top of page

Posts   Themes    Archive

Parodiskt stadsbyggande

Refuserad replik i Tidskriften Arkitektur 1992. Publicerad i Kritik, nr 45, 2020

Lars Marcus



Med besvikelse läser jag Aleksander Wolodarskis svar på Mikael Askergrens kritik av den föreslagna planen för S:t Eriks sjukhusområde. När Askergren för fram en serie sakliga och principiellt intressanta frågeställningar kring dagens stadsbyggande, och dessutom tillhandahåller ett eget alternativ för att bredda diskussionen, får han som svar på sin kritik bara en varför inte-attityd. Wolodarski tar helt enkelt inte kritiken på allvar, och det är allvarligt! Jag anser att dagens stadsbyggande verkligen behöver diskuteras och just med sådana förtecken som Mikael Askergren tar upp: de politiska och juridiska spelreglerna, skillnaden mellan privata och offentliga ansvarsområden, orsakerna till de stora gesterna.

         Jag skulle vilja bidra till debatten genom att ta upp något som jag uppfattar som karaktäristiskt för många av de planer som lämnat Stockholms stadsbyggnadskontor under senare år. Jag menar att stadsplaneområden som Norra Hammarbyhamnen, Södra Stationsområdet, Starrbäcksängen, Hammarby Sjöstad har något gemensamt som jag på fullt allvar skulle vilja kalla “Ankeborgskänsla”. Med detta menar jag att de snarare framträder som stadsscenografier än reella stadsdelar. Staden reduceras till en serie tecken: axiala gator, starka stadsrum, fondmotiv, portar osv, vilka arrangeras på olika sätt för att väcka associationer i det kollektiva minnet av staden. Men vart leder axlarna, vad beskriver motiven, vems är stadsrummen, vilka gränser är det portarna bevakar? Enda orsaken att röra sig längs de monumentalt anlagda gatuaxlarna i dessa planer är just xlarna själva, och vid axelns slut möts man av ett tydligt fondmotiv som inte markerar något annat än just axelns slut. Jag menar att det i stadsbyggnadskontorets stora projekt under det senaste årtiondet funnits en vilja att monumentalisera det triviala och pompöst iscensätta det vardagliga. Resultatet kan vad jag förstår bara bli ett - parodi! Det är själva poängen med en stad som Ankeborg men knappast med en som Stockholm.

Om man är cynisk kan man ju säga att parodiska städer bara är ett tecken på att vi lever i ett parodiskt samhälle. Men varför vara cynisk, varför inte ta Mikael Askergrens kritik på allvar. Låt oss ta det monumentalt uppbyggda gångstråk som utgör grundackord i Wolodarskis stadsplanekomposition. Askergren ställer sig frågande till i stort sett alla de element med vilket detta är uppbyggt: de böjda bostadslängorna, tornparet, vattentrappan. Aleksander Wolodarski bemödar sig trots kritiken egentligen inte att förklara något av detta. Han tycks anse att hans plan förklarar sig själv; något den också gör om man väljer rätt perspektiv, “Ankeborgsperspektivet”. De bågformiga huslängorna behövs naturligtvis för att beskriva det ovala rum till vilket de två tornen är en port. Denna port behövs i sin tur för att vattentrappan skall kunna beskriva rörelsen från ett stadsrum till ett annat och nå sitt mål i den konstgjorda dammen. Planen genererar en serie “stadsbilder” vilka endast finner sin motivering i varandra; vi rör oss i ett slutet system som är sig själv nog. När någon försöker ta sig in i planen och förstå hur den förhåller sig till staden som en levande verklighet, när man med andra ord tar den på allvar, är magin bruten och inga svar finns att ge.

         Om man väljer ett vidare perspektiv försvinner alla motiv till att gestalta och manifestera ett nyanlagt parkområde på detta sätt. Parkaxeln börjar i en anonym sidoentré till polishuset, passerar Wolodarskis anläggning och slutar i kullarna vid Sabbatsberg. Vad är det som skall hända här som kräver sådan högdragen scenografi? Skall riksdagens högtidliga öppnande återupprättas här? Är det här som Tre Kronor skall paradera efter skördade lagrar? Det närmsta Aleksander Wolodarski kommer en förklaring till sin komposition är en anspelning på den lokala traditionen i form av de två tornen vid S:t Eriksbrons fäste. Ser han då inte skillnaden i att på 20-talet med dessa torn markera S:t Eriksbron, den enda länken mellan Kungsholmen och Vasastan, och att idag med liknande medel manifestera ett nymornat parkstråk om 250 m. När det dessutom innebär en dubblering av ett välkänt stadsbildsmotiv endast 450 m från sin ursprungskälla kan, för att upprepa mig, resultatet bara bli ett, stadsbyggnadsparodi.

         Dessa invändningar är kanske ändå inte de viktigaste. De allvarligare följderna av denna typ av stadsbyggande är att det effektivt döljer de politiska och juridiska spelreglerna för stadsbyggandet. Till detta finns all anledning att återkomma.

© LARS MARCUS
architect and professor in Urban Design

  • LinkedIn
  • Instagram
bottom of page