Om att tänka rätt

Tidskriften Arkitektur (Krönika), nr 3, 2007

Lars Marcus

Om att tänka rätt.pdf

Download PDF • 65KB

Över entrén till aulan i universitetshuset i Uppsala står Thorilds ord: tänka fritt är stort, men tänka rätt är större. Det är ord som de flesta i vår tid har svårt att ställa sig bakom, mest beroende på vår tendens att i orden ’att tänka rätt’ läsa in en in­skränkning i tänkan­det. För Thorild handlade det snarare om att befria sig från just in­skränkande dog­mer genom rationellt tänkande i upplysningens anda.

         Särskilt svårt vore det att tänka sig orden över entrén till våra arkitekturskolor. Här vårdas och uppmuntras det fria tänkan­det. Jag skulle till och med vilja påstå att det skett en mindre revolution när det gäller detta tänkande under de senaste decenni­erna som varit välgörande för arkitek­turens utveck­ling i vårt land. Vi ser en helt annan plasticitet och dynamik i den samtida formvärlden än vad vi gjorde för 20 år sedan, vilket även har bidragit till att rehabilitera arkitekternas status och öka intresset hos allmänheten.

         Men om vi har utvecklat vår förmåga att tänka fritt, så tror jag nästa utmaning ligger i att lära oss tänka rätt. Om man tittar närmare på den kunskaps­process som sätts i verket vid varje designarbete så förutsätter den båda formerna av tänkande. Vi kan vän­da oss till ännu en poet från romantiken för att belysa detta. Stagne­lius har skrivit de välkända raderna: Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång, och helgad och försonad […] skall du ingå genom ärans portar.

         ’Förmågan att begära’ kan man tolka som för­mågan att hitta innovativa lösningar på de­signproblem, vilket förutsätter ett fritt tänkande som ut­forskar nya möjligheter. ’Tvånget att försaka’ handlar då om tvånget att förkasta lösning­ar som inte håller måttet. Här gäller det däremot att tänka rätt, äga kunskapen om vad effekterna av föreslagna lösningar faktiskt blir eller vad som ska till för att de ska fungera, ett tänkande som inte så mycket utforskar nya möjligheter som det möjligas gränser.

         ’Förmågan att begära’ tränas intensivt vid våra arkitekturskolor idag och är ett tänkande som definitivt inte ska undervärderas. Många andra kunskapsfält inte minst vid de tek­niska högskolor där våra arkitekturskolor är inhysta har oerhört mycket att lära här. Jag ser för mig inget mindre än ett teknologiskt språng om detta tänkande tränades lika inten­sivt på dessa skolors ingenjörsutbildningar. ’Tvånget att försaka’, eller snarare kun­skapen om när något måste försakas, är dock betydligt mindre utvecklad inom arkitekturen. Kon­torshus som måste byggas om före första inflyttning, stadsdelar där det utlovade stads­livet uteblir och bostäder som sommartid blir outhärdligt heta ger oss ett dåligt track record.

         Det kritiska är naturligtvis hur man adlar tvånget till frihet – och här kan vi faktiskt lära av andra kunskapsfält. Det är genom att acceptera och ut­veckla kunskap om de begräns­ningar som tyngdlagen, aerodynamiken och andra ofrånkomliga sakförhållanden som man förmått att adla sådant tvång till frihet inom flygtekniken till exempel och därmed lyckas med miraklet att få människor att flyga. På motsvarande sätt måste vi bättre förstå hur arkitektonisk form samspelar med människor och deras verksamheter så att vi verk­ligen kan hålla vad vi lovar. Jag tror helt enkelt att om vi arkitekter på allvar ska vara med om ytter­ligare 20 år så måste vi utveckla vår förmåga att på detta sätt tänka rätt.