Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995.
Lars Marcus
Arkitektens arbete förknippas vanligen med hus, men i de flesta fall är huset relaterat till ett betydligt större byggnadsverk, staden. Arkitekten, uppfattad som mästare inom byggnadskonst, får ofta ansvaret för byggandet av staden, det må vara som helhet eller för delar av den. Det här är en mer problematisk situation för arkitekten än vad som vanligen erkänns. Om vi betraktar hans yrke som det att forma materia (bygga) så att denna materia (det byggda) främjar mänsklig verksamhet, då händer någonting när vi flyttar från husets till stadens nivå. Den som beställer ett hus kan ge i uppdrag åt arkitekten att form och gestalta det efter sina behov, och om han inte är nöjd kan han besluta att inte bygga enligt dennes ritningar. När det gäller en stad är detta inte så enkelt. Vem är beställaren? Hur formuleras behoven? Hur klagar man om man inte är nöjd?
Om man går till de gamla grekerna får vi veta att huset och staden kanske var de två viktigaste polerna i antikens grekiska samhälle. Det grekiska ordet för hus, oikos, är stam i det moderna ordet 'ekonomi' på samma sätt som det grekiska ordet för stad, polis, återfinns i ordet 'politik'. Oikos var då den sfär av samhället där den frie mannen skötte sina privata affärer, sin ekonomi, och där den mera intima familjesfären bara utgjorde en del. Från denna bas kunde han så stiga ut i den offentliga sfären, dvs staden eller polis, och bli en medborgare, en politis, där han tillsammans med andra fria män kunde sköta de gemensamma, offentliga angelägenheterna – ägna sig åt politik helt enkelt.
I denna betydelse kan vi betrakta huset och uppförandet av huset som en privat angelägenhet i den ekonomiska sfären, och staden och dess byggande som en offentlig angelägenhet i den politiska sfären. Därmed inser vi också hur väsentlig åtskillnaden mellan det offentliga och det privata, mellan politik och ekonomi och tom mellan stad och hus är för vad vi förstår som ett demokratiskt samhälle. Kännetecknet för en tyrann kan sägas vara hans oförmåga att just dra en skiljelinje mellan sin privata och offentliga sfär. Man kan se hur tyranner genom historien har blandat ihop oikos med polis, det må vara Nero i Rom, Ludvig XIV i Versailles eller Hitler i Berlin.
Stadens utveckling måste alltså betraktas som en offentlig angelägenhet inom den politiska sfären, och som sådan styrd av ideologiska värderingar. Detta betyder att staden i grund och botten är en arena för politisk retorik snarare än en rent vetenskaplig eller teknisk fråga. Tvärtom döljer det vetenskapliga sättet att gripa sig an utbyggnaden av städer – som varit det vanliga på nittonhundratalet – den verkliga förståelsen av staden, dess hemvist i det politiska. Den vetenskapliga objektiviteten och rationaliteten har snarare dolt olika ideologiska preferenser och politiska avsikter. Men staden är inte rationell, staden är politisk.