Kapitel ur examensarbete, 1991
Lars Marcus
"Den borgerliga offentlighetsmodellen räknade med en strikt åtskillnad mellan det offentliga och det privata området, varvid den offentlighet de till publik församlade privatpersonerna utgjorde - som förmedlade samhällets behov till staten - själv räknades till det privata området. I den mån det offentliga och det privata området flätas samman blir denna modell oanvändbar. Det uppstår nämligen en repolitiserad socialsfär som varken sociologiskt eller juridiskt kan subsumeras under kategorierna 'offentligt' och 'privat'. I detta mellanområde genomtränger samhällets förstatligade områden och statens församhälleligade områden varandra utan förmedling av politiskt resonerande privatpersoner. Andra institutioner befriar i stor utsträckning publiken från denna uppgift - å ena sidan intresseorganisationer i vilka de kollektivt organiserade privatintressena söker anta en omedelbart politisk form, å andra sidan partier som, sammanvuxna med den offentliga maktens organ, så att säga etablerar sig ovanför offentligheten, som de en gång var redskap för. Den politiskt relevanta maktutövnings- och maktutjämningsprocessen utspelar sig direkt mellan de privata förvaltningarna, intresseorganisationerna, partierna och de offentliga förvaltningarna - publiken dras bara sporadiskt in i detta maktens kretslopp och då bara för acklamationens skull. Såtillvida som de är lönarbetare eller understödstagare måste privatpersonerna låta sina offentligt relevanta anspråk företrädas kollektivt. I samma mån de beslut som de ännu individuellt har kvar som konsumenter och väljare blir offentligt relevanta, hamnar de under ekonomiska och politiska instansers inflytande. Såtillvida som den samhälleliga reproduktionen ännu är beroende av konsumenternas beslut och politisk maktutövning av privatpersoners röstning finns ett intresse att vinna inflytande däröver - i det förra fallet för att öka avsättningen, i det senare för att formellt öka det ena eller andra partiets andel av rösterna eller informellt ge vissa organisationers påtryckningar större tyngd."
Ur "Borgerlig offentlighet" av Jürgen Habermas.
Inledning
Begreppen privat och offentligt används för att beskriva en mängd företeelser i samhället inte minst i den byggda staden. Begreppen används då på ett obekymrat sätt, som om deras innebörd och användning var okomplicerad. Det är i och för sig ganska lätt att finna ord som kan förtydliga deras innebörd, vi kan till exempel ersätta offentlig med gemensam och privat med enskild och då i viss mån tydliggöra innebörden i konstellationer som, privat område, privat person, privat ekonomi, offentlig myndighet, offentlig byggnad, offentlig debatt. Det otydliga uppenbarar sig när vi frågar oss hur relevanta dessa beteckningar är för de företeelser vi betecknar med dem. I vilken mening är den offentliga debatten offentlig eller min privata ekonomi privat, den offentliga debatten kan ofta uppfattas som exklusiv och inte alls särskilt gemensam liksom min privata ekonomi är av offentligt intresse när jag gör min självdeklaration.
Otydligheten kommer av att begreppen har en historisk hemvist, de har uppstått i ett visst samhällssystem i en speciell tid och har betecknat reella företeelser i detta samhälle. Begreppen har sedan levt vidare medan de företeelser de refererat till med tiden genomgått förändringar. Därför kan det vara meningsfullt att beteckna en företeelse som offentlig i en viss tid men direkt felaktigt i en annan. Det kan också vara så att begreppen är rent ideologiska, endast existerar som idéer och alltså inte har och aldrig har haft någon motsvarighet i sinnevärlden. Om begreppen saknar meningsfulla motsvarigheter i verkligheten är risken uppenbar att vi när vi använder dem formulerar meningslösheter eller direkta lögner. För att tydliggöra begreppen privat och offentlig måste vi söka deras historiska hemvist och vilka förhållanden de refererar till i verkligheten.
Medeltiden
Frånvaron av begreppen privat och offentligt
Begreppen privat och offentlig får relevans i och med den moderna statens framväxt på 1600-talet, innan dess är de egentligen meningslösa då de saknar några reella motsvarigheter i verkligheten. Den mer eller mindre feodala samhällsordning som då råder ger inte anledning till några distinktioner i sådana kategorier. Det förekommer helt enkelt inga förhållanden eller företeelser som det finns fog att kalla privata eller offentliga. Samhället kan sägas vara en konfluens, ett ömsesidigt beroende mellan överhet och undersåte; i en sådan situation existerar ingen offentlighet att agera i. Överhetens offentliga myndighetsutövning och privata disposition är i princip samma sak, den agerar politiskt och ekonomiskt i samma handling. När överheten i form av fursten eller godsherren exempelvis driver in skatt agerar han lika mycket som offentlig myndighet som privatperson eller snarare som ingetdera utan som överhet rätt och slätt.
Frånvaron av begreppen privat och offentligt ger avtryck i det byggda
Det är inte stadsplanens mönster i gator och torg som beskriver den medeltida staden som en stad utan skilda sfärer för det privata och det offentliga, eller visar dess inbyggda homogena kraftfält mellan överhet och undersåte, det gör borgen och stadsmurarna. Det är med dessa överheten etablerar beroendet mellan undersåtarna och sig själv och utesluter möjligheten för privata och offentliga områden att uppstå. Med murarna skiljer fursten stad från land och med borgen övervakar han de båda. Borgen anläggs för att etablera och befästa furstens makt; när han med dess hjälp dominerar landet kan han också fritt disponera det. Han blir offentlig myndighet och privat disponent i samma person. Han kan ta upp skatt och införa och upprätthålla ett rättssystem. Vid borgen anlägger han muren och skiljer därmed staden från landet, vilket möjliggör en arbetsdelning som erbjuder fursten en effektivare disposition. På landet ägnar man sig åt jordbruket, medan handel och hantverk endast får ske i staden där fursten kan övervaka och beskatta dem. Borgen är alltså en punkt varifrån överheten dominerar landet och staden, och muren en linje som skiljer stad från land så att han effektivare kan disponera dem.
Vid borgen och innanför muren bygger stadsborna, borgarna, staden. De är alltså bevakade och begränsade av överheten men har innanför dessa gränser stor frihet att inrätta sig efter eget intresse. Stadens gator och torg tar form i kampen mellan borgarnas förmåga och platsens motstånd men vi kan därmed inte säga att gatorna och torgen tillhör borgarna, snarare tillhör de staden rätt och slätt. I den medeltida staden finns inga offentliga platser eller privata besittningar i vår tids mening. Den medeltida staden är ett homogent kraftfält av ömsesidigt beroende mellan överhet och undersåte. Stadens hus framträder inte som individer utan som en homogen massa som i ett stycke bildar staden; gatorna och torgen är en förutsättning för detta kraftfälts upprätthållande. Fursten har med våld upprättat staden och till den styrt omlandets handel men han är beroende av borgarnas näringsidkande och lojalitet. Borgarna bygger och bebor staden och utvecklar där en stadskultur men är beroende av furstens beskydd och hans upprätthållande av stadens privilegier gentemot omlandet.
Centralstaten
Framväxten av staten
Med 1600-talet förändras detta förhållande med de förändringar samhället genomgår i stort; nationalstaterna och kungamakten etablerar sig. Fokus flyttas från furstens lokala härskande och disposition till centralmaktens intresse för handelsekonomi och internationell politik. I denna process växer behovet hos kungamakten av en effektiv administration. Den apparat som utför denna administration är det vi kallar staten. Staten är till sin karaktär opersonlig, vilket inte hindrar den från att vara föremål för personligt inflytande. Den är mer eller mindre en skapelse av kungamakten och är följaktligen vid den här tiden helt dominerad av den, men under senare epoker har den kommit att tjäna andra herrar. Vi kan alltså skilja ut en överbyggnad till samhället som vi kallar staten och därmed kan vi för första gången finna en hemvist för våra begrepp privat och offentligt; det privata hör samhället till och det offentliga hör staten till.
Framväxten av staten ger avtryck i det byggda
Den framväxande staten, den offentliga myndigheten, manifesterar sig snart i det byggda inte bara genom att dess personliga utövare, den nya ämbets-mannaadeln bygger sig ståtliga palats utan betydligt mer genomgripande och inflytelserikt genom de nya stadsplanerna. Den medeltida, feodala överheten var en personlig överhet som byggde på furstens fysiska styrka vilket tydligt gestaltades i den kraftiga borgen. Den statliga överheten är opersonlig till sin karaktär även om den lyder under kungen och tar sig också andra uttryck än den medeltida i det byggda. Den beskriver sig själv väl när den ordnar stadens gator och byggande med hjälp av det abstrakta rutnätet. Från borgens personliga övervakning av stadens liv, till rutnätets opersonliga ordnande av detsamma. Den offentliga myndighetens ordning byggs och blir ramar för livet. De medeltida gatorna och torgen hade ingen tydlig hemvist, de hörde till staden så att säga. De nya gatorna och torgen har inte sin hemvist i staden, det gör deras främmande ordning klart. Det är inte platsens geografi och invånarnas behov som ger dem dess form utan de formas på en abstrakt planeringsnivå, den nivå där den offentliga myndigheten har sin hemvist. En gräns mellan de offentliga rummen och de privata besittningarna uppstår; det offentliga rummet har fötts men det är än så länge en kunglig, genom staten upprätthållen domän, men med det offentliga rummet föds också möjligheten för andra än överheten att tillägna sig detta rum.
Å ena sidan tar nu överheten steget ut i staden och låter sitt krav på ordning och effektivisering ge staden dess form och stadslivet dess rum, å andra sidan flyr överheten undan till en opersonligare och abstraktare maktutövning, dess ordning söker inte sin relevans i platsen, i staden och dess liv utan på en högre nivå, i en logik som bara uppenbarar sig i ett nationellt och internationellt perspektiv, kungamaktens perspektiv. Det är ur det perspektivet som ordnandet sker, det är nationalstaten personifierad av kungen som är målet, inte de lokala förhållandena på landet och i städerna och det liv som där levs; de är medel som befäster och förstärker nationalstatens positioner ur ett internationellt perspektiv. Den offentliga myndigheten ordnar det privata livet så att det bäst tjänar nationen. Rutnätet inte bara markerar närvaron av den offentliga myndigheten utan när det byggs och bebos formar det stadens liv. Statens vilja blir till liv.
Det borgerliga samhället
Begreppen privat och offentligt får sin fulla relevans
Kungen för genom staten en politik gentemot samhället för att styra livet där i en för honom fördelaktig riktning. I centrum för hans intresse står ekonomin, vilken enligt de rådande merkantilistiska lärorna endast kan expandera genom en på nationell nivå genomtänkt och väl utförd politik. Kortfattat kan vi säga att merkantilismen lär ut att världens totala välstånd är konstant men genom konkurrens nationer emellan kan de erövra olika stora delar av välståndet. Det gäller, förenklat uttryckt, att exportera mer än man importerar. Därför är det av avgörande betydelse för kungamakten att ha en väl fungerande administration, som vid sidan av att driva in skatter, ta upp tullar och upprätthålla lagar styr de ekonomiska aktiviteterna i samhället i nya och enligt de merkantilistiska lärorna intressantare banor. Man ger privilegier till personer verksamma inom områden som handel, manufaktur och bergsbruk vilka anses ha större betydelse för exporten. Vi ser alltså en medveten statlig politik riktas mot vissa för kungamakten ekonomiskt intressanta grupper i samhället.
Vi får en tydlig uppdelning i en privat sfär, samhället, som framförallt agerar ekonomiskt och en offentlig sfär, staten, som framförallt agerar politiskt. Vi får också interaktion dem emellan, då staten riktar sitt politiska agerande mot en bestämd grupp i samhället som kan identifiera sig och bemöta denna politik. Det är här så att säga mellan dessa båda sfärer, det privata och det offentliga som offentligheten uppstår. Den statliga politiken gentemot samhället offentliggörs genom bulletiner och meddelanden så att dess adressater kan tillgodogöra sig den. Statens huvudadressat, den expansiva gruppen av näringsidkare inom handel och bergsbruk, växer sig starkare och mot slutet av 1700-talet framträder de som samhällets dominerande klass, borgarklassen. Som en följd av dess växande styrka ökar också dess oberoende och den börjar uppfatta den statliga styrningen som hinder för sin fortsatta expansion. Man använder då offentligheten för egna mål, man vänder så att säga riktningen på den. Man diskuterar och kritiserar den statliga politiken offentligt och låter detta ta form i egna offentliga skrifter.
I offentligheten utvecklas under 1700-talet en kamp mellan privata och offentliga intressen, mellan samhälle och stat, mellan borgarklass och kungamakt. I början av 1800-talet är borgarklassen nära sitt mål; man har befriat sig från de statliga restriktionerna och regleringarna, frihandeln är etablerad och statens uppgifter är reducerade till de mest fundamentala. Det privata ekonomiska livet är befriat från offentlig reglering, det offentliga är reducerat till att sköta samhällets gemensamma intressen, vägen är röjd för borgarklassens och liberalismens guldålder. Det är alltså här i den borgerliga ideologin och med reella motsvarande företeelser i samhället som begreppen privat och offentlig har full relevans. I Sverige kan den så kallade lilla tullen exemplifiera hela denna process. Den infördes 1622 för att utöka statens inkomster, den beskattade de varor som fördes till städerna för försäljning. Den fanns kvar ända till 1810 då den efter borgarklassens påtryckningar försvann tillsammans med en rad andra ekonomiska regleringar. Vi skulle kunna låta denna tull och dess avtryck i det byggda, tullportarna och tullstaketen definiera den centralstatliga staden i Sverige och därmed mycket exakt kunna tidsbestämma den till perioden 1622 - 1810.
Begreppen privat och offentligt ger avtryck i det byggda
Den dominerande position borgarklassen lyckas tillkämpa sig i samhället under 1700-talet uppnår de genom att vända riktningen på offentligheten, i offentligheten ta upp kampen med den statliga överheten. Detta innebär också att man tillägnar sig det offentliga rummet, gör det till den offentliga debattens, mötets och festens rum. Det offentliga rummet är nu inte längre den offentliga överhetens rum utan de gemensamma angelägenheternas rum. Borgarklassen tillägnar sig det offentliga rummet och låter sig inte längre domineras av det.
Det centrala i det borgerliga samhället är det ekonomiska livet, det är där individen förverkligar sig, skapar sin identitet och skaffar sig rättigheterna till inflytande över samhället. Det är med nödvändighet en privat sfär, fri från offentlig inblandning, dels för att garantera att de ekonomiska lagarna i enlighet med den liberala ideologin skall verka till allas bästa och dels för att individen utifrån denna ekonomiska bas som en fri person skall kunna ta steget ut i offentligheten och där aktivt och obundet kunna delta i den offentliga debatten. Det är alltså av helt avgörande betydelse i det borgerliga samhället att dra tydliga gränser mellan gemensamma intressen, det offentliga och enskilda intressen, det privata, liksom mellan olika enskilda intressen. Dessa gränser manifesterar sig också mycket tydligt i det byggda. Gränserna mellan de offentliga gatorna och torgen och de privata tomterna liksom de olika privata tomterna byggs alltid på ett eller annat sätt. Det borgerliga samhällets ordning ger på detta sätt staden dess form. All mark har en tydlig hemvist i antingen den privata eller offentliga sfären, den offentliga myndighetens institutioner byggs på offentlig plats, de privatägda bostäderna och arbetsplatserna på privat område.
Socialstaten
Förvanskningen av begreppen privat och offentligt
Det borgerliga samhället existerar aldrig fullt ut, det förblir ett ideal. Även ansatserna kom snart att undergrävas både utifrån och inifrån. Inifrån genom att produktionen i industrialismens ekonomi var så oerhört kapitalkrävande att den fria konkurrensen mellan de enskilda medborgarnas små privatföretag snart sattes ur spel till förmån för kapitalkoncentration i storföretag. Utifrån genom att den exploaterade arbetarklassen lyckas organisera sig och vinna gehör för sina krav. Båda dessa händelser leder till ett större behov av en stark stat som återigen ges kompetens att reglera samhällslivet. Staten griper in på marknaden och reglerar konflikten mellan olika kapital genom åtgärder mot monopolbildningar och restriktioner mot frihandeln liksom den reglerar konflikten mellan kapital och arbete genom att styra lönebildning och bestämma arbetstider. Vi kan säga att det offentligas ansvarsområde åter börjar växa då det privata misslyckas att lösa sina egna konflikter. Konflikter som inte finner sin lösning i samhällets ekonomiska liv söker nu sin lösning i statlig politik.
Paradoxalt nog kan vi säga att det borgerliga samhällets förfall inleds på allvar med att borgarklassen skaffar sig offentlig myndighet och börjar agera politiskt. Ifrån en politisk maktposition kan borgarklassen driva långtgående politik i syfte att upprätthålla det hotade borgerliga samhället, men konsekvenserna blir att det förvanskas och att dess begrepp mister sina motsvarigheter i verkliga företeelser. De politiska åtgärderna griper in i det ekonomiska livet och stick i stäv med den borgerliga ideologin ges det offentliga makt över stora områden i den privata sfären. Det offentliga övertar där kompetensområden som tidigare självklart ansetts höra till det privatas ansvar. Det blir inte bara en fråga om att lösa uppkomna konflikter i den privata sfären utan om att forma och styra den. Det ekonomiska livets utveckling styrs genom långtgående offentliga åtgärder som tar form i till exempel handels-, arbetsmarknads-, och jordbrukspolitik. Den än mer privata delen av den privata sfären, den intima med familjen i centrum, formas genom bland annat social-, och bostadspolitik. Den offentliga sfärens utbredning ger också upphov till institutioner som övertar ansvaret för en rad tjänster som tidigare ombesörjts privat som till exempel skolor och sjukhus. Å den andra sidan har det privata tagit allt fler steg in i den offentliga sfären och iklätt sig offentlig myndighet. De borgerliga intresseorganisationerna och politiska partierna är inte längre bara fora för kritisk diskussion i offentligheten med syftet att ge underlag för statens politik, utan skaffar sig själv politiskt mandat och direkt inflytande. Ett privat särintresse kan nu direkt ta form i offentlig politik utan att diskuteras i offentligheten.
Vi ser hur det borgerliga samhället överger sina ideal och låter de privata och offentliga sfärerna glida allt längre in i varandra, vilket leder till att gränserna emellan dem utraderas. Trots det lever begreppen kvar, de offentliga institutionerna blir fler, de privata intresseorganisationerna blir mäktigare, men det är nu otydligare i vilken mening de är privata eller offentliga. Skillnaden mellan stat och samhälle försvinner. Det ekonomiska och politiska livet stödjer varandra för att upprätthålla det borgerliga samhällets sken. Efter viss kamp inlemmas även arbetarklassen i detta reformerade borgerliga samhälle, vilket manifesteras genom införandet av allmän rösträtt, vilket fördjupar sammanblandningen av stat och samhälle. Samhälle och stat växer samman till något vi kan beteckna en socialstat. Denna socialstat får allt vidare ansvarsområden. Den agerar nu långt in i den privata sfären och erbjuder eller påbjuder till exempel familjerådgivning och barnpassning. Arbetarklassens intresseorganisationer som hade sin grund och förutsättning i den privata sfärens offentlighet kan nu etablera sig så nära statsmakten att de själva uppfattas som offentliga myndigheter. Storföretagen å sin sida får allt större betydelse i de anställdas privatliv genom att erbjuda sjukvård, försäkringar och bostäder. I vilken mening offentliga myndigheter är offentliga och privata företag är privata är otydligt. Istället framträder de som överheter rätt och slätt vilka påminner om de feodala överheterna. Inga avgränsade privata och offentliga sfärer existerar och ingen tydlig offentlighet dem emellan där den kritiska debatten kan få en hemvist. Ett nytt homogent beroendeförhållande uppstår. Vi kan säga att det växer upp små feodalstater inom den stora socialstaten.
Förvanskningen av begreppen privat och offentligt ger avtryck i det byggda
I det socialstatliga samhället tar socialstaten allt större ansvar för människornas liv; den tränger längre in i deras privata sfär och ordnar och lägger till rätta. Den gör det med den myndighet som tillfaller den genom att samhällets alla invånare har inflytande och är delaktiga i den. Socialstatens behov av att planera växer, liksom dess områden för planering. Med socialstatens fler och utökade ansvarsområden räcker det inte med att den upprättar ett antal regler och drar några gränser inom vilka reglerna kan tillämpas. Den måste istället analysera samhället i stort och det liv som levs där, bryta ner det i gripbara delar vilka kan analyseras var för sig och ges en lösning någonstans i en plan. Det byggda kan inte växa spontant och beroende av privata initiativ utan socialstaten planerar helheter där alla dess vida ansvarsområden garanteras och ges en plats. Det som planeras och byggs i socialstaten är hela samhällen med alla de sidor av livet som socialstaten fått ansvar för tillvaratagna och givna en plats.
Mest påtagligt blir detta i det som byggts efter andra världskriget, alltså efter det att arbetarklassens intresseorganisationer etablerat sig som en del av den offentliga myndigheten. Bebyggelsen sker då huvudsakligen utanför den traditionella stadens gränser och tar form i förorter. Dessa karaktäriseras just av att vara hela, färdiga och genomplanerade enheter, vilka föreskriver hur livet skall levas. Det är vissa företeelser som prioriteras medan andra saknas. Planen är hel och färdig och inbjuder inte till förändringar eller tillägg. Förorterna är färdiga kompositioner med både sociala och estetiska ambitioner. De är resultatet av ett antal utvalda företeelser i livet vilka getts en optimal lösning och en konstnärlig utformning. Där finns inget offentligt rum som ger utrymme för privata initiativ utan är en färdig lösning tillhandahållen av socialstaten. I och med att gränserna mellan det privatas och det offentligas intresseområden suddas ut försvinner även dessa i den byggda verkligheten. Bebyggelsen i dessa förorter sker alltid på neutral mark, den är alltså varken privat eller offentlig utan socialstatlig. Liksom ansvarsförhållandena i socialstaten är otydliga är ansvaret för denna mark otydlig. Markens neutrala värdeladdning är orsaken till att husen kan grupperas hur som helst efter rådande ideologi eller stilideal. Staden har reducerats till en socialstatlig institution.
Sammanfattning
Bakgrunden och förvanskningen av begreppen privat och offentligt
Vi kan alltså se hur begreppen privat och offentlig saknar relevans innan staten växer fram på kungligt initiativ i nationalstaterna. Då blir det möjligt att till staten härleda det offentliga och till samhället i övrigt det privata. Men till att börja med står staten och därmed det offentliga helt under kungligt inflytande och samhället i stort är lämnat utanför. Men i och med att kungamakten genom staten börjar föra en politik som riktar sig till den för honom ekonomiskt intressanta borgarklassen kan dessa identifiera sig som objekt för denna politik och då också ställa motkrav. Det är i denna dialog som inleds av staten men som snart får svar från samhället i form av borgarklassen som offentligheten föds. I offentligheten blir påbud och meddelanden från den offentliga myndigheten allmän egendom och kan diskuteras och kritiseras och diskussionen och kritiken kan formuleras i pamfletter och tidningar som efter hand påverkar den offentliga myndigheten. Det är med en kamp i offentligheten som borgarklassen lyckas frigöra sig från de statliga pålagorna och regleringarna och är nära att förverkliga sitt ideala samhälle. Det är i detta samhälle som begreppen privat och offentlig kan få sina relevanta hemvister. Det är här de betecknar företeelser i verkligheten eller snarare det är nu dessa företeelser ger upphov till beteckningarna. Delaktighet i det borgerliga samhället får man som bildad kapitalägare; för dessa delaktiga människor är samhället inrättat i en privat sfär där man sköter sina enskilda intressen och en offentlig sfär där de gemensamma intressena sköts. Mellan dessa finns offentligheten där de samhället delaktiga möts och diskuterar vilket föder en allmän opinion som ger underlag för den offentliga myndighetens politik.
Men detta borgerliga samhälle rymmer inre spänningar som gör att det snart undermineras och förändras. Behovet av statliga ingrepp för att lösa i samhället uppkomna konflikter blir allt påtagligare. Ekonomiska motsättningar som inte kan få sin lösning i samhället skapar behovet av politiska lösningar av staten. Detta innebär att den offentliga sfären breder ut sig över områden som i det borgerliga samhället skulle betraktas som typiskt privata, liksom att de privata intressena tar del i den offentliga myndigheten. Även arbetarklassen assimileras i detta reformerade borgerliga samhälle vilket får sammanblandningen mellan de privata och offentliga sfärerna att gå än längre tills de nästan helt täcker varandra. Det samhälle vi då har kan betecknas som en socialstat. Det borgerliga samhället förvanskas och med det begreppen privat och offentlig; i det socialstatliga samhället blir det omöjligt att se vad dessa beteckningar egentligen betecknar. Begreppen privat och offentlig har mist sin relevans, då de saknar representation i det socialstatliga samhällets verklighet.
Bakgrunden och förvanskningen av begreppen privat och offentligt och deras avtryck i det byggda
Den medeltida staden definieras av stadsmuren och övervakas av borgen. Borgen ger borgherren dominans över landet och muren delar landet i land och stad så att han bättre kan disponera dem. Med dessa medel upprättar överheten ett homogent kraftfält av beroende mellan honom själv och undersåtarna där det inte finns utrymme för några privata besittningar eller offentliga rum. Stadens gator hör till staden rätt och slätt. När furstens ambitioner växer från de lokala förhållandena till de nationella, tar han staten till hjälp för att effektivare dominera och disponera inte bara enskilda landsändar utan hela nationen. Det ger avtryck i städerna genom centralt planerade gaturegleringar. Deras abstrakta karaktär återspeglar statens opersonliga maktutövning och deras hemvist på en central nationell nivå; dess logik uppenbaras endast i detta perspektiv. Gatorna och torgen är nu offentliga i betydelsen, den offentliga myndigheten och är till för att tjäna dess intressen. Det är dessa offentliga rum den allt starkare borgarklassen tillägnar sig och gör till offentlighetens rum, rum för möten, diskussion och fest. I offentligheten tillkämpar man sig dominans i samhället och kan nu bygga staden efter egna ideal. I den borgerliga staden är den offentliga myndigheten reducerad till att tjäna borgarklassens gemensamma intressen. Dessa offentliga platser vill man tydligt skilja från de enskilda privata områdena. Detta tar sig tydliga uttryck i byggda gränser mellan privat och offentligt. Det är här man med relevans kan säga att offentliga institutioner byggs på offentliga platser och privata bostäder och arbetsplatser på privat område.
Med utraderandet av gränsen mellan de privata och offentliga sfärerna och framväxten av den allt mer dominerande socialstaten får detta också sina tydliga avtryck i det byggda. Socialstaten med sina utvidgade ansvarsområden planerar och bygger hela färdiga samhällen vars genomplanerade karaktär skapar tydliga ramar för hur livet skall levas. De utraderade gränserna mellan privat och offentligt gör att dessa samhällen byggs på mark utan gränser mellan privat och offentligt utan på neutral socialstatlig mark. Bebyggelsen kan då grupperas fritt efter vid byggnadstillfället rådande ideal. Gatorna och torgen är vare sig privata eller offentliga utan socialstatliga rätt och slätt. Det finns ingen sfär utanför socialstaten, inga rum där en kritisk offentlighet kan få fotfäste. Staden är en institution bland andra.
Avslutning
Vi kan alltså se hur begreppen privat och offentlig idag i det närmaste saknar relevans då det är mycket svårt att finna företeelser i dagens samhälle som kan betecknas med dem. När de används bidrar de snarare till att upprätthålla det borgerliga samhällets sken och dölja socialstatens otydliga ansvarsförhållanden. I den diskussion som förs om stadsbyggande är dessa inte de enda begrepp som är otydliga och används godtyckligt. Många företeelser i staden betecknas med ord som stad, gata, gård, torg utan att beteckningen är relevant för det den betecknar. En diskussion där man använder begrepp som saknar relevanta motsvarigheter i verkligheten är meningslös. Vi måste definiera begreppen eller överge dem.