Vem ska bygga staden?

Appendix till artikel av Mikael Askergren i Kritik, nr 45, 2020

Lars Marcus

Vem ska bygga staden_.pdf

Download PDF • 398KB

Du skriver att allt är Hallmans fel och onekligen är det så att det arkitektoniska stadsbyggandet i Sverige började med honom. Nedanstående bilder använde Hallman runt förra sekelskiftet för att argumentera för ett mer konstnärligt (arkitektoniskt) stadsbyggande (till höger) och som tog formen av en kritik av det lantmäteribaserade stadsbyggande som fanns tidigare (till vänster). Enligt Hallman är det senare repetitivt och okonstnärligt, det förra gestaltat och konstnärligt. Hallman erkände dock det förras praktiska fördelar men menade att detta även kunde bibehålls i det senare. Detta är Camillo Sittes program om ett stadsbyggande utifrån konstnärliga principer så om man skall gå till roten så är problemet Sitte! Vi vet hur det gick, hur idén om att arbeta utifrån estetiska principer öppnar för mycket stora variationer, den svenska funktionalismen är även den i hög grad ett estetiskt projekt. Det viktiga som Hallman gör är således inte att byta ett estetiskt ideal till ett annat utan att förflytta hela frågan om stadsbyggnad från betoning på relationen mellan stadsform och funktion till en betoning på relationen mellan stadsform och upplevelse, det vill säga ett steg från ett fokus på stadsliv till ett fokus på stadsbild. Det riskerar bli ett Midas-finger som dödar det man älskar. Arkitektur handlar ytterst om gravmonument som du sagt Micke, bilden dödar, den uttrycker livet i byggd form istället för att ge det rumsligt stöd och underlag!

Figur 1. Runt förra sekelskiftet bedrev Per-Olof Hallman, inspirerad av inte minst Camillo Sitte, en tämligen intensiv debatt för ett mer konstnärligt stadsbyggande. Bland annat använde han detta bildpar från 1905, med vilket han ville vissa hur man skulle kunna ta sig från ett trist ingenjörsmässigt stadsbyggande till ett konstnärligt (Bildkälla: Tomas Paulsson, Den glömda staden, Stockholmsmonografier 23, 1994).

Men detta gör inte att lantmäteriprodukten är något man snyter ur näven, här finns en mängd avväganden och beslut som kräver en rumslig (i meningen geometrisk) kompetens som utgår från stadslivet. Det är kunskap som långt ifrån är uppenbar och jag tror inte att den med självklarhet kan upprätthållas av jurister, lantmätare eller planerare. I praktiken finns inga absoluta rutnät som enkelt kan rullas ut, minsta avsteg får stora effekter som måste hanteras (man kan se det både på Manhattan och i Atlanta). Dessutom sker 98% av allt stadsbyggande i befintliga situationer och då måste man ha förmåga att förstå potentialen i dessa situationer för att veta hur man skall bygga vidare. Bilden nedan är då en enkel nätverksanalys som lyfter fram relationen mellan rummen snarare än vad vi kan utläsa av planmönstret i sig på en planritning. Vad som synliggörs är hur nära varje gatusträckning är alla andra gatusträckningar i genomsnitt, vad jag kallat den andra formen (Tidskriften Plan, nr. 1, 2018) medan det Hallmans bilder visar är den första formen. Vad som träder fram är inte något vi enkelt kan avgöra intuitivt, inte ens när det gäller lantmätarstaden. Poängen är att denna beskrivning lyfter fram närheten mellan de olika rummen istället för att bara beskriva rummen i sig. Detta har visat sig ha avgörande betydelse för flödena inom planen, och i förlängningen lämplig markanvändning och täthet hos bebyggelsen, i förlängningen av det har det även en ganska uppenbar betydelse för lokalhyror och fastighetsvärden. Kugghjulen hakar äntligen i varandra!

Hallmans argumentation håller sig till en diskussion om stadsform så som den kan representeras på en plankarta. Ovanstående bilder visar centraliteten hos varje stadsrum inom plankartorna, det vill säga hur nära de i genomsnitt är till alla andra stadsrum inom plankartan. Det som framträder då är långt ifrån intuitivt men har visat sig har starka band till flöden av gående i städer. I förlängningen har detta avgörande betydelse för markanvändningen, exempelvis lämpliga lägen för kommersiell verksamhet, men även för tätheten i bebyggelsen eller val av byggnadstypologi. Platser med hög centralitet kan tänkas mer lämpade för högre täthet och mer sluten bebyggelse än mindre centrala platser. Men i nästa steg får detta naturligtvis även stor ekonomisk betydelse återspeglad i butikshyror och fastighetsvärden (Bildkälla: Lars Marcus: “Debatten om staden behöver distinktion”, Arkitekten, nr 2, 2012).

Vad jag vill säga är att Hallman naturligtvis är en återvändsgränd men det går inte att komma ifrån att det finns ett sofistikerad rumsligt problem att lösa i varje stadsbyggnadsuppgift, ett betydligt mer sofistikerat problem än vad dagens stadsbildsbyggare ägnar sig åt dessutom. Min fråga är vem som skall ta hand om detta. Jag inser att dagens arkitekter alls inte är rustade för detta men jag menar att det är ett arkitektoniskt problem, vad skulle det annars vara (öppen för förslag). Om inte arkitekterna vill ta på sig jobbet så måste någon annan göra det. Att avstå från denna möjlighet vore dock oerhört dumt eftersom hur dessa streck dras på en plankarta skapar större samhällsvärden än någon annan professionell praktik är i närheten av. De senaste åren har fastighetsvärdena stigit med 1000 miljarder om året i Sverige (nästan jämförbart med en stadsbudget), och vi vet ju alla vilka tre saker som de värdena vilar på: läge, läge och läge. Hur produceras läge, jo genom att tillgängliggöra mark genom utformning av väg- och gatusystem! Så min fråga blir, vilken är den profession som vill och kan ta hand om detta regn av manna.

Referenser:

Lars Marcus: “Debatten om staden behöver distinktion”, Arkitekten, nr. 2, 2012.

Lars Marcus: ”Dags för den andra formen”, Tidskriften Plan, nr. 1, 2018.

Lars Marcus: “The emergence of second form”, Chapter in (Eds.) Andi Gerber, Regula Iseli, Stefan Kurath, Urs Primas: Morphology and typology in the field of contemporary urban landscapes, Reimer Verlag, Berlin, (kommande).

Tomas Paulsson, ”Den glömda staden”, Stockholmsmonografier 23, 1994