Villalba

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 10, 1995

Lars Marcus

Villalba.pdf

Download PDF • 69KB

Villalba är en stad som ligger tjugofem kilometer öster om Rom vid foten av Tivolibergen. En anspråkslös och ganska nyanlagd ort som består av ett par dammiga gator med tätt bebyggda kvarter. I dess utkant är bebyggelsen mer oplanerad, grupperad närmast likt parkerade bilar, med rivningstomter och övergivna byggplatser inemellan. Den motsvarar alltså inte alls bilden av den charmiga italienska småstaden. Rakt genom samhället löper dessutom via Tiburtina med sin tunga trafik vilken rör upp ett kalkhaltigt damm som färgar fasader, murar och vegetation längs med den, i en blekvit nyans. När så en vindpust från väster för med sig den obehagliga doften av svavel från sjöarna Lago della Regina och Lago delle Colonnelle, vilka förser hälsobaden i den angränsande staden Bagni di Tivoli med sitt kurerande vatten, tycks alla skäl att besöka platsen bortblåsta. Men det ska visa sig att det är just de företeelser som gör staden så oskön för att inte säga otrevlig, dammet och doften, som också gör den intressant. För även om Villalba inte är särskilt inbjudande är den betydelsefull, mycket betydelsefull; för att ställa det på sin spets, utan Villalba inget Rom, och det i en mycket bokstavlig betydelse.

         Om man fortsätter via Tiburtina ut ur det lilla samhället, kantas plötsligt vägen av höga stängsel och skärmar. Vad vi har på båda sidor om vägen är nämligen de kolossala stenbrott som i över tvåtusen år försett Rom med sitt mest karakteristiska byggnadsmaterial, lapis tiburtinus - sten från Tibur, vilket blivit travertin i modernt språkbruk. Brotten har med tiden vuxit sig så stora att de nu hotar sluka via Tiburtina, vilken under ett längre stycke får leta sig fram längs vad man skulle kunna likna vid en konstgjord smal bergskam eller en jättelik stenbro. Orsaken till att brotten finns just här är de tidigare nämnda irritationsmomenten, dammet och doften, eller rättare sagt, kalket och svavlet; det är dessa som utgör förutsättningarna för travertinen att bildas. Kalkhaltigt vatten strömmar här genom vulkaniska berglager där det stöter på svavelgaser vilket ger upphov till utfällningar som avlagras i form av travertin. På så sätt är det en något ovanlig bergart då den har ett kemiskt ursprung och ständigt nybildas, om än långsamt, och inte är ett arv från någon dramatisk förändring av jordskorpan, miljontals år tillbaka i tiden. Därför är travertin så att säga levande när den bryts. Den är då mjuk och ömtålig och går lätt att forma. Den är också skör på grund av sina stora porer vilka är avtryck efter förmultnade växter och annat organiskt material som vid stenens bildande blandat sig med kalkutfällningarna. Men när travertinen brutits och getts sin slutgiltiga form, och därefter får tid att reagera med luften, hårdnar den och blir stark och beständig. Det är denna egenartade och för Rom så viktiga sten som sedan 100-talet f. kr. brutits nedanför Tivoli och som orsakat de enorma kaviteterna vid Villalba. Så stängslen och skärmarna döljer egentligen ingenting, här finns så att säga inget att se, bara en magnifik tomhet, en imponerande frånvaro.

         Man kan alltså säga att det var här, i dessa tomrum, som Rom en gång låg. Om traditionen säger att romarna hade sitt ursprung i Alba Longa, kan vi på motsvarande sätt säga att Rom såg sin gryning i Villalba. Stycke för stycke, år efter år har Villalba flyttats till Rom, och allt eftersom Rom vuxit har hålen runt Villalba blivit större. Den praktfulla staden Rom har på så sätt lämnat efter sig ett lika magnifikt avtryck. Även om vi naturligtvis inte kan gå ned i stenbrotten och finna de direkta avtrycken efter antikens, renässansens eller för den delen Mussolinis monumentalbyggnader, har de likväl lämnat spår. När stenen bröts här för de välkända byggnader som vi idag känner som staden Rom, tvingade detta fram ett ordnande av de tomrum som den brutna stenen lämnade efter sig. Även byggnadernas frånvaro har så att säga krävt formande, planering och underhåll. Därför finns en mycket strikt ordning mellan och inom de olika brotten, även om det vid första åsynen inte tycks så.

         Den stora travertinfyndigheten är indelad i ett antal ägor som disponeras av några stora firmor: Gataco, Cuacci, Fratelli Poggi, BTR, med flera. För att de skall kunna nå sina olika fyndigheter har det etablerats ett vägnät mellan och inom dem. På så vis har med tiden ett mönster, inte olikt en stadsplan uppdelad i gator och kvarter, uppkommit. Det märkliga med den “stad” som på så vis vuxit fram, är hur den inverterar andra städers förhållanden mellan kropp och rum. Här är det gatorna som manifesterar sig som kroppar i ett stadigt nät av kolossala travertinmurar, medan kvarteren, istället för att vara solida och bilda väggar i ett gaturum, är djupa schakt längs med gatorna. Denna typ av inverterat byggande fortsätter även inom kvarteren, alltså i ordnandet av de olika firmornas fyndigheter. För att brotten skall vara tillgängliga för de tunga traktorer som utför arbete i dem och för de stora lastbilar som skall frakta bort den brutna stenen, har man byggt vägar och olika system av ramper ned i groparna. Dessa är ofta komplexa och äger, placerade i de magnifika öppna salar som brotten utgör, en monumentalitet som är imponerande. När man står inför dem påminner de om de storartade trappkombinationer man kan se leda upp till aztekers pyramider eller med ett mer närliggande exempel, det romerska templet i Palestrina; fast här vända ut och in så att den mäktiga processionen nu leder ned i botten av en terrasserad grop.

         Med bland annat travertin som material har således människor under århundraden format och format om staden Rom. Ett främmande material har förts till den plats vilken vi har kommit att kalla Rom och lags sig över den, omskapat den, och om och om igen gett den ny gestalt. Det är alltså viktigt att skilja två ordningar från varandra: den givna platsen Rom, formad av naturen eller om vi så vill Gud, och det av människor byggda Rom, staden. Det är platsen vi tänker på när vi talar om de sju kullarna; liksom Tibern, närheten till havet, den omgivande campagnan och de bortom de upptornande bergen. Allt detta var givet i den ursprungliga platsen. Staden kan vi se som en sedimentavlagring som lagt sig över detta ursprung och som till viss del kommit att dölja och motsäga det. De sju kullarna framstår inte längre tydligt för oss, floden är ofta svår att upptäcka; istället är det annat som ger Rom dess identitet: stora kupoler, slutna platser, mäktiga hus, slingrande gränder, det är med hjälp av dessa vi nu orienterar oss. Ett nytt landskap av människohand har etablerat sig över det ursprungliga. Arkitekturen har på så sätt, i Rom liksom i andra städer, kommit att ersätta naturen som den bakgrund mot vilken vi människor framlever våra liv. Denna människoskapade sedimentavlagring är vad romarna kallade urbs, det latinska ord för stad som enligt Isidorus av Sevilla, betecknade stadens byggnadsverk, till skillnad från civitas, vilket refererade “inte till stenarna utan till invånarna”.