Svenska Dagbladet (Kommentar), 11 december 2007
Lars Marcus
Konjunkturerna viker och man känner sig genast lite mindre stöddig. Är det så självklart att Sverige kan komma tillbaka till toppen och det välstånd vi vant oss vid. För varje konjunkturcykel verkar vi ramla ned några pinnhål och välfärdsmodellen bli lite mindre allomfattande. Mer än något annat verkar den svenska modellen handla om att samla krafterna och göra mesta möjliga av ett i grund och botten ganska grunt humankapital. Sedan Axel Oxenstiernas dagar har stadsbyggandet därför varit en väsentlig del av denna modell. Att i detta glest befolkade land skapa noder av täthet där inte bara ekonomiska utbyten utan utbyten i alla former kan blomstra har varit en förutsättning.
I dagens kunskapssamhälle är det framför allt kunskapsutbyte som är den drivande utvecklingsfaktorn, kunskapsutbyten mellan forskare som leder till ny kunskap i lika hög grad som utbyte mellan forskning och näringsliv som leder till nytt företagande. Universitet världen över tävlar därför om de främsta forskarna, vilka söker sig dit möjligheten finns att arbeta i ledande och attraktiva forskarmiljöer. Idag ligger Stockholm tämligen högt i internationella rankningar av forskarattraktivitet, men globalt sett är det en stad i periferin som behöver strategiska investeringar för att behålla sin position.
Det råder därför ingen tvekan om att Sveriges viktigaste stadsutvecklingsprojekt just nu pågår vid Norra stationsområdet i Stockholm. Här finns en helt unik möjlighet att i direkt anslutning till innerstaden och Nationalstadsparken utveckla en vetenskapsstad av högsta internationella rang. Avsikten är att binda samman stadens främsta forskningscentra, Karolinska institutet, Tekniska högskolan och Stockholms Universitet i en rik och varierad stadsmiljö just för att underlätta utbyte och utveckling av kunskap.
Dessa målsättningar har tjänstemännen på stadsbyggnadskontoren i Solna och Stockholm fått i uppdrag att översätta till konkreta utbyggnadsplaner, men i den samrådshandling de presenterat blir det tydligt hur avgörande delar tappats bort. Den största bristen är den överdimensionerade och monumentalt anlagda Norrtullsplatsen som i planområdets mest strategiska läge istället för direkta och kontinuerliga stråk mellan högskolorna skapar ett stort tomrum och tvingar in en gående i komplicerade rörelsemönster. Effekten blir en barriär som skapar en känsla av avstånd snarare än närhet både mellan högskolorna och till Nationalstadsparken. Särskilt viktigt för att föra högskolorna närmare varandra är vidare att skapa väl fungerande öst-västliga gator. Men det enda nytillskottet planen erbjuder är den föreslagna Norrtullsallén som i praktiken bara blir en lokalgata i den nya bebyggelsen och bidrar därmed inte alls till att göra det nya området till en del av staden på det sätt den skulle kunna.
Så där kan man gå vidare men i korthet är planen ett uttryck för en bristande kunskapsutveckling inom stadsbyggandet. Efter den kritiserade funktionalismen, med sin tro på att med grundläggande funktioner som bostäder och arbetsplatser programmera in ett meningsfullt innehåll i nya stadsmiljöer, slog det över i något som inte kan kallas annat än en formalism. Här står tron istället till att vissa stadsformer som gator och torg i sig själva är bärare av ett rikt stadsliv. Det viktiga är naturligtvis inte form eller funktion i sig utan samspelet dem emellan, det vill säga hur stadens byggda struktur och utformning understödjer stadslivet. Kunskapen om dessa samband har på senare tid utvecklats starkt inom stadsbyggnadsforskningen men har fått ringa inverkan på de planer som nu lagts fram.
Det är naturligtvis en paradox att ett projekt som så direkt handlar om dagens snabba kunskapsutveckling nu hotas av oförmågan att tillgodogöra sig ny kunskap. Om Stockholm tänker sig en framtid som kunskapsintensiv stad av internationellt mått har man inte råd att glömma den gamla lärdomen om hur man gör mesta möjliga av det lilla man har.