Kapitel ur examensarbete, 1991
Lars Marcus
"Staden befinner sig mittemellan, halvvägs mellan vad man kallar den nära ordningen (individernas relationer i större eller mindre och mer eller mindre organiserade och strukturerade grupper, och dessa gruppers inbördes relationer) och den avlägsna ordningen, samhällets ordning, som regleras av stora och mäktiga organisationer (kyrka, stat), av lagstiftning (formaliserad eller ej), av en 'kultur' och betydelsebärande enheter. Den avlägsna ordningen formas på denna 'högre' nivå, dvs. den nivå där maktmedlen finns. Den tvingar sig på. Abstrakt, formell, översinnlig och transcendent till sin framträdelseform är den inte tänkbar utanför ideologierna (religiösa eller politiska). Den inbegriper vissa moraliska och juridiska principer. Denna avlägsna ordning projiceras på den praktisk-påtagliga verkligheten. När den nedskrivs där blir den synlig. I den nära ordningen och genom denna ordning övertalar den, vilket gör dess betvingande makt fullkomlig. Den blir uppenbar genom och i omedelbarheten. Staden är en förmedling bland andra förmedlingar. Staden innehåller den nära ordningen och upprätthåller den; den underhåller produktions- och egendomsförhållandena; den är platsen för deras reproduktion. Innesluten i den avlägsna ordningen understöder den samma ordning; inkarnerar den; projicerar den över ett markområde (stadens läge) och på en nivå, det omedelbara livets nivå; inskriver den, föreskriver den, nedskriver den, en text en ännu väldigare kontext, ogripbar som sådan annat än för reflektionen."
Ur "Staden som rättighet" av Henri Lefebvre.
Inledning
Den rådande samhällsordningens teorier angående staden och speciellt de praktiska resultaten i den byggda verkligheten, framträder i allmänhet som om de enbart vore naturliga följder av rådande villkor, formade av en neutral rationalitet. Detta förhållande kommer sig av att man i så hög grad åberopar vetenskapen vars status som oberoende och objektiv döljer inneboende värderingar och preferenser och får den rådande ordningen att framstå som oundviklig. När stadsbyggandet på detta sätt med vetenskapens hjälp framträder som neutralt, formuleras aldrig frågorna om stadens byggande politiskt utan begränsas till frågor om teknik och estetik. Vetenskapen har då getts myndighet att ge direktiv om målen inte bara medlen, besvara frågor angående vad som skall göras och inte bara hur det skall göras. Det gäller därför att påvisa att det rådande stadsbyggandet inte är ett oundvikligt handlande på vetenskapligt rationella grunder utan en ideologi med värderingar och preferenser.
Staden som ideologi och vetenskap
Stadsfilosoferna eller kanske snarare stadsideologerna, talar gärna om staden som ett väsen med egen vilja och ett slutgiltigt mål, den goda staden, den rationella staden, den naturliga staden, den kreativa staden, preferenserna är lika många som de är vaga. Gemensamt för dem är att de rör sig med av värderingar reducerade beskrivningar av en idealiserad verklighet, alltså ideologier. Sådana generaliseringar och idealiseringar tjänar endast till att formulera projekt eller tankemodeller och är inte beskrivningar av en föreliggande verklighet. Den ideologiska bottensatsen står att finna i alla stadsteorier både de som understödjer den rådande ordningen och de som formuleras som kritik mot den. När de möter verkligheten, när man försöker bygga den, avslöjas reduktionerna och idealiseringarna, vi kan inte omforma verklighetens stad till något av dessa ideal. Däremot kan vi använda dem som tankemodeller och riktpunkter för vår strävan. Av avgörande betydelse i ett demokratiskt samhälle blir då att dessa ideologier formuleras politiskt och blir tillgängliga för kritik och diskussion och slutligen kan antas eller förkastas i politiska val.
Vetenskapen å sin sida, har noga undersökt många av stadens sidor utifrån sina olika vetenskapliga fack och därigenom också uppnått obestridliga resultat. Vi har idag tillgång till en oerhörd mängd fakta som berör staden. Vetenskapens problem är hur man ur denna mängd fakta skall vaska fram en trovärdig syntes. Hur många delkunskaper vi än har om staden, väl beskrivna av olika vetenskapsgrenar, kan vi aldrig sluta oss till att staden skulle vara summan av dessa. Trots det presenteras ständigt sådana vetenskapliga synteser angående staden. Dessa är med nödvändighet reducerade beskrivningar av den verkliga staden gjorda utifrån endast en eller ett fåtal aspekter. Sådana utifrån vetenskapliga fakta syntetiserade teorier är liksom de ideologiska användbara som tankemodeller, men måste utsättas för kritisk reflektion. Vi kan inte heller se dessa som en sann beskrivning av den verkliga staden eller utifrån dessa bygga den slutgiltigt. Ett hopp från delkunskap till teori om helheten, innebär alltid ett hopp från vetenskap till ideologi och därmed oundvikliga reduktioner och idealiseringar, gjorda utifrån specifika preferenser.
Den rådande samhällsordningens stadsteorier kan antingen beskrivas som ideologier som tagit vetenskapen i sin tjänst eller vetenskapliga teorier som ur delkunskaper slutit en syntes; oavsett vilket är de ideologiska och aldrig värdeneutrala på det sätt som de framträder. Att inse att det är ideologier vi har att göra med är avgörande, då det gör budskapet i teorierna politiskt vilket tvingar dem att utsättas för de sedvanliga politiska processerna. Frågorna om staden och om stadens byggande måste formuleras politiskt.
Stadens särart
Om man vill formulera frågor om staden politiskt tvingas man fördjupa förståelsen av stadens särart, dess speciella position och funktion i samhället. Staden har på ett uppenbart sätt ständigt stått i direkt samband med samhället i stort och med dess historia; staden är en produkt av samhället, men staden är också en del av samhället, en del som i sin tur formar det. Vi kan säga att samhället producerar staden och att staden reproducerar samhället. En definition av staden utan alla ambitioner att vara heltäckande skulle kunna vara: "staden är samhällets projektion i terrängen". Staden har alltså en speciell funktion i samhället eller snarare kan vi säga att staden har en speciell position i det; den befinner sig på en speciell nivå, en mellannivå, en förmedlande nivå. Denna nivå befinner sig mitt emellan två sfärer i samhället; mellan å ena sidan vad man kan kalla den nära ordningen: människornas vardagsliv, deras inbördes relationer som individer och grupper, det vi med ett annat uttryck kan kalla livsvärlden och å den andra sidan den avlägsna ordningen: samhällets ordning, som regleras av statliga institutioner och stora privata organisationer vilken vi kan kalla systemvärlden. Mellan dessa finns staden som en förmedlare.
Systemvärlden formerar sig på en avlägsen nivå, den nivå där maktmedlen finns: våld, lag, kapital, kunskap eller snarare den nivå där maktmedlen institutionaliseras: polis, domstolar, banker, styrelser. Denna värld projiceras ned i den vardagliga verkligheten, ned i livsvärlden med staden som förmedlande instrument. När systemvärlden formar staden enligt en speciell ordning blir denna ordning påtaglig i livsvärlden, den ger ramarna för den. Å den ena sidan är staden innesluten i den avlägsna ordningen och understödjer den, vi kan säga att den inkarnerar den, och genom den projiceras den avlägsna ordningen i terrängen och blir grunden och ramarna (rummen) för det omedelbara livet. Å den andra sidan innehåller staden den nära ordningen, formar och upprätthåller den, den är platsen för dess reproduktion i enlighet med den avlägsna ordningen.
Detta betyder inte att staden bara är en naturlig följd av vissa givna villkor på systemvärldens nivå; antikens städer, de medeltida köpstäderna eller för den delen den moderna industristaden är inte bara resultatet av rådande sociala system eller produktionsförhållanden, de är något mer. Här har funnits beslutsamma agerande människor som utifrån de historiska villkorens ramar format dessa städer. Vi kan säga att de stora processerna: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella, har format staden genom att göra det möjligt för olika grupper och individer i olika historiska epoker att tillägna sig staden, omtolka den, och bygga vidare på den. Det finns alltså en medveten handling bakom resultatet eller rättare en mängd handlingar. Staden som verk är resultatet av en ordnad följd av handlingar, aktioner, och beslut, vilka format staden som en helhet utifrån de begränsningar som de stora processerna givit. Därför avspeglas inte systemvärlden i staden så entydigt att vi direkt kan avläsa den. Staden framträder alltid som en resultant av en mängd krafter, ett komplett verk och döljer bakom denna gestalt sitt ursprung.
Systemvärlden, samhällsförhållandena finns alltså närvarande och påtagliga i staden, de kan naturligtvis inte reduceras till de byggda formerna i denna påtagliga värld men de svävar heller inte i luften. Vi kan göra en distinktion mellan staden, en närvarande och påtaglig verklighet, ett byggt faktum, och det urbana, en social verklighet som måste rekonstrueras av tanken. Det urbana kan inte undvara en byggd, reell bas, den förutan blir det urbana bara en möjlighet, en tillfällig händelse eller en tanke som glöms bort. Staden kan heller inte reduceras till sin egen praktiska verklighet utan erkännande av det urbana, ursprunget i den sociala ordningen. En förändring av det urbana, ordningen och förutsättningarna, sederna och bruket som karaktäriserar livet i staden, förutsätter alltså även en förändring av staden, den byggda verkligheten för att inte förtvina som en aldrig infriad möjlighet. En förändring av den byggda staden, dess rumsliga organisation, innebär i enlighet med detta en annan social ordning, den kommer att förändra och forma det vardagliga livet i staden. Detta pekar ut stadens centrala position mellan systemvärld och livsvärld och hur avgörande makten över dess byggande är. Frågor om staden är politiska frågor och diskussionen om stadens byggande måste vara en politisk diskussion. Stadens politiska betydelse är uppenbar i ett historiskt perspektiv men har under de senaste decennierna dolts av stadsbyggandets skenbart objektiva vetenskaplighet. Staden har reducerats till tekniska och estetiska ställningstaganden, de politiska har åsidosatts. Det är nödvändigt att återupptäcka stadens politiska betydelse.
I stadens våld - staden som politik
Utifrån ovanstående resonemang kan vi säga att stadens förändringar både som byggd och social verklighet genom historien, från den feodala staden via den kungliga staden och den borgerliga staden fram till dagens demokratiska stad, grundar sig på samhälleliga förändringar på den avlägsna nivån, i systemvärlden. Men inte som ett direkt förhållande utan genom aktörer; stora förändringar i systemvärlden spränger den rådande ordningen och öppnar för en ny ordnings agenter att ta initiativet i samhällsbyggandet och därmed i byggandet av staden. Staden blir då den mycket viktiga förmedlaren av den nya ordningen ner i livsvärlden, ner i människors vardagsliv vilket är avgörande då det är där som reproduktionen av samhällsordningen sker. Först när människor på grund av en annorlunda organiserad stad, ett annorlunda organiserat rum, börjar använda sin tid i enlighet med detta rum, alltså inrätta sin vardag i enlighet med den nya ordningen, kan denna ordning anses vara etablerad, då reproducerar människorna i sitt vardagsliv den rådande ordningen; samhället producerar staden, staden reproducerar samhället. Då samhällsordningen alltid priviligierat vissa samhällsgrupper gentemot andra kan vi säga att staden både historiskt och idag använts och används som ett instrument av vissa grupper i samhället att förtrycka andra; staden är ett politiskt instrument. Det är alltså relevant att tala om staden som våld. Med staden som instrument har samhällsgrupper bemäktigat sig och styrt andra, styrt deras rörelser och vanor, deras användande av tiden, begränsat och format deras liv. När detta våld påvisas, uppenbaras allvaret i att formulera de stadsteoretiska frågorna politiskt och inte reducera dem till enbart tekniska och estetiska spörsmål.
I detta resonemang anas också stadens potential som samhällsförändrare, så att säga inifrån. Om stadens invånare omtolkar rummen, tillägnar sig dem, brukar dem efter eget huvud, eller omformar dem och bygger nya, undergrävs samhällsförhållandena. Sådana processer utgör ett oerhört hot mot dem då det innebär att stadsborna eller grupper av dem börjar forma sin egen vardag, använda sin tid efter eget huvud och då producerar andra former för livet än de som är grunden för den rådande ordningen. Sådana konflikter är lätta att finna genom historien men de finns även idag. Karaktäristiskt för dem är att i dessa konflikter avslöjar den rådande ordningen kraften i det våld som annars döljs bakom stadens skenbart neutrala rationalitet.
Stadens politiska historia
Den feodala staden
Det är lätt att i staden avläsa de olika historiska samhällsordningarnas organisation av rummet. Den medeltida stadens uppkomst i västerlandet är ett resultat av just en sådan organisation. Feodalherrens dominans över ett landområde i medeltidens Europa byggde på hans väpnade styrka som tog fast form, blev byggd verklighet i borgen. Borgens närvaro var en ständig påminnelse om furstens dominans över landet och skänkte honom fri disposition av det. För att bättre disponera det uppförde fursten stadsmuren vilken skiljde staden från landet och etablerade, understödde och föreskrev därmed det medeltida samhällets arbetsdelningen. Fursten kunde styra handel och hantverk till staden där han övervakade och beskattade dem; han priviligierade vissa samhällsgrupper, (stadsborna) på andras bekostnad, (landsborna). Att dela rummet, skilja stad från land innebar begränsningar i människornas möjligheter att inrätta sin vardag. Fursten använde sina byggnadsverk som politiska maktmedel. De ständiga upproren hos landsbefolkningen i protest mot stadens handelsprivilegier, liksom furstens upprepade försöka att kväsa landsbornas olydnad, påvisar att furstens byggande av stadsmuren inte bara hade tekniska och ekonomiska motiv utan även politiska.
Den kungliga staden
När den kungliga centralstaten etablerade sig på feodalstatens grund beskrevs detta med en ny organisation av stadens rum som bättre svarade mot den nya ordningens krav på effektivitet, samtidigt som den markerade dess maktanspråk på städerna. Städer mättes upp och kartlades för att ges en ny och rationellare ordning. Över det etablerade stadslivet som under århundraden i relativ frihet växt fram under feodalherrens beskydd, lade nu centralmakten ut ett geometriskt gatunät som påtagligt markerade den nya maktens närvaro och genomförde en rationellare disposition av staden och dess verksamheter. Den nya ordningen uttryckte med klarhet sitt förakt för den äldre. Nydaningen innebar en rumslig inskränkning av stadsbornas möjligheter att föra sina liv. I det medeltida samhället hade stadsborna varit en priviligierad grupp som med relativ frihet hade byggt och bebott staden. Med den nya ordningen ersattes de gamla stads-rummen, vilka hade varit ett uttryck och stöd för stadsbornas seder och bruk, av andra vilka tvingade in dem i nya vardagar. Etableringen av en ny samhällsordning genomfördes med hjälp av en rumslig förändring.
Den borgerliga staden
Det borgerliga samhället etablerar och befäster sig med stöd i rummet. Konflikten med kungamakten är en rumslig konflikt, en kamp om herravälde över rummet. Det kungliga gatunätet som styrt och format verksamheterna i staden omtolkas av borgarklassen till ett gemensamt, offentligt rum där diskussionen, kritiken och motståndet kan få fotfäste, de tillägnar sig staden och får det rumsliga stöd som krävs för att försvaga kungens position och forma sitt eget samhälle.
I det borgerliga samhället blir staden på ett helt annat sätt än tidigare föremål för privatekonomiska transaktioner. Detta skedde dels genom att man började köpa och sälja stadens fastigheter men också genom att man började bygga för uthyrning. Resultatet blev rivningar i den befintliga bebyggelsen för att ge plats åt byggnader som rationellare uppfyllde de ekonomiska målen, vilket återigen ryckte undan den rumsliga basen för de fattigare stadsborna vilka i den äldre bebyggelsen hade återskapat ett stöd för sin vardag. De förvisades till stadens periferi vars rum inte återspeglade eller understödde deras sociala relationer och kulturella sedvänjor utan dominerade och formade dem till medel i borgerlighetens ekonomiska verksamheter, de reducerades till arbetskraft och hyresgäster. Att dessa processer inte bara var naturliga följder av den ekonomiska expansionen utan medvetna politiska handlingar finns uttalat. Även om de politiska verkningarna av dessa omflyttningar av stadsbefolkningen var verksammare är de militärstrategiska motiven bakom borgerlighetens eget bidrag till stadens rum, de stora centralplatserna och de korsande boulevarderna mer kända. Dessa skulle möjliggöra snabba truppförflyttningar inom staden och öppna för militärens skottlinjer samtidigt önskade man bryta in i den äldre stadens täta gatunät, allt för att bättre kontrollera det växande och oroliga stadsproletariatet. En tydlig bild av staden som politiskt instrument använt av en samhällsgrupp för att dominera en annan.
Den demokratiska staden
Med det demokratiska samhället följde den mest genomgripande omstruktureringen av den byggda staden historien upplevt. Att rummen i sig hade en fundamental roll i byggandet av det demokratiska samhället är tydligt genom det faktum att så många av de sociala reformer som genomfördes formulerades i rumsliga termer eller kanske snarare i termer av ytor. Människorna garanterades rum eller ytor där deras elementära behov kunde tillfredsställas. Kärnan i reformprogrammet var bostaden vilken erbjöd en rationell ram för vardagslivets grundläggande funktioner. På samma vis inrättades staden men då utifrån de gemensamma samhällsbehoven. Staden organiserades så att den på ett rationellt sätt garanterade platser för samhällets olika funktioner. Den rationella organiseringen av samhället underlättade industriproduktionens expansion vilken var det ekonomiska underlaget för reformerna. Den demokratiska staten och det privata kapitalet gör gemensam sak, de inser det ömsesidiga behovet av varandra. Staten tillhandahåller kapitalet den samhälleliga reproduktionen vilken är nödvändig för en rationell ekonomisk expansion. Hit hör utbyggnaden och underhållet av samhällets olika typer av infrastruktur liksom upprätthållandet av nationens inre och yttre säkerhet men framförallt reproduktionen av arbetskraft, staten garanterar de sociala grunderna för nya generationer av människor och deras utbildning. Kapitalet tillhandahåller staten det ekonomiska underlaget för de sociala reformer och statliga verksamheter på vilka de fått politiskt mandat. Genom detta ömsesidiga behov av varandra kommer här den statliga byråkratin och den privatkapitalistiska industrin att till stora delar växa samman och tillsammans utveckla det gemensamma system som karaktäriserar de västerländska marknadsdemokratierna. Förenklat och kortfattat kan man säga att genomförandet av detta system innebär en reduktion av stadsbyggandet till instrument för en rationell organisation och disposition av ekonomisk produktion och konsumtion. Det är som stöd för detta system och i enlighet med dess program som staden nu byggs. Det är detta system, vars mäktighet historien aldrig tidigare upplevt, som förmår genomföra den makalösa omstruktureringen av städerna under 1900-talet. Systemet framträder genom sin väldighet, sina oklara gränser och sin vetenskapliga fram-toning som rationellt och oundvikligt men är bara ytterligare en samhällsordning som prioriterar vissa samhällsgrupper, de välutbildade med inflytande över systemets olika maktcentra, på andras bekostnad, vardagens producenter och konsumenter. Byggandet av staden och omorganisationen av dess rum har haft en helt avgörande betydelse för framgången i etableringen av detta system. Genom denna stora omvälvning har staden reducerats till organisation av produktion och konsumtion och dess invånare till producenter och konsumenter.
I stadens sken - staden som produkt
Det demokratiska samhällets reduktion till ett självgenererande system för ekonomisk expansion och stadens reduktion till organiserande instrument för denna ekonomis produktion och konsumtion döljs bakom stadens och det demokratiska samhällets sken, vilket upprätthålls genom att staden och demokratins begrepp inordnats i den rådande ordningens kommersiella logik vilken betonar bytesvärdet framför bruksvärdet, produkten framför verket och underhåller tron på tillfredställelse genom tecken.
I det kapitalistiska industrisamhället sker alltid en dubbel produktion, en parallell produktion av produkter och tecken. I många fall är det snarare dessa tecken som saluförs än själva varan. Tecknet för framgång, rikedom, ungdom, lycka lika väl som miljömedvetenhet, upplysthet, sundhet. Varans ändamålsenlighet är oviktig i jämförelse med tecknets uttrycksfullhet. Med detta som bakgrund kan vi säga att många av det demokratiska samhällets reformer skett i enlighet med denna kommersiella logik. Det är bytes-värden som omfördelats, varor, produkter, pengar, där dessa varors tecken tjänat som tillfredställelse snarare än deras ändamålsenlighet. Bruksvärdet har försummats och endast utvecklats i inskränkt mening genom till exempel förbättrade kommunikationer och höjd bostadsstandard; bruksvärdet i vidare mening har försummats: delaktigheten i de stora och små samhällsprocesserna, tillägnelsen av rummet, boplatsen, staden och människornas ordnande av sin tid i dessa rum.
Inordnandet i denna logik har med tiden inneburit att även byggandet av staden tydligt delats i en dubbel produktion. En parallell produktion av nya stadsdelar och stadens tecken. De nya stadsdelarna ges den traditionella stadens tecken, dess kroppar: kvarter, portar, monument och rum: torg, gator, platser. Dessa tecken hade reella betydelser i den traditionella stadens verklighet men i den moderna staden är de bara tecken: kvarteren definieras inte av omkringliggande gator eller av fastighetsgränser, torgen motsvaras inte av något behov av handel eller umgänge, de är bar tecken därför. Om dessa tecken har någon innebörd för det verkliga livet är inte intressant, tecknet i sig tillfredsställer. Tecknen innebär ingen kvalitativ förändring mer än i en mycket snäv mening, de nya stadsdelarna är fortfarande delar av det stora politiska och ekonomiska instrument staden reducerats till i den rådande samhällsordningen. Förändringen ligger i att nu även staden i sig ingår som produkt i organisationen av produktion och konsumtion. Konsumtion av stadens tecken ägnar vi oss också åt när vi som turister besöker städers historiska kärnor och konsumerar dess rum och byggnader, denna typ av teckenkonsumtion är nu på väg att bli en del av vår vardag. Vi reduceras till turister i vår vardagliga verklighet.
Det är alltså en långt driven reduktion av staden som genomförts. I den medeltida staden utgjorde stadens rum stöd för stadsbornas vardagsliv. Detta inskränktes först av fursten och senare av borgarklassen genom upprepade rivningar av de rum stadsborna tillägnat sig och därpå följande byggandet av nya dominerande rum. Stadens rum blev i allt högre grad styrande hinder för dess invånare än underlättande stöd vilket intensifierades i den demokratiska staden genom reduktionen av staden till organiserande instrument av den ekonomiska produktionen. Det sista steget i denna reduktion inträffar då staden med sina styrande, hindrande och främmande rum lanseras på den ekonomiska marknaden som en produkt bland andra vilket sker när nya och gamla stadsdelar förses med tecken som höjer deras bytesvärde. Det absurda i detta ställs på sin spets när nybyggda stadsdelar vilka till fullo äger den moderna stadens alla hindrande och styrande reduktioner förses tecken vilka beskriver staden som en manifestation av en social och kulturell gemenskap.
Avslutning
Ovan framträder tydligt hur den rådande stadsideologien och dess praktik på inget sätt är en naturlig följd av rådande villkor, endast formad av en vetenskapligt underbyggd rationalitet. Stadens särart i samhället, dess centrala position mellan systemvärld och livsvärld, dess funktion som förmedlare dem emellan, påbjuder alla teorier om den att formulera sig politiskt. Detta understryks när det våld som staden utgör för dess invånare uppenbaras. Det är lätt att ge historiska exempel på detta men det är än viktigare att påvisa att våldet fortfarande är därstädes bakom det demokratiska samhällets och den goda stadens sken. Skenet kan endast avslöjas när ideologierna bakom stadens byggande påvisas och de tvingas att formuleras politiskt.