Stockholm och planerna

Kapitel ur examensarbete, 1991

Lars Marcus

Stockholm och planerna

.pdf

Download PDF • 75KB

Inledning

I Stockholms stadsplanehistoria kan man lätt urskilja vissa kritiska tidpunkter då man tagit avgörande beslut som sedan haft stort inflytande under lång tid. Förenklat kan man säga att det i Stockholms historia har tagits tre sådana avgörande planbeslut: 1640-talets reglering av malmarna, Lindhagenplanen som slutgiltigt antogs 1880 samt 1952 års generalplan.  Om vi därtill lägger den ursprungliga mer eller mindre spontana medeltidsplanen ökar skaran av planer för Stockholm till fyra. Dessa fyra planer är naturligtvis väsensskilda, de är tillkomna under helt olika tidsepoker med olika förutsättningar, ambitioner och värderingar; men intressant är också likheterna i de situationer de är sprungna ur. De är alla tillkomna under Stockholms mest dramatiska expansionsepoker, med stora sociala, ekonomiska och politiska förändringar. Det sätt man vid de olika tillfällena valt att styra Stockholms fortsatta utveckling på, blir bilder av de då rådande samhällsförhållandena eller snarare de samhällsideal man vid de olika tillfällena hade. Dessa ideal formulerades naturligtvis inte av stadens befolkning som helhet utan av de vid de olika tidpunkterna dominerande samhällsgrupperna eller tongivande samhällsaktörerna. De stadsbyggnadsideal som dessa samhällsaktörer formulerat kan inte reduceras till ett passivt anpassande av den byggda verkligheten i enlighet med tidens tekniska och ekonomiska möjligheter och dess rådande stilideal. Stadsbyggandet har i Stockholm använts på ett betydligt mer aktivt sätt. Det har av dominerande samhällsaktörer använts som instrument för att etablera de samhällsordningar de själva föredragit, vilket i sin tur inneburit inskränkningar av andra samhällsgruppers möjligheter att ordna sina liv i staden. De olika planerna för Stockholms utveckling som under olika historiska epoker dragits upp är porträtt av i tur och ordning: den kungliga handelsstaden, den statliga administrationens stormaktsstad, borgerlighetens liberala industristad och socialingenjörernas demokratiska folkhemsstad.

Det medeltida Stockholm

Stockholm anlades vid mitten av 1200-talet. Platsen var ett kargt skärgårdslandskap, en perifer gränstrakt mellan de båda bördiga och folkrika landskapen Uppland och Södermanland. Det var alltså inget naturligt centrum i en egen jordbruksbygd. Troligen fanns här endast en tillfällig bosättning under fiskesäsongen, en bosättning som aldrig permanentades. Motiven till Stockholms anläggande står inte att finna på lokal nivå utan förstås först i ett nationellt perspektiv. Vid mitten av 1200-talet hade kungamakten lyckats i sina strävanden att ena det svenska riket men det var fortfarande mycket löst sammansatt och kungens position alltjämt osäker. För att befästa sin makt sökte kungen dominans över jorden. Jordägande var grunden till makt under medeltiden. Ungefär samtidigt med Stockholm anlades en rad andra städer, bland andra Jönköping, Kalmar, Nyköping, Västerås och Örebro. Begynnelsen till dessa städer var i de flesta fall en av kungen anlagd borg med vilken han kunde behärska och försvara omlandet. På detta sätt upprättade han ett beroendeförhållande mellan sig själv och befolkningen. Han avkrävde dem ränta på jorden och gav dem i gengäld beskydd. Med sin dominerande ställning över landet blev det också möjligt för honom att disponera det; det är vid den här tiden de första egentliga skatterna och centralt utfästa lagarna uppträder i Sverige. Genom böndernas skyldighet att betala skatt eller jordränta fick kungen del i avkastningen från jordbruket, men han önskade också beskatta handeln, därför styrde han handeln till städerna och förbjöd landsköp. I städerna, invid sin borg, kunde kungen kontrollera handeln, ta upp tullar och belägga varor med acciser. Vi kan se anläggandet av Stockholm som en del i en medveten strategi från kungen att genom stadsgrundande befästa sin maktposition, varifrån det sedan är möjligt att tillgodogöra sig avkastningen från landets jordbruk och handel. Det speciella med Stockholm är att en befästning här inte bara dominerade det direkta omlandet utan hade inflytande över hela Mälardalen och stora delar av Sveriges inland vilket innebar möjligheter att kontrollera inte bara den lokala utan också den lukrativa nationella och internationella handeln. Det är ur det perspektivet vi ser motiven till Stockholms anläggande och kan förstå att staden snart blev Sveriges viktigaste.

         Stockholm och de andra medeltida svenska städerna var alltså inte folkliga mötesplatser för utbytande av varor utan strategiska punkter till vilka kungamakten med våld styrde handeln, men livet i den medeltida staden var därmed inte helt styrt av kungen; det feodala samhället var inte ett direkt herre-slav förhållande utan byggde på ömsesidigt beroende mellan överhet och undersåte. Stadsborna var beroende av kungens beskydd mot yttre fiender och hans upprätthållande av stadens privilegier gentemot landsbygden; kungen var beroende av inkomsterna från stadsbefolkningens näringsidkande och deras lojalitet när staden var hotad. Detta ömsesidiga beroendeförhållande är grunden för den medeltida staden. De feodala förhållandena lämnade stadens borgare ganska stora friheter att inom det kungliga intressets ramar ordna och organisera livet i staden. Vi kan säga att kungen byggde muren med vilken han skiljde land från stad och borgen med vilken han övervakade och beskyddade de båda, men staden, dess gator och torg byggde borgarna som stöd för sitt vardagliga liv och för detta var de geografiska förutsättningarna större hinder än den kungliga styrelsen. Den medeltida stadens invånare kunde ordna sitt liv ganska fritt under kungens beskyddande och tillrättavisande hand.

         Detta förhållande gjorde stadsborna eller snarare ledande grupper bland dem till en priviligierad samhällsgrupp i det medeltida samhället. Som köpman eller hantverkare i staden hade man en betydligt fördelaktigare situation än vad motsvarande grupper på landsbygden hade. Dessa fördelar beviljade kungen vissa för honom intressanta platser genom att utfärda vad som följdenligt kallades stadsprivilegier. Borgarnas verksamhet i staden i form av handel och hantverk institutionaliserades i skråväsendet och blev en maktfaktor; de bevakade stadens privilegier gentemot landsbygden. Vi kan säga att de medeltida städernas välstånd och relativa frihet byggdes på den omgivande landsbygdens bekostnad, vilket bekräftas av de ständiga landsupproren och den utbredda olydnaden mot handelsregleringarna.

Stormaktstidens Stockholm

Vid mitten av 1600-talet hade Stockholm förändrats från en befäst handelsplats i en perifert belägen feodalstat till ett administrativt centrum i en europeisk stormakt. Mellan 1630 och 1660 fyrdubblas Stockholms invånarantal från 10.000 till 40.000, en befolkningsökning som i relativa tal aldrig överträffats. Invånare på malmarna fick samma rättigheter som de i den övriga staden 1573; stadens begränsning till Stadsholmen bröts och malmarna kunde i högre grad tas i anspråk. Genom 1634 års regeringsform blev staden säte för Sveriges riksstyrelse. Stockholm var nu Sveriges officiella huvudstad. Kungen höjde ambitionen och målet var inte längre att dominera rikets olika landsändar för att tillgodogöra sig dess ekonomiska överskott utan att effektivare ordna nationens ekonomiska liv som helhet så att den bättre kunde hävda sig i den internationella konkurrensen. För detta krävdes bättre kontroll av nationens tillgångar och resurser; man understödde de för exporten viktiga näringarna handel, hantverk och sjöfart och koncentrerade dessa verksamheter till städerna samtidigt som man effektivare upprätthåller förbudet mot handel på landsbygden, nya tullar infördes på handeln i städerna och fler varor blev föremål för acciser. Bland tullarna var den så kallade lilla tullen, vilken beskattar alla varor som förs från det omgivande landet till staden för försäljning, påtagligast då den ger upphov till tullportarna och tullstaketen. År 1628 ville kungen att samtliga svenska städer skall avmätas så att han kan se hur de lägligast kunde förbättras. Statens inflytande över huvudstaden förstärktes genom inrättandet av överståthållarämbetet 1634. Överståthållaren blev kungens man i stadsstyrelsen och fick stor betydelse för de genomgripande regleringar han genomförde i staden.

         Vi ser alltså hur kungamakten dominerar landet i sin helhet och försöker att genom en rad administrativa åtgärder effektivare disponera det för att befästa och utvidga sin internationella maktposition. Statens interventioner i samhällslivet motiveras inte av några lokala förhållanden utan är begripliga först i ett internationellt perspektiv. I Stockholm genomfördes en reglering av bebyggelsen på malmarna i form av ett antal rutnät med centrum i Stockholms slott. Denna reglering beskriver den nya statens nationella planeringsnivå och önskan att styra det lokala livet. Rutnätets ordning som för stadsborna var helt främmande och irrationellt bröt sönder ett redan etablerat gatusystem och markerar överhetens närvaro. Den relativa frihet stadsborna ägt under medeltiden reducerades kraftigt då centralmakten har ambitioner att effektivare disponera stadens ekonomiska liv. Ett nytt ledande skikt framträdde i staden, bestående av höga militärer och statliga administratörer. Även stadens borgare skiktades nu tydligare då en ny grupp av hantverkare vilka försörjde adeln med lyxartiklar etablerade sig. Kungen inrättade med våld en rumslig ordning som begränsade och formade stadens liv, Stockholm blev överhetens stad, en stad för de samhällsskikt som har kontakt med den nationella, statliga nivån. Endast för dem uppenbarades stadens logik. Regleringen innebar i många fall en förvisning av stadens borgare till perifera delar av staden medan de centrala lämnades samhällets övre skikt. För stadsinvånarna innebar det att deras frihet i staden beskars och att deras inflytande över dess styrelse minskade, deras delaktighet i stadens byggande blev mindre och kan sägas ske på överhetens nåder.

Det borgerliga Stockholm

Borgerlighetens idealstad

1700-talet var en återhämtningsperiod efter det expansiva 1600-talet. Det kungliga enväldet bröts och inflytandet över staten fick ett opersonligare uttryck i form av ståndsriksdagen. Staten bedrev under hela 1700-talet en medveten merkantilistisk politik och fortsatte gynna näringar som manufaktur, sjöfart och bergsbruk vilka skulle stärka Sveriges ekonomiska position internationellt. De personer verksamma inom de statligt gynnade näringarna kunde identifieras som en ny och expansiv samhällsklass, borgarklassen, vilken ville befria handeln från de regleringar och beskattningar den var utsatt för och bryta städernas handelsprivilegier. Det utvecklades till en kamp där till slut den expansiva borgarklassen under 1800-talets första decennier lyckades undanröja de flesta regleringarna av handeln. Lilla tullen togs bort liksom de flesta acciserna, förbudet mot landsköp upphörde, det blev lättare att idka handel och hantverk utan skrånas inblandning, även stadsbor utan burskap fick inflytande över stadens styrelse. Vägen röjdes för det liberala borgarsamhället.

         I det liberala samhället skulle individen vara befriad från den statliga överhetens påbud. Statens roll var reducerad till att sköta gemensamma intressen. Men det var naturligtvis inte alla som kunde njuta dessa nyvunna friheter, för att nå delaktighet och inflytande på samhället förutsattes att man var bildad egendomsinnehavare. De som uppfyllde detta krav utgjorde högst fem procent av landets befolkning. Det var efter denna elits intressen som samhället ordnades; så när vi talar om individens friheter i samhället och individernas gemensamma intressen i staten så är det beskrivningar utifrån denna lilla grupps perspektiv. Det borgerliga genombrottet sammanföll med den växande industrialismen och urbanismen. Strax efter seklets mitt startade en samhällsförändring och befolkningsomflyttning av tidigare okänd storlek. Stockholms invånarantal steg från 100 000 1855 till 300 000 år 1900. För att ge huvudstadens expansion ordnade former beslutade det borgerligt dominerade stadsfullmäktige redan på 1860-talet upprätta en plan för stadens utbyggnad på malmarna. Man ansåg att det var i det gemensammas intresse att de privata initiativen gavs ramar att verka inom. I denna stadsplan gavs det borgerliga samhället rumslig grund.

         Resultatet blev Lindhagenplanen vilken presenterades 1866. Den byggde till stor del vidare på 1640-talets gatureglering men införde också nyheter. Liksom på 1640-talet var huvudmotivet att ge Stockholms starka tillväxt ordnade former. Det borgerliga samhällets tydliga uppdelning i en privat och en offentlig sfär, där den offentliga sfären utgörs av den borgerliga offentligheten och inte den kungliga överheten avspeglade sig tydligt i Lindhagenplanen. Planen var ett upprättande och fastläggande av gränser mellan dessa sfärer. Gatorna och torgen är offentliga platser och kvarterens tomter är privata besittningar. Lindhagenplanen upprättade och försvarade den offentliga sfärens områden i staden i kamp med de privata intressena. Det ekonomiska livet agerade med stor frihet i staden och med mycket få offentliga regleringar och styrningar. Till exempel hade stadens mark blivit en handelsvara på ett tidigare okänt sätt. Tidigare markbesittningar hade i och för sig inneburit inkomster för besittarna genom jordräntan men aldrig tidigare hade man köpt och sålt mark för att göra sig förtjänster på dess stegrande värde. Denna handel och de olika spekulativa byggnadsprojekt som uppfördes i samband därmed tog oordnade former och förde med sig svåra olägenheter. Stadens vatten blev otjänligt, Stadens gator dränktes i sopor och avfall, sjukdomsepidemier härjade, hungersnöd rådde. Dödligheten var vid mitten av 1800-talet större i Stockholm än i de flesta andra städer i Europa. Det blev påtagligt för den privata företagsamheten att den hade mycket att vinna på att det offentliga genomförde vissa gemensamma nyttigheter som till exempel en genomarbetad gatureglering. Men det var långt ifrån någon självklarhet, tron på det privata initiativet levde starkt och man värjde sig i det längsta mot statlig eller kommunal inblandning. Andra samtida nyttigheter som genomfördes var ombyggnad av slussen, anläggandet av nya kajer, införandet av gasljus, anläggandet av vattenledningar och avlopp och utbyggandet av järnvägarna. Lindhagenplanens uppgift var alltså att bryta loss vissa områden åt det offentliga där de gemensamma nyttigheterna kunde anläggas samt i övrigt att ge det ekonomiska livet ordnade ramar att verka inom.

         Med denna plan hade det borgerliga samhällets privata och offentliga sfärer fått tydliga gränser och områden i staden. Den privata sfären med dess ekonomiska verksamheter och familjelivet kunde inrätta sig i de privata besittningarna, kvarterens tomter. Här byggde borgerligheten sina privatbostäder där ideal om familjelivet kunde utvecklas och ge bostaden form. Även här återspeglades det borgerliga samhällets tudelning i privat och offentligt, då den borgerliga bostaden hade sina tydliga privata och offentliga delar. I enlighet med detta blev de borgerliga bostadshusens fasad den privata besittningens ansikte mot offentligheten. I de privata besittningarna verkade också det ekonomiska livet, här idkades handel och affärsverksamhet och här anlades manufakturer och mindre industrier. En annan viktig och inkomstbringande verksamhet var uppförandet av bostäder för uthyrning, till de som inte hade kapital att själva ordna sin bostad, de egendomslösa. Därför kan vi inte se dessa bostäder som de egendomslösas privatbostäder i borgerlig mening, snarare var de en affärsrörelse hemmahörande i borgarens privatekonomi.

         Det offentliga, å sin sida tillhandahöll de gemensamma nyttigheterna på offentliga platser, vilka tog form i institutioner av olika slag. Tidigare hade offentliga byggnader i stort sett begränsats till kyrkor men mot 1800-talets slut med det offentligas utökade ansvar för gemensamma nyttigheter dök institutionerna upp, sjukhus, skolor, militärkaserner, postkontor, badhus, museer, järnvägsstationer. Gatorna fick betydelse inte bara för att ge tillgänglighet till offentliga byggnader och privata besittningar utan också som anläggningsgator för vatten, avlopp, gas, telefon och elektricitet. Torgen var nu platser för mindre reglerad handel framförallt med livsmedel vilket föranledde det offentliga att uppföra gemensamma saluhallar för att ge torghandeln en mer hygienisk ordning.

         De offentliga rummen var nu inte offentliga i betydelsen den offentliga myndigheten eller överhetens rum som på 1600-talet, utan offentliga i betydelsen de gemensamma angelägenheternas rum. De offentliga rummen har också blivit bärare av den offentliga debatten. Genom den borgerliga kampen med den kungliga överheten har de kungliga handlingarna förts ut i offentligheten och blivit allmän egendom. Då gatu- och torg-rum blev offentlighetens rum fick de också funktion som bärare av denna offentlighet, de blev rum för samling och diskussion eller vardagligare, möten och konversation. I stadens offentliga rum formades värderingar och opinioner som sedan formulerades i tidningar och tryck vilka slutligen, efter denna offentliga penetrering, i vissa fall skrevs in i det borgerliga samhällets lagar. Det är här de stora boulevarderna, esplanaderna, parkerna och centralplatserna fick sin roll. Dessa hade liten betydelse för det ekonomiska livet, centralplatserna var inte, likt de medeltida torgen, marknadsplatser utan platser där borgerskapet kunde vistas, mötas och föra diskussioner eller bara konversera och umgås. Från det ekonomiska utbytets rum till det sociala utbytets rum. Det revs för att ge ljus och luft, ljus och luft åt den borgerliga offentligheten.

         Det är viktigt att komma ihåg att denna offentlighet och dessa offentliga nyttigheter i första hand var avsedda för borgerligheten, det var det borgerliga samhället som gav sitt avtryck i den borgerliga staden för den borgerliga samhällsklassen. De offentliga institutionerna som badhus, muséer och konsertsalar men även skolor och sjukhus var i första hand borgerliga institutioner liksom de offentliga rummen, esplanaderna och de stora platserna. Det sociala medvetandet var litet, stadens stora massa, de egendomslösa var hänvisade till stadens bakgator och utkanter, till allmosor och filantropiska inrättningar. Med den utgångspunkten kan vi ytterligare skikta Lindhagenplanen, inte bara i en privat och offentlig sfär utan också i det borgerliga livets ekonomiska och offentliga delar. Vi kan säga att Lindhagen-planen byggde ut 1640-talets gatunät med vissa korrigeringar och därmed tillfredsställde borgarklassens behov av ordnade ramar för det ekonomiska livet men över detta ekonomiska gatunät lade man ytterligare ett mönster av rum, offentliga rum, esplanaderna, centralplatserna, parkerna, vilka tillfredsställde borgerskapets behov av offentlighet. Borgerskapet inrättade sig i dessa offentliga rum, medan den stora massan av egendomslösa vistades i det ekonomiska gatunätet, eller ännu hellre på bakgårdarna och i hyreskasernerna, där de egendomslösa mer eller mindre blev privata besittningar, utestängda från det offentliga livet. I det borgerliga samhället fanns starka spänningar inbyggda.

Borgerlighetens reformerade stad

Det borgerliga samhällets inbyggda konflikter kom att hota och i viss mån förgöra det borgerliga samhället eller åtminstone förvanska dess ideal. Den enskilde borgaren fick det allt svårare att hävda sig i det ekonomiska livet med den ökade industrialiseringen och dess koncentrationer av kapital. Den borgerliga ideologin byggde på ett samhälle av i stort sett jämlika små-företagare vilka sinsemellan upprätthöll en balans och garanterade en fri marknad där varor gavs sina rätta priser. Med industrierna föddes de resursstarka storföretagen vilka konkurrerade ut småföretagarna och dominerade marknader så att den fria konkurrensen sattes ur spel, vilket skapade spänningar mellan olika kapitalintressen. Den andra stora konflikten i det borgerliga samhället var den mellan arbete och kapital. En majoritet av befolkningen var i princip utestängd från inflytande på samhället, deras krav på politiskt och ekonomiskt inflytande genom rösträtt och eget eller gemensamt ägande för att förbättra sina arbets- och boendevillkor växte. Dessa konflikter fann inga ekonomiska lösningar på marknaden och hotade det borgerliga samhället. Reformvänliga kretsar inom borgerligheten ville då söka politiska lösningar vilket helt stred med den borgerliga ideologin. Motståndet mot sådana åtgärder blev därför mycket hårt från mer renodlade liberaler. Ett exempel på det var Lindhagenplanen som länge mötte hårt motstånd eftersom man såg den som en inblandning från offentligt håll i det privata livet. Först när olägenheterna i Stockholm blev så stora att de hotade borgerskapets egen hälsa gick man med på en reglering, men först reviderades Lindhagenplanen och de offentliga platserna blev färre och mindre. En annan och än mer omstridd fråga blev om och hur man skulle göra något åt arbetarnas eländiga bostadssituation och om det i så fall skulle ske i privat eller offentlig regi.

         Stadens egendomslösa, arbetarna och småfolket levde under fruktansvärda förhållanden i staden. Deras krav på bättre levnadsvillkor blev allt starkare och kanaliserades så småningom i den växande arbetarrörelsen. Men innan denna organiserade sig i partier och lyckades påverka arbetarnas villkor vaknade borgerligheten och insåg den akuta situationen. Den intressanta frågan här är, vilka motiv hade borgerligheten för sina ingripanden? Bakgrunden står att finna i de sanitära olägenheterna. Den sanitära situationen var naturligtvis värst hos de fattiga men snart växte problemen till att inte bara vara en fråga om arbetarklassens ohälsa utan till att vara en fråga om hela stadens ohälsa. Smittan spred sig från de fattigas kvarter ut över hela staden. Borgerligheten identifierade smittohärdarna och kopplade ofta ihop smittan med människorna där, en annan människotyp där smittan hörde hemma. Detta tyckte man sig få bekräftat genom det moraliska förfall man ansåg sig finna hos dessa människor. Orsaken till de sanitära olägenheterna och sjukdomarna var enligt denna ståndpunkt snarare kopplad till vissa människor än dessa människors sociala situation. Liknande förhastade slutsatser drog man också när det gällde den byggda staden, man sammankopplade misär och sjukdom med urban form. Bristen på vatten och avlopp liksom befolkningstätheten var starkt bidragande orsaker till uppkomsten och spridandet av sjukdomar, men dess betydelse för den allmänna misären fick en överbetoning vilken i hög grad lever kvar än idag. Lösningen på de sanitära olägenheterna blev inte att göra något åt den sociala bakgrunden till misären, att förstärka de egendomslösas ekonomiska och politiska situation utan att förvisa dem från staden och riva deras byggnader. Man använde medicinska argument när man förespråkade vissa boendeformer.

         Vi kan fråga oss om det inte bakom dessa argument doldes helt andra motiv av politisk och ideologisk karaktär, det var inte bara den epidemiska smittan som borgerligheten fruktade utan lika mycket den revolutionära. Det borgerliga samhällets inbyggda spänning mellan arbete och kapital ställdes på sin spets i staden. Vi kan tala om en kamp om staden, mellan egendomsinnehavare och egendomslösa, mellan människor med samhällsinflytande och människor utan samhällsinflytande. De egendomslösas missnöje med sina levnadsvillkor tog sig uttryck i upplopp och strejker. Nere i Europa hade missnöjet resulterat i rena revolutioner och det hade förekommit mildare paralleller till dessa även i Stockholm. Men för de revolutionära teoretikerna skulle ett förbättrande av till exempel bostadsförhållandena bara fördröja revolutionen. Sådana resonemang gav den progressiva borgerligheten initiativet i diskussionen om arbetarnas bostäder så att den utvecklades på deras villkor. Med en sådan politisk bakgrund kan man föreställa sig andra motiv till Lindhagenplanen, parallellen till Haussmanns operationer i Paris ligger nära till hands. Där var de politiska motiven till regleringarna uttalade och Haussmann själv gjorde klart att hans stadsbyggnadsnit besjälades av ett hat mot den fattiga och rotlösa Parisbefolkningen. Det politiska motivet gav boulevarderna även militärstrategiska grunder, målet var att förhindra byggandet av barrikader, underlätta för snabba truppförflyttningar mellan stadsdelarna och göra det möjligt att, som det uttryckts, kamma Paris med kulsprutorna. Det i längden mer effektiva vapnet blev att man lyckades flytta om stora delar av Paris befolkning, så att centrum blev utpräglade områden för välbärgade och de fattiga förvisades till periferin. Genom omfångsrika rivningar, genomgripande gaturegleringar och stora omflyttningar av Paris befolkning lyckades man bryta sönder de fattigas rumsliga tillhörighet och deras sociala nätverk. Från de rum som man genom ett långvarigt brukande tillägnat sig, förvisades man nu till platser vars rum man dominerades av. Även om vi åsidosätter de militära parallellerna med Paris kan vi inte komma ifrån att regleringen av Stockholms gator innebar omfattande rivningar av enkla hyreskvarter till förmån för mer exklusiva bostäder med stora omflyttningar som följd. Även Lindhagenplanen måste ses som en effektiv åtgärd i raserandet av den sociala och rumsliga grunden för Stockholms fattigaste befolkning och dess förvisning till än värre bostadsförhållanden i stadens periferi.

         Med hotet om den epidemiska och revolutionära smittan hängande över staden blir det uppenbart för de inflytelserika att något måste göras. De progressiva inom borgerskapet får starkare argument gentemot de konservativa med den uppenbara nöden och dess återverkningar på staden som helhet. Vid sekelskiftet insåg man att det inte räckte med kommunalt anlagda nyttigheter som vatten, avlopp och gaturegleringar för att åtgärda nöden. Det privata initiativet hade övergett byggandet av arbetarbostäder till förmån för lönsammare marknader, det blev ofrånkomligt att staden måste ta initiativ och företa konkreta handlingar för att nå resultat. Man inledde omfattande markköp i grannkommunerna för att där möjliggöra stadens expansion, man införde tomträtten och inrättade tomträttskassan för finansiering av nybebyggelsen och man inledde förhandlingar med grannkommunerna angående inkorporering så att huvudstaden inte bara skulle få den juridiska äganderätten till sina nya markområden utan också den administrativa kontrollen.

         Under det nya seklets första decennier var det en vanlig föreställning hos stadens styrande att lösningen av arbetarklassens bostadsfråga var egnahemmet. Motiven till det står till stor del att finna i den tidigare nämnda kopplingen mellan byggd miljö och hälsa där livet på landet stod för det hälsosamma och sunda, men man kan också ana andra motiv. Grundpelaren framför andra i det borgerliga samhället var det privata ägandet, man kan till och med säga att det ideala borgerliga samhället är ett samhälle där alla är borgare, det vill säga egendomsinnehavare. För att man skulle anses som egendomsinnehavare skulle man besitta kapital, fastigheter eller produktionsmedel i en sådan utsträckning att det i någon grad hade inflytande på samhället, först då kunde man förväntas agera ansvarigt gentemot andra egendomsinnehavare. Det är detta ideal man ville överföra på arbetarna och därmed göra dem delaktiga och ansvariga i samhället, samtidigt ville man motverka alla tendenser till gemensamt ägande. Men det är tveksamt om man avsåg att arbetaren genom sitt ägande skulle ges inflytande eller om man bara hoppades att han därigenom skulle överta vissa borgerliga värderingar, till exempel att föredra privat ägande före gemensamt. En annan sida var att en stor del av arbetarens ekonomiska tillgångar med denna modell var bundna till bostaden genom avbetalningar på lån med mera, vilket innebar en viss kontroll av dennes konsumtion. Man kan säga att det privata ägandet för arbetaren i högre grad innebar att han än starkare bands vid sitt arbete än till en ökad delaktighet och ökat inflytande på samhället.

         Ett annat och otydligare motiv bakom det egna hemmet var tanken om familjen, samhällets grundläggande reproduktionsenhet och moraliska stöttepelare. Familjesolidariteten har gamla anor hos den svenska menigheten och går tillbaka till det gamla ättesamhället men då handlade det snarare om ett ganska diffust släktbegrepp där även personer med lös anknytning till familjen kunde ingå. Den typ av familjeintimitet och värnande om det familjära privatlivet som är så självklar i våra dagar är av mycket senare datum. Först under 1800-talet växer en sådan medvetenhet fram och då just hos borgarklassen, innan dess är några privata regioner i det närmaste okända. Man rörde sig fritt in och ut mellan stugorna och tog kollektivt ansvar för sådant vi idag anser som mycket privat, till exempel barnuppfostran. Det gemensamma ansvaret och det inbördes beroendet var starka traditionella band hos den svenska menigheten. I städerna levde detta kvar även om det i hög grad var en påtvingad brist på enskildhet. Denna beblandelse i stadens lägre skikt var en av de saker som mest upprörde de borgerliga lagren. Att det i samma rum om inte i samma bädd sov föräldrar, barn, släktingar, vänner, inneboende och gäster var för borgerligheten oacceptabelt. Det var inte bara en fråga om det omoraliska i detta, man ville undvika alla onödiga möten och ansamlingar av människor med gemensamma intressen då detta kunde utvecklas till för borgarklassen hotfull uppvigling. Detta är ett känt tema i byggandet av arbetarbostäder ute i Europa, främst från Tyskland. Mot sådan omoralisk och uppviglande beblandelse var egnahemmet och familjeidealet ett skydd, samtidigt var familjen den nödvändiga enheten för att garantera samhällets reproduktion, den var garanten för att generationer av arbetare. Krasst uttryckt var familjen den optimala enheten för upprätthållandet av balansen mellan "förbjuden beblandelse och nödvändig intimitet".

         Men egnahemmet visade snart också upp sina nackdelar. Trots stora både kommunala och privata satsningar, framför allt under 20-talet på att göra egnahemmet till lösningen på arbetarklassens bostadssituation ökade snarare än minskade bostadsbristen. Egnahemmet visade sig vara en ineffektiv och dyr lösning dessutom var den för ytkrävande. Den traditionella hyreskasernen var förkastad genom sitt hot om sanitär, moralisk och revolutionär smitta, egnahemmet hade visat sig vara en ekonomisk orimlighet, vilka alternativ stod nu till buds? Lösningen blev en kompromiss mellan hyreskasernen och egnahemmet som dessutom löste avvägningen mellan nödvändig intimitet och förbjuden beblandelse och detta på flera nivåer: det moderna lamellhuset i park grupperat i sinsemellan väl åtskilda bostadsområden. Viktigt att komma ihåg är att detta är en lösning som upptäcks och genomförs i det demokratiska samhället med arbetarrörelsen vid makten men är helt och hållet en lösning på problem formulerade av den borgerliga överheten vid sekelskiftet, vars villkor och värderingar den uppfyller.

Det demokratiska Stockholm

Kontinuiteterna mellan det borgerliga och det demokratiska samhället

Ovan antyds en kontinuitet mellan det reformistiska borgerliga stadsbyggandet och den radikala funktionalistiska stadsplaneringen, vilket vidare antyder ett bestående av det borgerliga samhället in i det demokratiska. Att trettiotalet innebar ett fundamentalt brott i den svenska historien är lätt att påvisa, med det socialdemokratiska maktövertagandet och det politiska och sociala reformarbete som då inleddes. Men lika påtagligt är trettiotalet som brott i den svenska bebyggelsehistorien där både byggnaders organisation och uttryck radikalt förändrades. Detta brott finns väl beskrivet och belyst. Men det är också intressant att beskriva kontinuiteten som finns där. Det tycks som om alla historiska skeden kan samtidigt beskrivas som brott och kontinuiteter. För att förstå den moderna funktionalistiska samhällsplaneringen blir det viktigt att inte bara se hur denna bryter med det reformerade borgerliga stadsbyggandet utan också hur det utgör en fortsättning av det.

         Det är svårt att övervärdera stadsplaneringens och det offentliga bostadsbyggandets centrala roll i den nya reformpolitik som Socialdemokraterna inledde på trettiotalet. Betoningen av bostaden som reformpolitikens kärna visar också på en förskjutning i den socialdemokratiska ideologin. Man orienterade sig bort från den revolutionära marxismen mot en reformistisk blandekonomisk position. Denna förskjutning kan beskrivas som en förflyttning av politikens betoning från arbetets värld till hemmets värld, från den stora världen med arbete, produktion och ekonomi till den lilla världen med familj, konsumtion och fritid. Det handlar inte längre om att överta produktionsmedlen för att kunna styra produktionen utan om att acceptera de föreliggande produktionsförhållandena men rättvisare fördela dess avkastning. Snarare än att ifrågasättas understöddes de rådande produktionsförhållandena, det var genom en rationalisering och utveckling av dem som det ekonomiska underlaget för det politiska reformarbetet skulle skapas. Ett tyst avtal slöts mellan stat och kapital. Den socialdemokratiskt styrda staten valde att acceptera och understödja de rådande industrikapitalistiska produktionsförhållandena men krävde i gengäld en rättvisare fördelning av dess avkastning. Industrikapitalet accepterade å sin sida en rättvisare fördelning av avkastningen mot att samhället i stort anpassades till dess produktionsapparat, så att den kunde befästas och utvecklas. De stora problem det borgerliga samhället hade stångats med, den missnöjda och motsträviga arbetarklassen, liksom borgarklassens oförmåga att enas om rationaliseringar av samhället fick sin lösning i det demokratiska. Konflikten mellan arbete och kapital, mellan arbetarklassen och det industrikapitalistiska produktionssystemet, fick sin lösning när ett politiskt parti genomförde reformer som förbättrade arbetarklassens levnadsvillkor. Konflikten mellan olika kapital, deras ovilja att genomföra genomgripande rationaliseringar fick sin lösning av en regering som i konflikt med traditionella borgerliga värderingar genomdrev dem., vilket paradoxalt nog kom att underlätta den industrikapitalistiska tillväxten. De hinder som i det borgerliga samhället hade tornat upp sig för industrikapitalets vidare utveckling undanröjdes av den demokratiska arbetarregeringen. Problemställningar formulerade i den ena epoken fick sina svar i den andra. Socialdemokratin accepterade inte bara det industrikapitalistiska produktionssättet, utan understödde det i förhoppning att det skulle växa och utgöra en starkare bas för det vidare reformpolitiska arbetet. Det är ur det perspektivet samhällsplaneringen inleddes där stadsbyggandet ingår som en viktig del. Denna samhällsplanering inledde en transformation av staden så genomgripande att den saknar historisk like. Målet var ett fullständigt tillrättaläggande av samhällets organisation för att optimalt rationalisera den industrikapitalistiska produktionen. Viktigt att betona är hur den statliga politiken och den privata storekonomin här går hand i hand och hur det blir allt svårare att särskilja de privata och de offentliga intressena, de privata och de offentliga initiativen. Det är fråga om ett sammanväxande av stat och samhälle och ett utsuddande av gränserna dem emellan.

Funktionalismens och socialingenjörernas stad

Den fysiska samhällsplaneringens liksom stadsbyggandets viktigaste teknik blev zonering. För att förtydliga denna tekniks självklara hemvist i den funktionalistiska idéläran är en utvidgning av begreppet funktionalism angelägen. Funktionalismen definieras oftast inom estetiska ramar. Definitionen lyder då ungefär: funktionalismen är den konstnärliga stil som menar att det ändamålsenliga är det sköna. Denna definition av funktionalismen som arkitektonisk stilart är otjänlig om man vill förstå det funktionalistiska stadsbyggandet. I det senare fallet blir det nödvändigt att vidga begreppet vilket man kan göra genom att studera vad funktionalism ungefär samtidigt hade för innebörd inom sociologin. Detta är följdenligt då funktionalismen redan från början sammanförde sina estetiska ideal med samhället i stort.

         Funktionalism var en teoribildning med en stark position inom sociologin på 30-talet vars främste företrädare var den amerikanske sociologen Talcott Parsons. Med funktionalism menade man att varje samhälle historiskt eller nutida, primitivt eller avancerat kunde brytas ned i ett greppbart antal funktioner vilka var för sig kunde studeras. Det sociologin intresserade sig för var naturligtvis vilka dessa funktioner var i de olika samhällsbildningarna men man studerade också hur dessa funktioner fick sitt uttryck, hur de på olika sätt institutionaliserades. Förenklat kan man säga att man studerade olika samhällens behov och hur de institutioner som tillfredsställde dessa såg ut. Med denna sociologiska definition av begreppet funktionalism blir det lättare att förstå idéerna bakom det funktionalistiska stadsbyggandet. Funktionalisterna föresatte sig helt enkelt att bryta ut samhällets olika funktioner för att studera dem var för sig och sedan ge dem en optimal lösning. Det är viktigt att komma ihåg att det då är ett samhälle med ett industrikapitalistiskt produktionssätt man analyserar och vars optimala lösningar man söker finna.

         Det industrikapitalistiska samhällets viktigaste funktioner, vilka förenklat kan reduceras till: produktion, konsumtion och kommunikation, skulle ges en optimal lösning och utformning samt en rationell inbördes placering i terrängen. (I den funktionalistiska stridsskriften "acceptera" delades samhället in i sex områden: arbetets, hemmets, uppfostrans, förströelsens, religionens och samhällsangelägenheternas respektive områden.) Terrängen zonerades i områden för produktion, (arbetsplatsområden), och områden för konsumtion, (bostadsområden), och dem emellan sammanbindande områden för kommunikation. Den sociologiska definitionen av funktionalismen är också viktig för utformningen av arbetsplatsområdet och bostadsområdet i sig och i sin tur den enskilda arbetsplatsen eller bostaden, men om vi lämnar arbetsplatsen åt sidan och koncentrerar oss på bostaden och bostadsområdet ser vi att vi måste utvidga bostadsområdets betydelse ur funktionalistisk synpunkt från att bara vara ett centrum för konsumtion. Den andra funktionen bostadsområdet har i samhället är att garantera det i alla samhällen mest fundamentala nämligen samhällets reproduktion. Nya generationer av samhällsmedborgare måste födas, fostras och utbildas för att överta den föregående generationens platser i samhället. Det är ur det perspektivet bostadsområdet planerades, återigen genom en slags zonering, nu i mindre skala. Konsumtionens och reproduktionens olika underfunktioner bröts ut, studerades var för sig och gavs en optimal form och placering inom bostadsområdet. Exempel på detta är köpcentrum, barnstugor och skolor. Även den enskilda bostadens olika funktioner definierades, studerades och gavs en slutgiltig lösning. (I den funktionalistiska ledstjärnan Le Corbusiers definition hade hemmet fyra funktioner: en ekonomisk funktion, en sällskaplig funktion, en sov- och vilofunktion och en gemensam funktion.) Det är viktigt att åter påpeka att detta var en lösning av arbetarnas bostad som överensstämde med de krav som det borgerliga samhället hade ställt. De funktionalistiska bostadsområdena var utmärkta skydd mot epidemisk och revolutionär smitta samtidigt som de väl avvägde balansen mellan "förbjuden beblandelse och nödvändig intimitet".

         Denna zonering innebar en uppdelning av människans värld i arbete och fritid, i arbetsplats och hem, eller förenklat, en reduktion av hennes liv till produktion och konsumtion. Det är denna reduktion av det mänskliga livet som de sociala reformerna, finansierade av industrikapitalet kostade henne. Liksom i tidigare historiska epoker används staden och dess rumsliga organisation som instrument i en medvetet formad process. Det moderna stadsbyggandet och zoneringstekniken styr och begränsar stadsbornas liv på samma sätt som borgen och stadsmuren gjorde det på medeltiden, rutnäten på 1600-talet och Lindhagenplanen vid sekelskiftet. Denna styrning sker inte enbart på objektiva och rationella grunder utan har ett syfte och mål som formulerats av de vid de olika tidpunkterna dominerande samhällsgrupperna.

         I tidigare historiska skeden har de inflytelserika samhällsaktörerna strävat efter att tydligt manifestera sig. I det moderna demokratiska samhället vore det en motsägelse. Framträdande var i och för sig de politiska och ekonomiska ledarna men samhällsbyggandet kom att i högre grad formuleras av en betydligt anonymare grupp, en slags kunskapselit, socialingenjörerna. Som idealtyper för trettiotalets socialingenjörer passar de intellektuella, radikala och "moderna" Alva och Gunnar Myrdal bra. Andra socialingenjörer finner vi med fördel inom arkitektkåren, mest framträdande var Uno Åhrén men även andra som Gregor Paulsson, Sven Wallander och Sven Markelius kan räknas hit. Det typiska för socialingenjörerna eller snarare den sociala ingenjörskonsten var den nya kopplingen mellan ekonomi, teknik, vetenskap och politik. Det avgörande här var hur detta kom att förändra politikens karaktär. Det vetenskapliga synsättet och den vetenskapliga och tekniska metoden objektifierade och neutraliserade politiken. Politiken blev inte längre en överbyggnad till det samhälleliga spelet inom ekonomi, vetenskap och så vidare, utan bildade nu tillsammans med dessa en homogen styrapparat för samhället. Det var som kunskapselit inom denna styrapparat som de sociala ingenjörerna kom att i högre grad formulera målen för samhällsbyggandet än vad de politiska och ekonomiska ledarna gjorde. Genom att vetenskapligt analysera de politiska frågorna ville man finna en absolut lösning som var så objektivt rationell att den ansågs fri från värderingar. Man ansåg sig här ha funnit metoden för att bygga det goda samhället vilket skulle kunna omfatta alla. Vi är alltså i närheten av ett teknokratiskt samhälle där samhällsfrågorna tenderar att formuleras tekniskt snarare än politiskt, alltså som frågor om hur vi uppnår mål och inte om vilka målen är. Det var snarare reformernas medel, hur de skulle finansieras som blev en politisk fråga än reformernas mål. Målen kunde bäst formuleras av fackmännen: sociologer, arkitekter och ekonomer.

         Vi kan säga att det var genom att på detta sätt formulera samhällsfrågor tekniskt snarare än politiskt man kom fram till att det var mest rationellt att behålla, utveckla och i viss mån kontrollera den industrikapitalistiska produktionsapparaten och använda den som motor i det reformpolitiska arbetet. På samma sätt eller som en följd av detta kom man fram till att de funktionalistiska doktrinerna var den bästa grunden för samhällets organisation och att dessa skulle forma staden och de enskilda bostäderna. Dessa avgöranden fälldes inte på politisk grund utan på en rationellt vetenskaplig. Man närmade sig en situation där problemställningarna till stor del handlade om hur man skulle förändra människor och deras behov för att passa reformerna snarare än hur reformerna skulle anpassas till människornas behov, hur människor skulle anpassas till sina nya hem och till den nya staden snarare än hur dessa skulle anpassas till människorna. Återigen var det vetenskapens objektivitet som ledde in de sociala ingenjörerna på dessa tankebanor varvid man tillät vetenskapen att formulera både mål och medel. Då man genom en vetenskaplig analys fann en reforms absoluta lösning, som exempelvis den funktionalistiskt organiserade familjebostaden, blev denna inte bara en möjlighet utan också ett tvång. För den sociala ingenjören framstod det som en plikt att föreskriva denna absoluta bostad generellt, då det bästa måste vara gott nog åt alla. Om människorna i allmänhet ställde sig frågande, blev nästa uppgift att genom information och upplysning ändra dessa människors värderingar så att de kom att efterfråga den.

         Det var på detta sätt man föresatte sig att kontrollera den industrikapitalistiska apparaten och styra dess produktion. Detta skulle inte ske genom statligt styrd planhushållning utan genom en styrd konsumtion. Man ville skapa en efterfrågan av de rätta sakerna och därigenom styra produktionen. Till stor del skedde detta naturligtvis genom att stat och kommun blev en mycket stor kund som efterfrågade och beställde vissa varor och tjänster men det skedde också genom att upplysa folk om vilka de rätta varorna var. Resonemanget om den styrda konsumtionen belyses tydligt av en av dess förespråkare, Gunnar Myrdal i en artikel i tidskriften "arkitektur och samhälle" 1932:

Ett offentligt bostadsbyggande... kunde gå in för rationella lösningar och inrikta sig på att gradvis vänja människorna att bo praktiskt, uppfostra dem till en från deras egen synpunkt riktigt inställd bostadsefterfrågan. Konsumtionen måste faktiskt styras i konsumenternas eget intresse. Människor måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de komma att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.

Om inte upplysning och information hjälpte kunde man tänka sig strängare medel. Alva Myrdal skriver 1944 i "Folk och familj":

De mest förhärdade syndarna mot sunda bostadsvanor kommer att förbli oberörda av så milda påverkningar. De kan endast nås genom en effektiv offentlig bostadsinspektion.

Det obehagliga i detta synsätt är att det uppenbarligen frågar sig vilka människor samhället behöver snarare än vilket samhälle människorna behöver.

         Det stadsbyggande som med den nya socialdemokratiska regeringen inleddes på trettiotalet i Sverige hade alltså en tydlig uppgift. Den centrala makten hade accepterat de rådande produktionsförhållandena och till stor del dess värderingar. Det var detta systems avkastning som skulle ge det ekonomiska underlaget för en socialt reformerad samhällsordning där alla medborgare skulle få del av det ökande välståndet. För att göra detta möjligt krävdes en genomgripande samhällsplanering stödd på vetenskapen som försökte att på rationellaste sätt organisera samhället. I detta sammanhang blev det funktionalistiska stadsbyggandet den teknik med vilken detta program genomfördes i den byggda verkligheten. Stadens rumsliga organisation blev ramar för stadsbornas liv, vilka i sin dagliga gärning upprätthöll systemet, vars framgångar är uppenbara, det svenska samhällets välstånd ökade och det på ett betydligt rättvisare sätt än tidigare. Men detta har ofta framhållits och beskrivits, här är det viktiga att betona priset, vilket är en reduktion av stadsbyggandet till organisation av de rådande produktionsförhållandena och därav följande kraftiga inskränkningar i stadsbornas liv.

Folkhemmets och grannskapsenhetens stad

Tron på vetenskapens möjligheter att objektivt formulera och rationellt och slutgiltigt lösa samhällets frågor ifrågasattes under trettiotalet politiska skeendena vilka kulminerar i andra världskriget. Nödvändigheten i den politiska debatten och det fria ordet blev påtaglig, det demokratiska samhället var inte erövrat för all framtid, hoten fanns kvar, demokratin måste aktivt hållas vid liv. Även detta blev nu en angelägen uppgift för samhällsplanerarna och stadsbyggarna. Efter andra världskriget inleddes ett stort utredningsarbete för Stockholms del vilket skulle formulera vägen för Stockholms vidare utveckling. Idéerna bakom detta arbete hade redan börjat formuleras under krigsåren och tog första gången fast form i och med byggandet av Årsta Centrum 1943. Arbetet ledde fram till 1952 års generalplan för Stockholm. Idéerna i denna generalplan har sedan dess både i teori och praktik dominerat stadsbyggandet i Stockholm ända fram till våra dagar.

         I 1952 års generalplan för Stockholm formulerades den typ som man tänker sig skall stå modell för Stockholms vidare byggande, grannskapsenheten. Det är en modell som överger alla referenser till det traditionella stadsbyggandet för att istället fullständigt svara mot de under trettiotalet formulerade kraven på rationell organisation av samhället med avsikt att effektivisera produktionen och lägga livet till rätta i allmänhet. Men kriget visade att man inte nått historiens slut, den vetenskapliga rationaliteten som skulle ligga till grund för det slutgiltiga och goda samhället kunde fortfarande hotas av onda irrationella krafter. Detta gav stadsbyggandet ännu en uppgift, att skydda, bevara och bygga vidare på det demokratiska samhället, att befästa den rådande samhällsordningen. Grannskapsenheten försöker även svara mot dessa krav. Den bryter ned staden i kontrollerbara enheter för produktion och konsumtion för att rationalisera det industrikapitalistiska produktionssättet men man hoppas också att i dessa enheter inrätta det goda och riktiga samhället och där upprätthålla dess reproduktion. Därav det ökade intresset för miljön i området, förhoppningen att den skall ge underlag för ett gemensamt, öppet och fritt boende med hemkänsla och grannsolidaritet. Man börjar alltså efter kriget tydligare tänka i bostadsområden snarare än enbart enskilda bostäder. En viktig nyhet blev med denna bakgrund grannskapsenhetens centrumanläggning med sitt kommersiella och kulturella utbud. Det var framförallt här som det demokratiska samhällets skulle upprätthållas genom att ge möjlighet för studiecirklar, fortbildning och gemensamma diskussioner. Ett slags kommunalt tillhandahållet offentligt rum. Modellen blir mycket framgångsrik. Grannskapsenheten visar sig vara ett effektivt instrument för att rationellt inhysa och anpassa människorna i den snabbt växande staden. Stockholm upplevde under årtiondena efter andra världskriget, 1945-1975, den tredje kraftiga vågen av befolkningstillväxt i Stockholms historia. (De andra två inföll under trettioårsperioderna 1630-1660 och 1870-1900).

         Vi kan alltså se grannskapsenheten som en medvetet tänkt och formad tillväxtenhet i det nya socialt medvetna, demokratiskt styrda och industrikapitalistiskt försörjda svenska samhälle som man tänkte bygga efter andra världskrigets slut. Här fanns alla förutsättningarna, den privata produktionen fick tillgång till en stor koncentration av utbildad och välanpassad arbetskraft disponerad i välordnade områden av begränsad storlek. Det offentliga reformarbetet hade skapat en god levnadsstandard vilket undanröjde alvarliga missnöjesyttringar som strejker och upplopp, samtidigt garanterade den reproduktionen då den gav den trygghet som behövdes för att skaffa barn. Föräldrarnas uppfostran och utbildning av barnen understöddes vidare av offentliga institutioner som barnstugor och skolor. Den privata produktionen fick avsättning för sina varor i grannskapsenhetens affärer och butiker. Invånarna har genom reformerna blivit köpstarkare och fått mer fritid vilket leder till att de ökar sin konsumtion, även det ger positiva resultat för produktionen. Den politiska medvetenheten och värnet för demokratin upprätthålls genom uppmuntrandet av ett lokalt engagemang. Det finns uttalat att detta engagemang kan behövas styras för att de riktiga värderingarna skall uppstå, till exempel solidaritet med den rådande samhällsordningen eller strävan efter demokratins upprätthållande. Denna motsägelse uppstår när de centrala maktinstitutionerna i stat och kommun skall så att säga uppmuntra kritiken av sig själv. Denna situation har uppstått när gränsen mellan stat och samhälle suddats ut, det finns ingen position där en kritisk diskussion kan få fäste, det finns inget offentligt rum, bara tecken därför. Det är dessa tecken man nu bygger och där Årsta Centrum utgör ett tydligt exempel.

         Grannskapsenhetens begränsning i storlek för att passa som underlag för offentlig och privat service är väl känd, men dess begränsning i storlek kan också ses som en försäkring mot massrörelser med samhällsfientliga värderingar liknande trettiotalets nazister. Storleken var lagom för att man skulle kunna nå och forma dess invånare med information och upplysning som understödde den rådande samhällsordningens värderingar vilka man ansåg som objektivt goda och undvek att formulera politiskt. Man får heller inte glömma grannskapsenhetens passande storlek för den produktionsapparat som framställde den. Man ville kraftigt öka kvantiteten i bostadsproduktionen för att slutgiltigt bygga bort bostadsbristen. Detta krävde en rationaliserad och industrialiserad byggnadsproduktion kraftigt stödd av offentliga medel. Att detta var en medvetet genomförd politik påvisas av den rad av statliga åtgärder som genomfördes under fyrtio- och femtiotalet. 1947 års bygglagstiftning underlättar och rationaliserar möjligheterna att fatta beslut om byggandet, bland annat genom införandet av kommunernas planmonopol. Byggnorms-systemet och de statliga bostadslånen införs vilka också innebär en reglering av bebyggelsens kvantitet och kvalitet. Man ger stöd till forskning i syfte att rationalisera bostadsbyggandet. De stora allmännyttiga och bostads-kooperativa förvaltarna gynnas liksom de största och resursstarkaste byggmästarna. Man understödde också införandet av rationaliseringar och stordrift inom detaljhandeln. Beställarna och producenterna blev större och produktionsmängden ökade. Grannskapsenheten var bland mycket annat också en passande produktionsenhet.

Kommersialismens och tecknens stad

Men med ett stadigt ökande ekonomiskt välstånd och ett stabilt politiskt klimat kom grannskapsenhetens kommersiella utbud snart att helt dominera över det kulturella. Vi kan säga att det kommersiella utbudet återspeglade ett mer eller mindre genuint behov och ett faktiskt och verkligt förhållande i tidens samhälle medan det kulturella utbudet var tecken, representationer, förespeglingar, de var inte de offentliga, gemensamma rum de utgav sig för att vara utan snarare kommunala institutioner. Tecknen för gemensamhet förmådde inte ge upphov till någon verklig gemensamhet. Grannskaps-enheterna blev istället framför allt konsumtionscentra under det att de kulturella inrättningarna förde en tynande tillvaro. Med det följde också en ny betoning av bostaden i sig och ett försummande av områdets helhet både från invånarnas och producenternas sida. Konsumtionen skedde framförallt i familjens hägn, dessutom ledde det ökade välståndet till att fritiden kunde spenderas på annat håll än i bostadsområdet, i sommarstugan, i fritidsbåten, i familjebilen eller på annat sätt på resande fot eller annan ort.  På sätt och vis kan man säga att man delvis slutade bo i bostadsområdena, dessa blev inte den självklara bakgrund till stadsbornas vardagsliv som traditionellare boplatser varit. Bostadsområdet blev anonymt även för dess invånare. Behovet av och intresset för studier och fortbildning tillsammans med andra invånare i grannskapet tog aldrig fart, den lokala förankringen blev svag, kontakterna grannar emellan betydligt färre än man trott. Den fortsatta bristen på bostäder gjorde också att man under sextio- och sjuttiotalen ytterligare rationaliserade produktionen för att öka takten i byggandet vilket ledde till större försummelse av områdenas utformning. Istället växte de kommersiella intressena sig starkare och allt större köpcentra uppfördes. Idén om grannskapsenheten kom alltså att förflackas, förhoppningarna om det lilla god samhället där invånarna tillhandahölls olika former av privat och offentlig service och där samhällets sociala grund utvecklades och politiska frågor diskuterades, samtidigt med att produktionen växte sig starkare med de välutbildade och välanpassade invånarnas hjälp, infriades aldrig. Det blev istället den rationella produktionen av grannskapsenheten och den förhöjda kommersiella privatkonsumtionen som kom att forma dem. Det är den ekonomiska sidan av både samhällets och individens liv som växer till sig på den kulturella och sociala sidans bekostnad. Orsakerna till detta är ett medvetet format samhälle där just rationaliseringen av produktion och konsumtion varit målet. Dessa tillrättalägganden har samtidigt varit hinder för kulturella uttryck och sociala relationer att utvecklas och omöjliggjort för sådana kulturella och sociala tendenser att manifestera sig och söka stöd i byggda rum. Prioriterats har istället en kultur i form av statligt och privatkapitalistiskt tillhandahållna tecken. Den gökunge som det moderna demokratiska samhället fick med sig från det borgerliga samhället, nämligen den industrikapitalistiska produktionen och dess medföljande prioriteringar och värderingar, växer stadigt till sig i sitt nya konfliktfria och välmående bo.

         De konsekvenser detta för med sig för staden och dess liv föranleder slutligen planerarna och arkitekterna att försöka återupprätta staden. Detta sker helt i enlighet med de rådande produktions-förhållandenas logik och värderingar. Man fortsätter att bygga staden med grannskapsenheten som produktionsenhet men nu i ny skepnad. Åttiotalets nya förorter i Stockholm ikläder sig den traditionella stadens tecken men är som typer fortfarande grannskapsenheter, det vill säga enheter som på ett rationellt sätt försöker hysa Stockholms invånare så att de på bästa sätt reproducerar den rådande samhällsordningen. Det nya är att dessa förorter själva ingår som produkter i den stora industrikapitalistiska produktionsapparaten och inte längre bara är organiserande instrument för den. När förorten inte längre är en gångbar produkt försöker man i enlighet med den marknadsföringens logik att till den koppla ett värdehöjande tecken. I det här fallet blir de värdehöjande tecknen den traditionella staden vilken är en attraktiv vara under åttiotalet. De kvaliteter i den traditionella stenstaden som visat sig attraktiva för stockholmarna reduceras till ett antal tecken vilka appliceras såväl på gamla som nya bostadsområden. Orsakerna till den traditionella stadens attraktionskraft lämnas oanalyserade, man nöjer sig med att reducera den till ett antal reproducerbara tecken, men vad är innebörden i det liv som förs i en stad reducerad till tecken?

Avslutning

Ovanstående text berättar en historia om en stad som ständigt formats och styrts utifrån rådande samhällsordningar vilka på olika sätt beskurit och föreskrivit invånarnas liv. Vi kan inte säga annat än att detta är följdenligt. Det viktiga är att påpeka och belysa detta förhållande och att påvisa att detta inte är något som hör historien till utan i högsta grad existerar även idag. När så sker kan man befria sig från den rådande ordningen och komma vidare, fördjupa den demokratiska samhällsordningen så att vi kan bli mer delaktiga i staden och dess byggande. Vi kan då föreställa oss en stad som i högre grad ger oss möjligheter att inrätta våra liv efter egen övertygelse. Att inte heller denna stad kommer att utgöra något lyckorike är kanske den viktigaste insikten historien kan lära oss.