina studieobjekt så som de oförmedlat presenterar sig för våra ögon.

Figur 2. Södermalm – fenomen avlockade en urban artefakt genom att ställa enkla frågor till den: hur många människor när jag inom en radie på 3 gator från varje fastighet om jag följer gatusystemet. Rött står för höga värden och blått för låga.

Om man istället utvecklar verktyg som beskriver aspekter av de arkitektoniska artefakterna genom att ställa enkla frågor till dem som till exempel, vilket rum i denna byggnad är närmast alla andra rum, eller vilken punkt är mest överblickad från alla andra punkter, produceras beskrivningar som fångar egenskaper i dessa artefakter som inte är möjliga att direkt uppfatta med ögat - inte ens ett tränat arkitektöga. Liksom datorer i dag kan hjälpa oss att generera och bygga nya arkitektoniska former kan datorer även hjälpa oss avtäcka egenskaper hos arkitektonisk form som varit dolda för tidigare teknologier. Ett annat enkelt sätt att åstadkomma liknande beskrivningar är att göra systematiska observationer av hur människor använder platser och byggnader.

         Den forskning Spacescapes verksamhet stödjer sig på handlar framför allt om analyser där avsikten är att producera fenomen med betydelse just för hur byggnader och städer används, till exempel hur människor rör sig eller hur man väljer att använda olika platser. Här har just sådana analyser där rums inbördes samband eller olika platsers överblick­barhet visat sig vara av grundläggande betydelse. Det visar sig att det finns systematiska samband exempelvis mellan gators närhet till varandra och vilka som används mer än andra när man rör sig genom en stad eller att vem man har mer utbyte med på jobbet kan ha att göra med var denne sitter i ett kontorslandskap.

         Mycket av denna forskning har rötterna i space syntax-forskningen men på KTH:s arkitekturskola arbetar forskargruppen Spatial Analys och Design (SAD) med att bredda denna forsknings­inriktning till något mer generellt som kan kallas rumsmorfologi (spatial morphology). I detta arbete har man utvecklat flera egna analysmetoder och mått. Det handlar framför allt om hur byggd form på olika sätt inverkar på tillgänglighet, täthet och diversitet, något som bland annat sammanfattats i teorin om spatialt kapital.[1] Det är en sammanfattande teori som vill fånga hur arkitektarbete just skapar ett bruksvärde - viket naturligtvis även kan översättas i ett bytesvärde - men som försöker fånga detta bruksvärde med lite precision. Exempelvis genom att analysera hur formandet av stadsstrukturen skapar varierande tillgänglighet mellan människor eller till attraktioner som parker, handel och busshållplatser.

Figur 3. Fenomen avlockade en urban artefakt genom att göra enkla observa­tioner av människors användning av den: Mängden människor som passerar olika gatusnitt vid Odenplan (till vänster); människors vägval över Odenplan fångat genom att följa ett stort antal personers väg över Odenplan (till höger).

Det kan också handla om att mäta täthet på nya sätt och som bättre svarar mot hur människor faktiskt upplever den och där tillgängligheten till grönområden vägs in, något som kallas kompakthet.[2] Dessa täthetsmått visar sig ofta fånga saker av större betydelse i planeringen än gängse täthetsmått. Eller så kan det handla om att beskriva rummets differentierande förmåga, det vill säga dess förmåga att skilja det ena från det andra, och därmed skapa grundläggande förutsättningar för diversitet.

         Det Spacescape arbetar med kan därför kallas forskningsbaserad design, vilket också skulle kunna kallas en mer kunskapsintensiv design. Det betyder inte att man är bättre när det gäller den generativa sidan av design, den sida vi talade om i inledningen och där det handlar om att ta fram möjliga lösningar på arkitektoniska problem. Det Spacescape för­söker vara bättre på är den prediktiva sidan av design, det vill säga kunskap om huruvida dessa lösningar verkligen kommer att fungera och leverera det de är avsedda att leverera.

         Med lite perspektiv kan man säga att detta är och har varit det stora kunskapsproblemet inom arkitekturen. Det är svårt att påstå annat än att vi kontinuerligt under 1900-talet såg en rikedom av uppslag och koncept som genererade ny och intressant arkitektonisk form. Problemet har varit att denna form alltför ofta inte hållit vad den lovat när det kommer till sådant som användningen av stadsrum och funktionaliteten i mer komplexa byggnader, det vill säga den prediktiva sidan. Det är framför allt här det finns utrymme för en avse­värd utveckling av arkitektkompetensen, bland annat genom att ta tillvara de framsteg som görs inom arkitekturforskningen på detta område.

Kunskapstillämpning

Några exempel ur Spacescapes verksamhet kan förtydliga hur detta kan gå till. Ofta handlar det om kommuner som står inför eller mitt uppe i nya stads­byggnadsprojekt. Med hjälp av olika rumsanalyser kan då kommunen få hjälp att bättre förstå den befintliga situationen och därmed grundförutsättningarna för det nya projektet, vilket kan påverka programmet, eller så har man själv eller anlitade arkitekter tagit fram förslag, vilka man kan utvärdera effekterna av för att se hur väl de stämmer med uppsatta mål. Ett vanligt mål i många stadsbyggnadsprojekt idag är att i nya stadsdelar återskapa det slag av blandat och rikt stadsliv som finns i de äldre stadskärnorna. I uppdrag åt Stockholms kommun har Spacescape kunnat visa att det funnits stora problem att lyckas med detta till exempel i planerna för Nordvästra Kungsholmen och Norra station medan Helsingborgs kommuns planer för Södra hamnen sett mycket lovande ut ur denna aspekt.

Figur 4. Integrationsanalys av förslagen ’Nybyggt bevarande’ (White) och ’Nya Slussen’ (Nyréns), där slutsatsen är att det senare förslaget skapar betydligt bättre samband för gående.

Här har det dock handlat om en utvärdering i efterhand av redan framtagna förslag. Mer intressant är då fallen där Spacescape har arbetat nära andra arkitekter som till exempel vid utvärderingen av de parallella uppdragen av Slussen 2007. Efter en första utvärdering deltog man där i bearbetningen av respektive förslag tillsammans med både White och Nyréns. Spacescapes analyser och förslag till bearbetning gav upphov till nya skisser som i sin tur kunde analyseras. De fungerade därmed just som ett kunskapstillskott i design­arbetet som bidrog till att stämma av effekterna av förslagen mot de mål staden hade och därmed även till att kontoren levererade en bättre produkt.

         Ett exempel där ett sådant samarbete varit mer fördjupat och skett över en längre period är arbetet med Västra City för Jernhusen tillsammans med Rosenbergs och Paju Landskap. Där har en genomgripande bearbetning gjorts av ett tidigare förslag i nära samarbete mellan de olika arkitektföretagen som lett till ett förslag där den stora om- och tillbyggnaden av Centralstationen på ett helt annat sätt än det tidigare förslaget kopplas upp med den omgivande staden och därmed kan bidra till att både läka samman denna illa behandlade del av staden och bli en del av det offentliga rummet.

Figur 5. Överlagring av ett flertal rumsanalyser och observationer för att fånga vistelsevärden i nuvarande Centralhallen på Stockholms centralstation. Blå-grå skala visar graden av överblickbarhet, röda prickar människor som står, vita prickar människor som sitter, ljusblå områden förekomst av sittplatser, lila områden var informationstavlor är synliga och vita linjer hur människor väljer att röra sig i hallen.

Alla uppdrag har dock inte offentliga beställare och handlar om stadsbyggnad. Ett intressant exempel som visar hur en kunskapsutveckling av det här slaget kan bidra till inte bara nya projekt utan artikulera egenskaper och kvaliteter på redan befintliga byggnader har varit uppdrag att utvärdera fastighetsbestånd, uppdrag som kan sägas resultera i att fastighetsutvecklare fått en klarare och mer distinkt bild av karaktären och därmed potentialen hos sina fastigheter. Lite annorlunda uttryckt så fick de en bättre bild av den vara de erbjöd sina kunder och kunde med det som utgångspunkt med större precision både förstå vilken fastighet som passade vilken hyresgäst och ta fram ett fastighets­utvecklings­program som överensstämde med de enskilda fastigheternas möjligheter.

Figur 6.Tillgänglighet till gator i Stockholms innerstad beräknat med olika radier, där radien ökar från vänster till höger. Slussen blir inte en del av ett större sammanhang förrän radien är mycket stor och närmast omfattar hela innerstaden. Slutsatsen är att Slussen är en mycket viktig nod för innerstaden som helhet men saknar starka band till en näromgivning.

Inte minst intressant ur ett kunskapsutvecklingsperspektiv är hur vissa uppdrag kommer att handla om så grundläggande frågeställningar att de föder tillbaka till forskningen. Det gäller tydligast i arbetet med två av Stockholms mest komplexa och omdebatterade rumssystem – Slussen och Sergels torg. I fallet Slussen så finns en paradox i att det uppenbart är en av innerstadens allra viktigaste noder men som trots det inte har ett särskilt rikt stadsliv till vardags, något Spacescapes omfattande observationer kunde göra tydligt. Det är långt ifrån öde på Slussen men jämfört med andra platser av liknande dignitet är det en märkvärdigt låganvänd plats.

Figur 7. Observation av var människor befinner sig som vistas på Sergels Torg (vita prickar) och graden av överblickbarhet (regnbågskala). Observera den tydliga segmentbågen av människor längs takets kant.

Förklaringen kom i en serie rumsanalyser gjorda för hela innerstaden. Där andra platser trädde fram som viktiga noder även för sina närmaste näromgivningar en till två gator bort, var det först vid avstånd på över tio gator som Slussen började framträda som en knutpunkt. Slutsatsen var att Slussen har den för Stockholms innerstad närmast unika egenskapen att vara en viktig plats när man rör sig långa sträckor genom innerstaden som helhet men att platsen i princip saknar kontakt med sitt närmaste omland, dels därför att det helt enkelt inte finns mycket omland till detta näs, dels därför att Slussens nuvarande utformning snarare ökar än minskar avståndet till det omland som finns och dels därför att där finns så lite bebyggelse. Den enda plats i innerstaden som liknade Slussen i detta avseende var talande nog Tegelbacken.

         Studien bidrog därmed till den principiellt intressanta iakttagelsen att det finns platser i staden som karaktäriseras av en mer renodlad relation till staden som helhet utan lokal förankring, ofta typisk just för stora kommunikationspunkter som järnvägsstationer och liknande, vilka skiljer sig från det vi oftare tänker på som stadsdelar huvudsakligen färgade av sitt närmaste grannskap eller den typ av stadsdelar som Jane Jacobs talar om där det lokala grannskapet och den stora staden möts på samma gator och platser.

         Sergels Torg är ett annat klassiskt diskussionsobjekt och trots att det kanske är enklare att förstå hur platsen rent rumsligt hänger ihop är det frågan om en rumsbildning uppbyggd med subtilare medel än Slussen. Här var det observationen att den plats människor helst uppehöll sig vid nere på Plattan var zonen där det övre planet i en båge skär över det nedre som bidrog till insikten att denna zon är mycket viktig för människors vistelse på Plattan. Här kan man stanna upp vid en pelare, ha utmärkt överblick över de många människor som rör sig över torget och vid solsken få skugga och vid regn skydd, allt på det för Segels Torg så karaktäristiska sätt där sådana kvaliteter inte är direkt uppenbara.

Figur 8. Nyréns förslag till ombyggnad av Slussen från 2007 visande sannolik fördelning av människors rörelse. Förslaget bearbetades i samarbete med Spacescape för att få en relativt jämn fördelning av människor över olika platser och stråk eftersom en målsättning från stadens sida vara att undvika övergivna och ödsliga platser. Därmed är detta förmodligen den första bilden av ett arkitekturprojekt i Sverige där människors användning av projektet inte bara är en kvalificerad gissning utan prognostiserad men hjälp av ny forskning.

Den inglasning som fanns i de förslag Spacescape analyserade åt Stockholms Stad riskerade omintetgöra denna dolda kvalitet. Slutsatsen blev därför att inglasningen skulle dras in några meter och att fler och större öppningar skulle göras, dels för att behålla och förbättra möjligheterna att vistas längs denna kant, dels för att bidra till att behålla den för Sergels Torg så viktiga kontakten mellan det kommersiella stråket under tak och det sociala torget med sina spontana manifestationer. En principiellt intressant iakttagelse var nämligen att Sergels torg på ett raffinerat sätt kombinerar det traditionella handelstorget för ekonomiska utbyten med det ceremoniella torget för politiska utspel, och att båda i detta specifika läge utgör attraktioner för varandra – handelstorget erbjuder en publik till det ceremoniella torget och det ceremoniella torget ger en särskild dignitet åt handelstorget. Därmed kan Sergels torg som huvudstadens centrum även sägas vara en utmärkt symbol för den demokratiska marknadsekonomi Sverige idag är.

News from nowhere

Att tjänster som de Spacescape representerar är efterfrågade kan man se som uttryck för ett behov av en kunskaps­utveckling inom arkitekturen. De tjänster som erbjuds är egentligen en självklar del av arkitekt­kompetensen, närmast själva kärnan i det arkitekter erbjuder sina kunder, nämligen att det man utformar också kommer att göra det jobb det är utformat för. Man kan därför se det som en artikulering och intensifiering av arkitekt­kompetensen. Det skulle därför även kunna ses som ett tecken på en större omvandling inom arkitekturen där vi, vilket påpekades i inledningen, även ser liknande tendenser inom den generativa sidan av arkitekt­arbetet. Det nya inom arkitekturen kommer då inte där vi tror att det skall komma, det är liksom det som gör det nytt. Det som står för dörren är inte åter en material- eller formrevolution – vad arkitekturen ser ut att stå inför är inget annat än en kunskapsrevolution. Den må leda till en material- eller formrevolution men källan verkar den här gången ligga djupare än så.

Referenser

[1] Lars Marcus:  “Spatial capital – an outline of an analytical theory of urban form”, in Haas, T (ed): New Urbanism and Beyond, Rizzoli, 2008.

[2] Alexander Ståhle: “Compact Sprawl: Exploring public open space and contradictions in urban density”, TRITA-ARK, akademisk avhandling 2008:6, KTH, Stockholm.