Staden har blivit en handelsvara

Aftonbladet/Kultur, nr 3 1992

Lars Marcus

Staden har blivit en handelsvara.pdf

Download PDF • 99KB

Där livet äger rum

Sverige är på väg att sluta bygga. I den ekonomiska kris vi befinner oss är byggbranschen en av de hårdast drabbade. Konkurserna duggar tätt och människor verksamma där går en mycket osäker framtid till mötes. Men detta är inte något som bara angår de närmast sörjande. När ett samhälle slutar bygga berörs alla dess invånare; och det på flera plan. I byggandet använder vi stora samhällsresurser i form av pengar, material och kunnande, men än viktigare är att det vi bygger är ämnat att leva med oss över mycket lång tid. Byggnader är kanske de dyrbaraste och mest inflytelserika investeringar i framtiden vi kan göra. De är de spår vi lämnar efter oss till kommande generationer, som “den byggda bilden av oss själva”, med arkitekten Stefan Alenius ord. Eller vi kan se det byggda som slaggprodukter eller frusna ögonblick av den ständigt passerande tiden. Men det vi bygger är inte bara minnen; i allt byggande finns en mer offensiv sida, en önskan att styra det kommande, att sätta gränser för det i framtiden möjliga, att i viss mån föregå historien. Med byggnader ordnar vi de rum vilka ger skeendet ramar, där tiden passerar, kort sagt, där livet äger rum. Då byggandet i det närmaste upphör, avspeglar det en osäkerhet inför det kommande; vi vet inte vilka ramar vi vill upprätta, hur bilden av oss själva ser ut. Senast vi befann oss i en liknande situation var i mitten av sjuttiotalet. Efter en tid av mycket kraftig expansion avstannade byggandet till ett nära nog stillastående och en liknande osäkerhet inför framtiden som vi känner idag tog vid. Men när hjulen åter började snurra följde ett byggande som ingen hade förutsett.

Byggandets politiska potential

Om vi ger det byggda detta erkännande, att ha förmåga att begränsa och styra de kommande skeendena, närmar vi oss något vi kan kalla “byggandets politiska potential”. En som i högsta grad gett det byggda detta erkännande är den franske sociologen och marxisten Henri Lefebvre. Mot slutet av 60-talet fick hans livslånga studerande och kritiserande av marxismen en ny inriktning. Han övergav den traditionella marxistiska fixeringen vid konflikten mellan arbete och kapital för att i stället framhäva “makten över rummens produktion”, som han uttryckte det. Han drog helt enkelt de fulla konsekvenserna av att uppfatta byggandet, och speciellt då stadsbyggandet, som en politisk strategi! Om vi härleder ordet politik tillbaka till de grekiska stadsstaterna, polis, kommer vi till ett samhälle där steget mellan styrande av samhällets angelägenheter och stadsbyggande var mycket kort. Det är inte så märkligt att tänka sig att det sätt på vilket vi, nu liksom då, väljer att rumsligt forma våra städer avspeglar de föreställningar om vad samhället är, och hur det skall fungera. Att stadsbyggandet i förlängningen av detta kan fungera som ett mycket konkret maktinstrument är vi däremot ofta blinda för; trots att det är uppenbart att det alltid underlättar vissa skeenden och hindrar andra. Att här också finns ett våld blir tydligt om man betänker att ett byggande oftast förutsätter ett rivande, eller åtminstone en radikal förändring av vad som tidigare varit. Att riva och bygga nytt får nästan alltid till följd ett byte av livsformer på ett mycket konkret och påtagligt sätt. Jämför det liv, den kultur, de värderingar, som var förhärskande i de gamla Klarakvarteren i Stockholm med de som finns i det nya City. Allt byggande utövar i denna mening ett våld. Det är detta det byggdas maktutövande och våldförelse som kan bidra till att förklara det hat som i kritiska tider kan riktas mot enskilda byggnadsverk. Vid 1789 års revolution var det Bastiljen, 1989 Berlinmuren. Detta skall, enligt Lefebvre, inte bara uppfattas som symbolhändelser; vid dessa tillfällen ägde mycket konkreta förändringar av den byggda staden rum som möjliggjorde nya former för livet.

Även en subversiv potential

Enligt Lefebvre är stadsbyggandets politiska uppgift förmedlarens. I samhällets maktskikt, vilka de vara må i olika historiska epoker, formuleras samhällsideal vilka ges konkret rumslig form i det byggda. Det byggda blir i sin tur de styrande och ordnande ramar som sätter gränser för de enskilda människornas vardagsverklighet. På sätt och viss ett slags byggda motsvarigheter till de skrivna lagarna; stadsbyggandet som ett politiskt instrument bland andra. Men Lefebvre ser också de byggda rummens subversiva potential. Om människor omtolkar staden och dess rum, använder dem med andra avsikter än de avsedda, som till exempel invandrarna i Rinkeby; om de river eller bygger om eller till och med bygger nytt, ja då hotas den etablerade ordningen och nya ordningar kan växa fram. I ett historiskt perspektiv är det lätt att finna belägg för Lefebvres teorier. I Sverige är den förste som på allvar inser stadsbyggandets politiska potential Gustaf II Adolf. Han grundade bland annat städer vid Norrlandsälvarnas mynningar för att till dem styra den lokala handeln. Med essa städer, i praktiken deras tullstängsel och tullportar, kunde han kontrollera och beskatta denna handel; bemäktiga sig den. På samma sätt insåg han betydelsen i att förbättra och rationalisera de befintliga städerna. Gator lades ut i rutnätsmönster över de irrationella medeltidsplanerna i till exempel Stockholm och Kalmar. I samma anda som Gustaf II Adolf byggde ut statsbyråkratin för att i skattelängder kontrollera och bokföra undersåtarnas göranden och låtanden, gav han stadens verksamheter därmed en rumslig ordning som påminde om kolumner och tabeller; lätta att läsa av och kontrollera. För att förstå vikten och allvaret i de byggda rummens politiska potential kan vi i senare års upprepade husockupationer se exempel på hur den etablerade ordningen reagerar med ovanlig brutalitet och beslutsamhet i dessa sammanhang.

Funktionalismens byggande

Om vi med detta som bakgrund går tillbaka till vår nuvarande situation, kan vi fråga oss hur byggandets politiska potential utnyttjades under det expansiva 80-talet. På vilket sätt formade den etablerade makten våra städer, vad hindrades, vad underlättades? För att få perspektiv på detta kan vi börja med att se på den föregående epoken av stort byggande, alltså ungefär åren 1950 till 1975. I denna epok sammanfaller en rad bärkraftiga ideal, såväl Socialdemokratisk politik och Keynesiansk ekonomi som Funktionalistisk estetik till ett storstilat och framgångsrikt samhällsbygge. Detta samhälle fick en konkret avbild i tidens omfattande byggande, vars rum vi fortfarande till stor del verkar i. Karaktäristiskt för denna epok är hur oerhört nära samhällsbyggandet och stadsbyggandet står. Det reformarbete och skapande av ett nytt samhälle som socialdemokratin initierade på 30-talet, men som tog ordentlig fart först efter andra världskriget, är helt sammanflätat med byggandet. Att bygga var både mål och medel i den politiska reformprocessen. Å ena sidan var det en starkt bidragande motor till att den stagnerade samhällsekonomin drogs igång, å andra sidan var det byggda helt enkelt de sociala reformernas konkreta resultat i form av arbetstillfällen och bättre bostäder.

         De speciella dragen i det funktionalistiska byggandet med sina starka preferenser för rationalitet och funktionsuppdelning, har sin motsvarighet i en liknande bild av samhället i stort. Det fanns en funktionalism i såväl samhällstänkandet som i stadsbyggandet. För att åstadkomma ett ekonomiskt välstånd, vilket var en förutsättning för de sociala reformerna, krävdes en rationalisering och anpassning av samhället för en effektiv och modern industriproduktion. Samhällets vitala funktioner söktes upp, analyserades, och gavs rationell utformning, vilket fick sin konkreta motsvarighet i stadsbyggandet. Städerna organiserades i väl skiljda, noga studerade och rationellt utformade funktionsområden; den för oss välkända zoneringen av städerna i stadsdelar med olika innehåll: arbetsplatsområden för produktion, bostadsområden för konsumtion och reproduktion, grönområden för rekreation och trafikleder för att möjliggöra kommunikation dememellan. Staden som en effektiv produktionsapparat för skapandet av ett ekonomiskt välstånd. En slags byggd motsvarighet till samförståndsandan på arbetsmarknaden. Att detta var ett framgångsrikt koncept går inte att förneka. Det svenska samhället blev världsledande i sin förmåga att skapa välstånd och social rättvisa. Men det förde också med sig våldsamma förändringar av vår kultur och vårt samhällsliv, vilka vi kan känna oss kritiska till. Det avgörande i denna artikel är att det byggda fungerade som ett politiskt instrument bland andra i denna process, och hade en avgörande roll i att forma ch styra människors liv in i de nya banorna.

Funktionalistisk makt

I de funktionalistiska idealen finns en förtjusning i att kunna urskilja och närgående granska delarna för att sedan ordna dem i effektivare mönster. Detta liksom föreställningen om staden som en jättelik maskin eller institution för den effektiva produktionen, ger associationer till de teorier Michel Foucault lagt fram i flera verk. Han menar att makt alltid uppkommer parallellt med att kunskapsfält utvecklas. I detta sammanhang finns de intressantaste analyserna i Foucaults bok “Övervakning och straff”. Här studerar han hur en serie institutioner växer fram i det borgerliga 1800-talssamhället vilka just samtidigt fungerar som byggare av kunskapsfält och utövare av makt: skolor, sjukhus, militärkaserner, fabriker, fängelser. Foucault fokuserar på fängelset och beskriver hur denna institution inte bara är en maktinstitution utan samtidigt en institution för kunskapsinsamlande och kunskapssystematisering. Internerna undersöks och analyseras till både kropp och själ för att kunskapen om dem skall kunna berikas och ringas in. En kunskap som i sin tur används för att effektivare kontrollera dem. I detta sammanhang spelar byggnaderna i sig en avgörande roll menar Foucault. Fängelsets byggnadsstruktur med sina långa rader av celler vilka inte kommunicerar inbördes utan endast indirekt genom korridorer, är en förutsättning för att kunna skilja, övervaka och studera de enskilda brottslingarna, öka kunskapen och därmed bättre styra och forma dem. Det fascinerande är hur Foucault visar på hur denna ordning inte är unik för fängelset utan är modell för alla 1800-talets institutioner.

         Denna struktur har likheter med funktionalismens sätt att ordna städerna; viljan att urskilja funktionerna för att kunna analysera och skaffa sig kunskap om dem, för att sedan på detta sätt öka möjligheterna att styra och effektivisera dem. Att påstå att fängelset stått som medveten modell för byggandet av funktionalismens förortsområden är inte riktigt. Men att likheter finns där, liksom på många andra håll i det moderna samhället, är svårt att förneka. Vår tids vilja att ordna och dela upp, att analysera och övervaka, förenkla och rationalisera är orsaker både till det moderna samhällets tillkortakommanden och framgångar. För Foucault är heller inte detta en medveten process, utan snarast en form av ordning som växer fram för att betvinga och ordna det moderna massamhället. När vi byggde funktionalismens samhälle, med långa avstånd och hög specialisering, där människor hade glesa kontakter och liten översikt över samhället som helhet, byggde vi en samhällsmaskin som lyckades skapa ett dittills okänt ekonomiskt välstånd, men samtidigt byggde vi kanske städer vars politiska verkan hade likheter med fängelsets.

Metaforismens byggande

Men denna bild av stadsbyggandet känns inte träffande när vi når åttiotalet. Inte för att samhällets struktur under detta årtionde förändrats så mycket; till största delen lever och bygger vi fortfarande på en stad med specialiserade områden och stora avstånd. Men det finns andra, parallella processer. Under åttiotalet fick den traditionella täta stenstaden en renässans. Man började bygga på ett sätt och på platser som funktionalisterna aldrig skulle ha accepterat. Men inte heller sekelskiftets byggare och planerare skulle ha känt sig hemma i detta byggande, hur mycket deras efterföljare på åttiotalet än refererade till dem. Den traditionella staden gjorde återkomst på åttiotalet inte som stadsmiljö utan som marknadsprodukt! Den kris som drabbade byggandet i mitten av sjuttiotalet har naturligtvis många orsaker men en avgörande var att det som byggdes helt enkelt inte var intressant på bostadsmarknaden. Trots att människor kände behov av nya och större bostäder valde de hellre att bo kvar i sina gamla invanda stadsdelar än att flytta in i de nya programmatiska bostadsområden som erbjöds. Det växte fram en stark kritik av förorten och den form av liv den hade att erbjuda. Istället fördes de traditionella stadskärnorna med sina korta avstånd och blandning av verksamheter fram som förebilder. När byggandet åter tog fart var det med ord som “staden” och dess olika element “gatan”, “torget” och “kvarteret” som nybyggda hus och områden marknadsfördes. Men sällan hade det nybyggda något vare sig med städer eller gator att göra i egentlig mening. Detta var bara metaforer vilka tjänade som värdehöjande tecken.

         När det gällde byggnader var det ofta gatan som var den förlösande metaforen. Det mest kända exemplet var SAS nya kontorshus i Hagaparken i Stockholm. Här delades ett stort modernt kontorshus upp i mindre “hus” kring en “gata”. De olika husen befolkades av anställda på företagets olika avdelningar vilka spontant kunde träffas på gatan för kreativa och informella möten. Här ordnade en anställd “street manager” (!) musikframträdanden och konstutställningar med mera. Det hela var en slags kontrollerad och tillrättalagd iscensättning av den verkliga staden i företagsledningens regi. Men den stad man härmade var inte så mycket den moderna demokratiska staden som absolutismens stad, då “SAS-staden” ju hade en enväldig kung, Jan Carlzon, eller åtminstone en långt ifrån demokratiskt tillsatt regering, SAS styrelse. Företagsfeodalism handlade här alltså inte bara om det moderna företaget som för de anställda tar över mer och mer av de funktioner som staten traditionellt ansvarat för: socialförsäkringar, utbildning, sjukvård; utan också om en konkret byggd motsvarighet, en företagsstyrd skenbild eller iscensättning av en hel stad. Vi befinner oss här i avancerade lekar med sken och metaforer där verkligheten iklädds masker och kostymer vilket döljer maktens verkliga hemvister och verkningar.

         Liknande saker, men i större skala, hände i de nya stadsdelar som byggdes under åttiotalet. Här blev skenen än svårare att reda ut då metaforen för de nya stadsdelarna var just ”staden”. De nya stadsdelarna önskade alltså att på något sätt leva upp till bilden av sig själv. En vag skillnad mellan bild och verklighet uppstod och blev karaktäristisk för åttiotalets nya stadsdelar. Ett bra exempel är det nyligen färdigställda Södra Stationsområdet i Stockholm. Områdets läge mitt i den etablerade och inbodda stadsdelen Södermalm gav goda förutsättningar för ett förverkligande av idéerna om den traditionella stadens pånyttfödelse. Men detta område känns för en besökare märkvärdigt främmande. Där finns en lätt overklighetskänsla, som om man befann sig på en scen omgiven av kulisser och scenografisk rekvisita. Det byggda frammanar en bild av staden och stadslivet så stark att man som besökare eller boende inte har så mycket att tillägga. Vad som möter oss är inte så mycket en levande föränderlig stad som en färdig stadsprodukt, en marknadsvara. Liksom många andra varor på marknaden härmar Södra Stationsområdet bara genuina kvaliteter; dessa ersätts istället av olika värdehöjande tecken. Till exempel härmar man den traditionella stadens grammatik med gator och kvarter, men gränsen mellan kvarters- och gatumark är vag och de kvalitativa skillnaderna som är så tydliga i den genuina stadsbebyggelsen är svåra att urskilja. Däremot försöker man ge associationer till denna äldre bebyggelse med hjälp av olika traditionella stadstecken som portar, torn, axiala gator, fondmotiv, men dessa är falska eller närmast parodiska utspel vilka starkt bidrar till områdets overklighetskänsla; de markerar, leder, skiljer ingenting, de är bara bilder vilka skall förhöja det nya områdets värde på hyresmarknaden. Staden har här reducerats från en kulturskapande gemenskap till en väl marknadsförd vara bland andra.

Metaforistisk makt

En som på olika sätt försökt att analysera samtidens självspeglande och undanglidande karaktär är den franske filosofen och sociologen Jean Baudrillard. Han menar att det karaktäristiska för vår tid är att vi i så hög grad lever i vad han kallar “simulering”. En slags förekommen verklighet där skeendena finns förväntade och där den omgivande världen grupperar sig i olika förutsedda sekvenser av scener eller bilder, anpassat för våra moderna media. Skillnaden mellan karta och verklighet är sedan länge överspelad och livet kan ibland te sig som bättre eller sämre film. Han beskriver en situation där ytan helt tagit överhanden och där de stora världsnyheterna snällt grupperar sig i en dramaturgiskt fördelaktig ordning för världens nyhetsbyråer. Med sina associationsrika, flödande texter förmår han mana fram insikter om vår samtids säregna karaktär, inte minst när det gäller det byggda. Det karaktäristiska för det simulerade enligt Baudrillard är en inneboende förväntan av det kommande. Liksom vi kan säga att det i DNA-molekylen finns en förväntan eller ett program för våra kommande liv har vi idag med vår mediala värld lyckats skapa en slags scenografisk verklighet där det kommande skeendet programmerats i förhand. “Det är inte längre frågan om imitation eller upprepning, inte ens parodi. Snarare är det frågan om att ersätta det verkligas tecken med det verkliga själv, alltså, en operation som utsläcker varje verklig process till förmån för dess programmerade spegelbild.” Vi befinner oss alltså enligt Baudrillard i en samhällsordning där skeendet styrs av inneboende koder och utvecklar sig efter modeller.  Makten är då en inneboende aktiverande och uppmanande kraft och inte en utanförstående passiviserande och hindrande. Vi känner här igen åttiotalets byggnader och stadsdelar, vilka kan liknas vid bilder och scener fyllda med uppmaningar och regihänvisningar. Här skall inte längre människor bruka husen och stadens rum utan husen och stadsrummen uppmana människor att spela sina givna roller. Där ordningen tidigare upprätthölls genom hindrande murar, upprätthålls den idag med hjälp av uppmanande tecken. En förskjutning från förtryck till förförelse kan man kanske kalla det.

Virtuellt byggande och virtuell makt

Om vi sammanfattar femtio- och sextiotalens byggande som huvudsakligen hemmahörande i maskinernas och produktionens värld och åttiotalets i bildernas och metaforernas, kan vi undra över det kommande byggandets hemvist. Hur skall dess politiska potential ta sig uttryck? Om det i funktionalismens byggande blev ett förtryckande fängelse och i metaforismens ett förförande sken kanske framtidens blir helt immateriellt eller snarare virtuellt. Redan idag kan vi uppleva hur de egentliga maktskeendena döljs långt inne i informationsteknologins databaser. Vi har just upplevt några veckors ekonomisk kris där ingen egentligen tycks ha haft makt över skeendet och endast ett fåtal tillgång till insyn. Makten tycks idag finnas inneboende i de elektroniska nätverk av ekonomiska transaktioner och andra informationsflöden som beroende på hur de råkar sammanfalla, ger utslag och styr vår vardagliga verklighet. En immateriell makt som trots det drabbar oss obönhörligt.

         Den byggda motsvarigheten till detta finns redan formulerad och delvis förverkligad i vad som kallas den virtuella verkligheten eller “cyberspace”. Redan idag är många människor verksamma med att bygga upp denna nya parallella verklighet som helt är kopplad till och dold i informationsteknologin. Det handlar om fingerade tredimensionella världar uppbyggda med den modernaste datateknologin, vilka kan bli tillgängliga med hjälp av speciella kopplingar mellan människa och maskin, med vilka man kan se och röra sig i dem. Om flera kopplar in sig samtidigt kan man stämma träff i denna virtuella verklighet. Utrustningen är synnerligen kostbar vilket garanterar att cyberspace blir en exklusiv värld för de absolut apitalstarkaste och mäktigaste. Men kanske kan detta få som följd en slags befrielse av det traditionella byggandet. Michael Benedikt, professor i arkitektur vid University of Texas i Austin, menar att senare års överdrivna bildspråk i arkitekturen och byggandet har inspirerats av de moderna mediernas spel men att detta inte har något som helst med byggande i traditionell mening att göra. Först med cyberspace har dessa tendenser funnit sin hemvist. Det verkliga byggandet skulle befrias från “sin onaturliga roll som postmodern underhållning - historisk eller tekno-fetischistisk - så att den lättare kan hävda sin djupare och unika uppgift”. Vad detta består i är en evig fråga, men att den historiskt har haft och även i framtiden kommer att ha, en politisk sida är viktigt att komma ihåg när vi åter börjar bygga.