Representativitet framför performativitet

Tidskriften Arkitektur, nr 1, 2008

Lars Marcus

Representativitet framför performativitet.pdf

Download PDF • 13KB

Om vi är besvikna kan man undra vad det egentligen är vi förväntar oss av arkitekturen. Kanske är det dags för de svåra frågorna igen. Ett försök kan se ut så här.

         I all konstnärlig verksam­het måste man se igenom det omedelbara material man arbetar med för att få det att representera något mer än sig själv. Speciellt för arkitekturen är dock att man inte kan stanna i det representativa utan också måste få materialet att ge upphov till eftersträvade ske­enden och situationer när byggnaden tas i bruk. Arkitektur har alltså inte bara en representativ sida utan även en performativ, i det att den skapar förutsättningarna för vad som kan och inte kan hända i människors vardagsliv, något andra konstarter bara kan avundas.

         Mitt intryck är att man i debatten om stadsbiblioteket, som så ofta, fastnat i den representativa dimensionen, med mycket tal om Asplunds unika uttryck och stadsbildens krav, och berört den performativa betydligt mindre, trots att det är här som arkitekturens verkliga originalitet och särart ligger.

         Daniel Koch har i en licentiatavhandling gjort en genomgripande analys av Asplunds bibliotek just med avseende på dess performativitet. Den visar att Asplunds verk, som ofta beskrivs som en tröskelbyggnad till modernismen, när det gäller de skeenden och situationer den ger upphov till är betydligt mer konservativ med starka drag av de gamla lär­domsbiblioteken. Biblioteket har en utpräglad hierarkisk och differentierande struktur, där olika ämnesområden sorteras in i djupt liggande och väl avskilda avdelningar och där rörelsen genom byggnaden blir smått andaktig. Försök att uppdatera stadsbiblioteket till dagens krav, där ämnesområden glider in i varandra och utåtriktad verksamhet är så central, har också kommit på skam. Det gamla lärdomsbiblioteket slår igenom och återskapar sina ursprungliga skeenden.

         Detta är helt avgörande insikter inför arbetet med en tillbyggnad. Exempelvis utesluter det förslagen om att göra om Asplunds bibliotek till stadsdelsbibliotek men pekar istället ut det som en möjlig filial till universitets­biblioteket, en funktion det i praktiken redan fått. Och kanske utesluter det vid närmare eftertanke hela idén om en tillbyggnad.

         Min slutsats är att vi faktiskt inte vågar inse arkitekturens fulla potential och därför riskerar att banalisera den. Är det då konstigt att vi blir besvikna?