Dagens Nyheter (Debattsidan), 5 september 2022
Ann Legeby, Lars Marcus
Statsminister Magdalena Anderssons uttalande: ”Vi vill inte ha några Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy” (DN 23 augusti),[1] har väckt stor uppmärksamhet – även bland socialdemokrater (SvD 29 augusti).[2] Det finns ingen orsak att ifrågasätta den goda viljan i detta men det är ett flagrant exempel på var debatten hamnar om den vilar på fel beskrivningar av problemen. Med dagens definition av segregation baserat på administrativa områden hamnar vi ständigt i att lösningen ska återfinnas inom dessa områden. Men sådana områden är abstrakta statistiska enheter som vare sig beskriver hur städer ser ut eller fungerar. För att förstå segregationen behöver vi betydligt bättre kunskap om hur städers rumsliga struktur påverkar livet i städerna.
Segregation definieras idag med hjälp av olika segregationsindex framtagna av bland annat SCB som beskriver om det inom ett geografiskt område bor en ovanligt hög andel människor som i etniskt, ekonomiskt eller utbildningsmässigt skiljer sig jämfört med staden som helhet. Men varför fastna vid bara boende? Och hur bestäms det geografiska området?
Utgår vi från boendestatistik får vi en statisk beskrivning av livet i städer där vi ignorerar att människor på grund av arbete, studier, ärenden och annat ständigt förflyttar sig. Det blir inte en beskrivning av social segregation i allmänhet utan av en mer begränsad fråga, boendesegregation. Den begränsningen kan ifrågasättas och leder lätt till slutsatsen att segregationsproblemet kan lösas om några i samhället byter adress.
Men boendesegregation har i princip funnits i alla städer i alla tider och är inte nödvändigtvis ett problem som Ola Andersson (DN 8 augusti),[3] Erik Helmerson (DN 24 augusti)[4] och PM Nilsson (DI 28 augusti)[5] påpekar. Det anmärkningsvärda i svenska städer är inte boendesegregationen utan att vi har ett så segregerat offentligt rum, vilket inte alls är typiskt för städer. Att samhällsgrupper bor segregerat är en sak, men att staden fortsätter att vara segregerad när man lämnar sin bostad är djupt problematiskt.
Vi kan ta Magdalena Anderssons exempel. Det typiska för svenska städer är inte att de har ”Chinatowns”. Många som besökt Manhattan har upptäckt att man ofta behöver passera Little Italy för att komma till Chinatown (och tvärtom). Det vill säga att Manhattan-borna i hög grad delar offentligt rum även om de bor etniskt eller socio-ekonomiskt grupperat. Svenska städer däremot, särskilt deras ytterområden, är byggda med gator och vägar i en utpräglad trädstruktur så att vi rör oss förbi stadsdelar när vi förflyttar oss i staden istället för genom stadsdelar som i Manhattans nätstruktur. Då får vi ett segregerat offentligt rum – var ska vi då mötas? Det är ett stadsbyggande som effektivt håller isär människor och hindrar integration.[6]
När det gäller definitionen av ”områden” jämställs de i debatten ofta med stadsdelar men inom forskningen arbetar man med mindre ytenheter med demografiska data som kallas DeSO-områden. Dessa är synnerligen abstrakta rum som få av oss känner till eller kan uppfatta gränserna för och som spelar liten roll i våra vardagsliv. Man kan därför även ifrågasätta hur relevanta dessa områden är för att förstå människors erfarenhet av social segregation.
Sammantaget menar vi att dessa områdesbeskrivningar baserade på boendestatistik riskerar att bli förledande och gör att vi vare sig förstår hur våra städer fungerar, får en saklig debatt i frågan eller förmår identifiera åtgärder som gör skillnad.[7]
I praktiken utgörs inte städer av ”områden” utan av byggda miljöer som hänger samman på mycket intrikata sätt. Det är detta byggda, fysiska rum som i praktiken ordnar och styr livet i städerna. Det skapar samband mellan olika platser där människor rör sig och möts, vilket ger upphov till lokala marknader och offentligheter med varierande karaktär. Det offentliga rummet är det rumssystem som binder ihop staden som helhet. Den kritiska frågan för att förstå segregation och utanförskap är hur detta rum skapar närhet och avstånd mellan olika individer och grupper när vi rör oss i staden.
Arkitekturforskningen har idag kommit långt i att analysera detta och kan därför beskriva dess centrala roll för urbana processer som segregation.[8] Vi har dock länge varit dåliga på att se dessa samband varför vi byggt städer där livsvillkoren varierar kraftigt. Ny kunskap ger här nya insikter.
Bland annat blir det tydligt att det typiska för städer är att när man till vardags rör sig i dem passerar man både platser där man möter människor med socio-ekonomiska likheter med en själv men också platser där man möter andra samhällsgrupper. Städer har byggts för att skapa rum både för lokala gemenskaper som bygger på likhet och rum som underlättar övergripande gemenskaper som bygger på olikhet.[9] Men typiskt för många svenska städer av idag är att de försöker prioritera den lokala gemenskapen men på bekostnad av den övergripande sammanhållningen. I ett fungerande samhälle behöver vi båda – vi behöver inte välja som dagens beskrivningar får Magdalena Andersson att tro.
Bakgrunden är att vi under lång tid har byggt våra städer efter en logik som just baseras på idén om staden som ett antal områden som ska optimeras var för sig medan utbytet dem emellan åsidosatts. Vi har försökt göra den stora staden till ett antal små städer där skola, handel och rekreation enklare kan hanteras och där vi föresvävas trygghet. Men då försvann stadsrummen där man kunde möta resten av staden – resten av samhället. Vi har byggt en stad hänvisad till lokala gemenskaper men utan rum för den större gemenskapen. Insikten vi måste göra är att en grundläggande orsak till att vi har socialt segregerade städer är att vi byggt fysiskt och rumsligt segregerande städer. Så länge vi inte ser den mycket konkreta uppförsbacken kommer andra åtgärder få svårt att ge effekt.
Vi behöver raskt uppdatera vår idé om staden som rum för att på allvar förstå segregationen i svenska städer. Det är en uppdatering som behöver ta avstamp i en förståelse av staden som ett arkitektoniskt strukturerat rum snarare än i abstrakta områdesbeskrivningar. Det är avgörande även för många andra aktuella utmaningar i våra städer. För att få en meningsfull debatt och framför allt åtgärder som kan göra skillnad, så behöver politikerna helt enkelt utgå från relevanta beskrivningar av problemen.
[6] Legeby, Ann., Koch, D. & Marcus, L. (2016). Jämlika livsvillkor och stadsbyggande. Kommissionen för Socialt hållbart Stockholm. Jämlika livsvillkor och stadsbyggande: inspel till pågående översiktsplanearbete (diva-portal.org)
[7] Legeby, Ann., Meta Berghauser Pont., & Lars Marcus. (2015). Dela[d] Stad: Stadsbyggande och segregation: 1 Perspektiv och utgångspunkter
[8] Lars Marcus kommer senare i höst ut med en bok på Dokument Press som presenterar den senaste arkitekturforskningen på detta område med titeln: Städernas stenar – hur den byggda staden formar den levda staden
[9] Legeby, A., Berghauser Pont, M., & Marcus, L. (2015). ‘Street interaction and social inclusion’, in Suburban urbanities. UCL University Press. Street Interaction and Social Inclusion (diva-portal.org)