Sabaudia

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995

Lars Marcus

Sabaudia.pdf

Download PDF • 15KB

Argumentationen bakom modernismens stadsbyggande fördes ofta i mycket abstrakta termer. Arkitekterna framställde sina verk i axonometrier och ritningar ofta utan förhållande till någon verklig plats och argumenterade för dem med hjälp av måttsatta funktionsstudier och tabeller med soltimmar. Men där finns andra exempel. Staden Sabaudia,[1] vilken är den mest kända av de fem städer som den italienska fascistregimen på 30-talet lät uppföra strax söder om Rom, är en annan andas barn. Arkitekterna bakom Sabaudia lämnade de vetenskapliga analyserna åt sidan och framställde istället sin stad i en serie mycket enkla perspektivteckningar där den natursköna och mytiskt laddade platsen spelade en viktig roll. Men inte bara stadens förhållande till det omgivande landskapet visades i dessa vyer, även staden i sig grupperades i en serie kompositioner. Sabaudia blev på så sätt en bild, en bild föreställande sig själv. Genom tydliga anspelningar på traditionella städer, deras organisation eller snarast komposition och deras välkända element, gavs den nya staden en på något sätt välkänd gestalt. De perspektivbilder arkitekterna framställde överensstämde, så att säga, med den generella bild av staden vi alla bär på i ett slags kollektivt minne.[2]

         I den trots allt ganska stränga planen som ger en grundläggande ordning åt staden är de traditionella stadselementen på ett mycket medvetet sätt inarbetade i närmast scenografiska rumsföljder, där som sagt även det omkringliggande landskapet ibland spelar med. På det sättet möter man gång efter annan starka stadsbilder av den typ som vi känner från många medeltida städer. Men då de i dessa fall har upptäckts i efterhand av konstnärer och turistbyråer, är de i Sabaudia skapade från början; de är förutsedda, i en bokstavlig betydelse. Sabaudia kan därför sägas vara en stad uppbyggd av en serie déjà vues.

         De två starkaste av dessa planerade stadsbilder, är dels den där den mytomspunna Circeoklippan (där Odysseus skall ha mött den trollkunniga Kirke) vilken befinner sig långt utanför staden, vid en speciell punkt mycket effektfullt ramas in av, på ena sidan arkaderna i bottenvåningen av stadshotellet och på den andra av rådhuset och dess mäktiga torn. Denna bild tycks tala om platsen, om Sabaudias mytologiska grund. Den andra är den där man i ett långt och djupt perspektiv vid en punkt i närheten av samma hotell, får stadens tre maktinstitutioner att elegant rada upp sig och mäta sina tornbyggnader med varandra. Närmast åter igen rådhuset med sitt torn, vilket är stadens högsta; bortom det fascistpartiets byggnad med sitt satta, låga torn med tydliga fascesdekorationer och bortom det i fonden, kyrkan med sin campanil. Här en bild som tydligt berättar om stadens styrande och makt. Dessa vyer är inga slumpverk som i efterhand visat sig tilltalande, utan är medvetna och noggrant formade budskap som från början varit avsedda att berätta historien om staden Sabaudia och dess liv.

         Sabaudia erbjuder oss alltså en annan argumentation än den som de samtida städerna i mer typisk modernistisk anda gör. Här är det inte den vetenskapliga överbevisningen som fäller utslag, utan snarare den retoriska förförelseförmågan. Där den heroiska modernismens stad försökte se bortom ytan av staden, analysera den, för att, så att säga, finna sanningen om den och sedan lägga den till rätta efter mer rationella mönster, tycks Sabaudia tvärtom vilja återupprätta ytan och bilderna och låta stadens beståndsdelar spegla sig i varandra i ett komplicerat spel. Där modernismens städer bara kunde erbjuda sanningen och ingenting annat än sanningen, tycks Sabaudia ständigt vilja förföra oss med nya berättelser.

         Om arkitektens makt kan sägas ligga i förmågan att få andra att tro på dennes vision om hur världen ser ut, har vi här fått exempel på två makttekniker: modernisternas sakligt vetenskapliga och sabaudiaarkitekternas förföriskt retoriska. Om vi kallar de förra, säkert inte mot deras vilja, arkitekturens ingenjörer kan vi kalla de senare arkitekturens imaginörer.

[1] Alessandra Muntoni, Sabaudia, Rom 1988.

[2] Diane Ghirardo, Building New Communities: New Deal America and Fascist Italy, Princeton 1989.