top of page

Posts   Themes    Archive

Offentlighet

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995.

Lars Marcus



Under lång tid var begreppen privat och offentligt ingenting mindre än stadens ordnande princip. De delade stadens mark i olika zoner så att skilda intressen kunde verka på det täta och nära sätt som vi kallar urbant.

         Den stad som vi idag känner som Stockholms innerstad fick sin form huvudsakligen genom en plan som fastställdes åren 1879 till 1880 och som går under namnet Lindhagenplanen. Vad den här planen syftade till var lite förenklat en enda sak. Nämligen att på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt skilja offentlig mark från privat mark. Själva de linjer som vi känner igen som kartbilden av Stockholms malmar, är egentligen ingenting annat än en juridisk gränsdragning mellan de här fundamentalt olika typerna av mark. Privat mark är då områden där enskilda intressen kan verka. Och offentlig mark är områden där stadens gemensamma angelägenheter kan ta plats.

         Förenklat kan man säga att det Albert Lindhagen gjorde var att med sin plan etablera en offentlig sfär i den svällande stadsmassan, alltså områden där just stadens gemensamma angelägenheter kunde tas om hand. Den här sfären tog sig bland annat formen av gator som garanterade tillgängligheten till de privata tomterna, utan att man skulle behöva passera annan privat mark. Gatorna var också mycket betydelsefulla som stråk där man kunde dra gemensamma tekniska anläggningar för staden som: vatten, avlopp, gas, el och telefon. Den offentliga sfären tog sig också uttryck i torg där den livsviktiga handeln kunde äga rum. Liksom även i viss mån i parker där stadens invånare fick tillgång till lite stillhet och grönska. De här olika offentliga platserna kantades av privata tomter, vars bruk till skillnad från de förra inte var ett gemensamt intresse, utan den enskilde ägarens angelägenhet.

         Det här gäller alltså marken. Men av det följer naturligtvis att det man byggde på de olika områdena, också måste karakteriseras som antingen privat eller offentligt. Det var på offentliga platser som tidens offentliga byggnader uppfördes: kyrkor, skolor och andra institutioner och förvaltningsbyggnader. På motsvarande sätt var de hus som uppfördes på privat mark privata byggnader. Det kunde vara privatpalats för den enskilde ägaren eller byggnader som tjänade dennes ekonomiska verksamhet: hyreshus, kontor, verkstäder. Det är alltså den här mycket enkla och fundamentala gränsdragningen som tar fysisk gestalt i Lindhagenplanen och som vi kan känna igen som Stockholms kartbild.

         För att bli lite konkretare kan man söka sig till en plats som just kom till och fick sin form genom Lindhagenplanen, nämligen Stureplan. Stureplan är en entydigt offentlig plats. Vem som helst kan när som helst bege sig dit och vistas där. Stureplan ramas in av byggnader som däremot alla ligger på privat mark. Så i en knivskarp gräns markerar de här husen den fundamentala skillnaden mellan privat och offentligt. Det ligger naturligtvis i den private markägarens intresse att skydda sin mark från offentligt bruk, men också gentemot andra privata intressen. Därför måste tomtgränsen manifesteras och tala om att här har ingen rätt att vistas utan ägarens tillåtelse.

         Det här kan ibland vara ganska otydligt eftersom man ofta rör sig obehindrat in och ut ur restauranger och butiker som uppenbarligen ligger på privat mark, men man måste då komma ihåg att man gör det helt på fastighetsägarens nåder. Vi bör i sådana fall snarare tala om en psykologiskt upplevd offentlighet än en juridiskt verkande offentlighet. Bland arkitekter är det ofta just i perceptionspsykologisk mening man använder begrepp som privat och offentligt. Det kan vara relevant om man är sysselsatt med ett enskilt hus men kan vara väldigt missledande om man försöker förstå hur en stad är uppbyggd eller organiserad.

 

(Att allvaret i gränsen mellan det offentliga och det privata rummet fortfarande existerar fick tragiskt uttryck på Stureplan i december 1994, då fyra människor miste livet efter en konflikt vid en sådan gräns.)

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page