Staden som censurerar

Svenska Dagbladet (Brännpunkt) 19 juli 2004

Lars Marcus

När vi rör oss genom staden är vi i allmänhet målinriktade. Vi är på väg till jobbet, dagis eller ett möte med en god vän. Att det är vägen som är målet är ett slitet uttryck. Men frågan är om inte det vi tillgodogör oss när vi rör oss genom staden är en väsentlig ingrediens i samhällskittet. I vår samtid, där det som förmedlas av medierna får sådant genomslag, förefaller de egna intrycken och erfarenheterna av samhället undervärderade.  Visst inser vi att vi gör konkreta erfarenheter av samhället genom de olika sätt vi är en del av det – genom familj, arbete och andra sociala relationer – men vi glömmer lätt att vi även gör andra mer indirekta erfarenheter, exempelvis när vi tjuvlyssnar på samtal på bussen, avläser vårmodet genom en promenad nere på stan, eller blir vittne till en bilolycka på väg till jobbet. Här vore det inte fel att även betrakta staden i sig som ett medium som förmedlar samtiden till oss.

         Staden är dock ett medium som inte bara sätter annat i rörelse i förhållande till oss själva utan även sätter oss själva i rörelse. Det är vi själva genom de vandringar vi gör som skapar ordningen i hur och vad i samtiden som når oss.

         Detta gör också att vi inte bara är mottagare av vad som förmedlas utan även blir en del av det förmedlade. Andra kan även avläsa oss i sitt sökande efter en samtidsförståelse. Men staden gör oss också till en del av samhällsskedet på andra sätt. När jag rör mig genom staden kan jag exempelvis komma att uppfattas som en presumtiv kund av en butiksägare eller som ett potentiellt vittne, vilket kan komma att avvärja ett brott. Det sätt på vilket vi själva ”distribueras” genom samhället påverkas dock i hög grad av hur våra städer och stadsdelar är uppbyggda. I Stockholm finns det till exempel en tydlig skillnad i hur innerstaden och ytterstaden är rumsligt uppbyggda.

         Det råder ingen tvekan om att den förortsbebyggelse som växte fram i Stockholm efter andra världskriget bygger på en helt annan rumsmodell än den vi finner i innerstaden. Innerstaden karaktäriseras av rumslig kontinuitet och förortsstaden av tydligt urskiljbara grupperingar. I förortslandskapet finns i allmänhet rumsliga manifestationer, ofta i form av grönområden, som skiljer en stadsdel från en annan, liksom olika delområden inom stadsdelen i sig. I innerstaden saknas sådana tydliga gränser och stadsdelarna ingår mer i ett gemensamt rumsligt sammanhang. Vi kan alltså tala om två modeller, som ger olika effekter på den relation vi själva och annat hamnar till varandra i staden. En påtaglig skillnad är att när vi förflyttar oss mellan olika platser i innerstaden, så måste vi med nödvändighet passera platser och stadsdelar som vi för tillfället inte har något ärende till. Det gör att vi tar del av vad som sker i dessa stadsdelar på vägen till något annat. Vi kan tjuvlyssna på samtal och avläsa moden från platser som vi annars inte skulle besöka och får därmed en personlig erfarenhet av dem.

         I förortsstaden sker något annat. Den är i hög grad ett resultat av en planeringsideologi där just målet var det viktiga medan vägen dit var något man helst ville trolla bort. Tunnelbanan är ett tydligt uttryck för detta. Men även stadsstrukturen i övrigt är bärare av denna idé. Konsekvensen är att när vi rör oss i ytterstaden är det sällan genom andra stadsdelar eller ens olika bebyggelsegrupper inom den egna stadsdelen. Förflyttningarna sker i stället utanför stadsdelarna. Våra erfarenheter av andra stadsdelar än de vi har direkt ärende till uteblir. Om vi hårdrar metaforen med staden som medium så kan vi säga att dessa stadsdelar censureras. Allra starkast blir effekten på de boende i innerstaden där hela ytterstaden kan utebli som personlig erfarenhet. Och när staden som medium censurerar dessa stadsdelar för personliga erfarenheter återstår bara andra mediers bild av dem.

         I dagar där vi talar om en dramatiskt växande social segregering i samhället finns anledning att på allvar begrunda hur stadsstrukturen bidrar till att beskära våra privata erfarenheter av det samtida samhället. Det är uppenbart att Stockholm är en socialt segregerad stad. Men det är lika uppenbart att Stockholm liksom många andra städer har en struktur som cementerar eller till och med är med och skapar denna segregation.

         Det handlar inte så mycket om att olika samhällsgrupper lever i olika stadsdelar, det är fallet i de flesta städer och något som visat sig mycket svårt att förändra. Kanske är det inte ens önskvärt. Vad det allvarliga är att vi bor i en stad som ser till att vi inte möter dessa andra städer ens när vi är på väg någon annanstans. Frågan är dagsaktuell. Annika Billström har just presenterat var hennes 20 000 nya lägenheter ska byggas. Huvudsakligen kommer det ske i ytterstaden som tillskott och förstärkning av den befintliga strukturen.

         Detta är det stora problemet med Billströmprogrammet. Det talar om bostäder men saknar idé om hur dessa bostäder skulle kunna bidra till förbättringar av den stad de byggs i. Det är synd när möjligheterna finns att både få nya bostäder och en stad som förmedlar en sannare bild av samtiden.