Wolodarski slarvar bort viktigt utvecklingsprojekt

Svenska Dagbladet (Kultur), 17 december 2009

Lars Marcus

Wolodarski slarvar bort viktigt utvecklingsprojekt.pdf

Download PDF • 62KB

Under lång tid har Aleksander Wolodarskis kompetens som arkitekt och trovärdighet som offentlig tjänsteman varit ifrågasatt. Med ”Tors torn” har hans övertolkning av sitt uppdrag tagit orimliga proportioner. I sin hantering av Norra station håller han på att slarva bort Stockholms viktigaste stadsutvecklingsprojekt. Ansvariga politiker måste reagera.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att vila tungt på vår förmåga att hänga med i den internationella kunskapsutvecklingen. På Norra station finns utomordentliga möjligheter att skapa en levande stadsmiljö som knyter samman och underlättar utbytet mellan stadens tre ledande högskolor: Karolinska, Universitetet och Tekniska högskolan och därmed utveckla en kunskapsmiljö av högsta internationella rang. Wolodarski är helt enkelt inte kvalificerad att axla detta ansvar. Som den formalist han är har han under projektets gång använt våra skattepengar åt att lösa problem han själv skapat – hur monumentalisera porten mellan Solna och Stockholm när en sådan port inte behövs, hur gestalta ett rum som famnar Uppsalavägens anslutning till innerstaden när någon sådan inramning inte behövs, hur hitta en stark geometrisk form till områdets centrala park, när parker inte behöver starka geometriska former – allt springande ur en föråldrad tolkning av stadsbyggande som representation.

Som konstarter har arkitektur och stadsbyggnad den särarten att de inte bara representerar samhället, de konstituerar det – våra byggnader och städer är inte bara bilder eller speglingar av det, de är den verklighet där vi med våra liv skapar detta samhälle. Som sådana är de inte bara konstnärliga uttryck vi må identifiera oss med eller inte, de formar och strukturerar vår vardag. Därmed går de bortom det representativa och karaktäriseras av sin förmåga att direkt forma och strukturera våra liv – hur vi rör oss, vilka vi delar rum med, vilka vi möter och inte möter. Det är genom denna performativa förmåga som särskilt stadsbyggandet har en så aktiv roll i de flesta av de stora samhällsfrågorna som ekonomisk utveckling, social integration, och miljömässig hållbarhet.

Det är mot denna bakgrund som Wolodarskis fixering vid tomma representativa gester blir så allvarlig. De enorma dimensionerna på Norrtullsplatsen gör denna till en svåröverbryggad barriär mellan Karolinska och de övriga högskolorna som försämrar möjligheterna till utbyte. Parkens sökta utformning undergräver dess förmedlande roll inom och genom den nya stadsdelen och gör den till en grannskapspark snarare än den urbana mötesplats den behöver vara. Tors torn skapar täthet åt exploatörer men inte den form av täthet som ger ett varierat stadsliv. Som helhet blir stadsdelen inte den rika, integrerande kunskapsmiljö i vilken staden och högskolan, liksom de olika högskolorna i sig möts för att tillsammans utveckla ny kunskap och ny ekonomisk verksamhet.

Monumentaliseringen av det triviala har alltid varit Wolodarskis högsta prioritet – tornen i S:t Eriksområdet som manifesterar fyra bostadsentréer, Starrbäcksringen där en hel stadsdel arrangerats i koncentriska ringar för att peka ut en springbrunn, Kungsträdgården där Karl XIII getts den dignitet hans samtid inte förstod att ge honom. Norra station representerar en betydelse för Stockholms framtid där sådana missbruk av uppdraget inte kan tolereras.