top of page

Posts   Themes    Archive

Viktigt stadsprojekt hotas av kunskapsbrist

Svenska Dagbladet (Kommentar), 11 december 2007

Lars Marcus



Konjunkturerna viker och man känner sig genast lite mindre stöddig. Är det så självklart att Sverige kan komma tillbaka till toppen och det välstånd vi vant oss vid. För varje kon­junkturcykel verkar vi ramla ned några pinnhål och välfärdsmodellen bli lite mindre all­omfattande. Mer än något annat verkar den svenska modellen handla om att samla kraft­erna och göra mesta möjliga av ett i grund och botten ganska grunt humankapital. Sedan Axel Oxenstiernas dagar har stadsbyggandet därför varit en väsentlig del av denna modell. Att i detta glest befolkade land skapa noder av täthet där inte bara ekonomiska utbyten utan utbyten i alla former kan blomstra har varit en förutsättning.

         I dagens kunskapssamhälle är det framför allt kunskapsutbyte som är den drivande ut­veck­lings­fak­torn, kunskapsutbyten mellan forskare som leder till ny kunskap i lika hög grad som utbyte mellan forskning och näringsliv som leder till nytt företagande. Univer­sitet världen över tävlar därför om de främsta forskarna, vilka söker sig dit möjligheten finns att arbeta i ledande och attraktiva forskarmiljöer. Idag ligger Stockholm tämligen högt i inter­natio­nella rankningar av forskarattraktivitet, men globalt sett är det en stad i perife­rin som be­höver strategiska investeringar för att behålla sin position.

         Det råder därför ingen tvekan om att Sveriges viktigaste stadsut­vecklingsprojekt just nu pågår vid Norra stations­området i Stockholm. Här finns en helt unik möjlighet att i direkt anslutning till inner­staden och Nati­onal­stads­park­en utveckla en vetenskapsstad av högsta internationella rang. Avsikten är att binda samman stad­ens främ­sta forsk­ningscentra, Ka­rolinska institutet, Tekniska hög­skolan och Stock­holms Universitet i en rik och varierad stadsmiljö just för att under­lätta utbyte och utveckling av kunskap.

         Dessa målsättningar har tjänstemännen på stadsbygg­nadskont­oren i Solna och Stock­holm fått i uppdrag att översätta till kon­kreta utbyggnads­planer, men i den sam­råds­handling de presenterat blir det tydligt hur avgörande delar tappats bort. Den största bristen är den över­dimensionera­de och monu­mentalt anlagda Norr­tulls­platsen som i plan­om­rådets mest stra­te­­giska läge istäl­let för direkta och kontinuerliga stråk mellan högskolorna skapar ett stort tomrum och tvingar in en gående i komplicerade rörelsemönster. Effekten blir en barriär som skapar en känsla av avstånd snarare än närhet både mellan högskolorna och till Nationalstadsparken. Särskilt viktigt för att föra högskolorna närmare varandra är vid­are att skapa väl fungerande öst-väst­liga gator. Men det enda nytillskottet planen erbjuder är den föreslagna Norrtullsallén som i praktiken bara blir en lokalgata i den nya bebygg­elsen och bidrar därmed inte alls till att göra det nya området till en del av staden på det sätt den skulle kunna.

         Så där kan man gå vidare men i korthet är planen ett uttryck för en bri­st­ande kunskaps­utveckling inom stadsbyggandet. Efter den kriti­se­rade funk­tionalism­en, med sin tro på att med grundläggande funktioner som bostäder och arbets­platser pro­grammera in ett meningsfullt innehåll i nya stadsmiljöer, slog det över i något som inte kan kallas annat än en formalism. Här står tron istället till att vissa stadsformer som gator och torg i sig själva är bärare av ett rikt stadsliv. Det viktiga är naturligtvis inte form eller funktion i sig utan sam­spelet dem emellan, det vill säga hur sta­d­ens byggda struktur och utformning under­­stödjer stadslivet. Kun­skapen om dessa sam­band har på senare tid utvecklats starkt inom stadsbyggnadsforsk­ningen men har fått ringa inver­kan på de planer som nu lagts fram.

         Det är naturligtvis en paradox att ett projekt som så direkt handlar om dag­ens snabba kun­skapsut­veckling nu hotas av oförmågan att tillgodo­göra sig ny kunskap. Om Stock­holm tänker sig en framtid som kunskapsintensiv stad av internationellt mått har man inte råd att glömma den gamla lärdomen om hur man gör mesta möjliga av det lilla man har.

bottom of page