top of page

Posts   Themes    Archive

Åter till frågan om funktionen

Arkitektur, nr 7, 2000

Lars Marcus



Inledning: Sickla Kaj och frågan om det stadsmässiga

Ungefär för ett år sedan skedde någonting ovanligt när det gäller stadsbyggnadsärenden i Stockholm. En plan som Stockholms Stadsbyggnadskontor länge arbetat med och som var väl grundad i en rad utredningar, återremitterades av politikerna i Stockholms byggnadsnämnd. Orsaken var att planen i deras mening inte var tillräckligt stadsmässig. Som utomstående, där det man framför allt hört angående Hammarby Sjöstad varit avsikten att där återskapa de stadsmässiga kvaliteter vi känner från den traditionella staden, föreföll beslutet förbluffande. Här hade en plan som av stadens professionella tjänstemän arbetats fram som ett stadsmässigt planförslag underkänts av politikerna för att det inte var stadsmässigt. Hur kunde detta med stadsmässighet uppfattas så olika.

 

Figur 1. Den återemitterade planen för Sickla Kaj.

 

Jag tror att det som spökar här är den fortfarande synnerligen dåligt kända relationen mellan form och funktion, trots dess fundamentala betydelse för arkitekturen. Nu har dock kunskapen om denna relation utvecklats avsevärt, sedan det utvecklats nya metoder och teorier om hur den bör studeras. Central i denna utveckling är den forskartradition som går under namnet space syntax.


Att beskriva den byggda miljöns konfigurationer

Space syntax är en uppsättning rumsanalytiska metoder utvecklade av den engelske arkitekturforskaren Bill Hillier och hans kollegor på University College London. Bakgrunden är att en central del av arkitekturforskningen, liksom all forskning, är att utveckla fruktbara tekniker att beskriva det forskningsobjekt man är ute efter att studera. Inom arkitektur­forskningen handlar det då om den byggda miljön, det må röra sig om enskilda byggnader eller hela stadslandskap, redan existerande bebyggelse eller projekt som bara finns på papper. Orsaken till att detta är en så central uppgift för forskningen är helt enkelt att man behöver isolera forskningsobjektet i sig från andra variabler. Dels för att inte blanda ihop dem, dels för att kunna ställa det aktuella forskningsobjektet i tydlig relation till andra variabler för att se hur de påverkar varandra. Inom arkitekturen handlar det då om att isolera den byggda variabeln. Detta visar sig svårare än man först kan tro. Redan vårt vardagsspråk är fyllt av sammanblandningar mellan det byggda och andra variabler. Redan när vi talar om sovrum, matrum och arbetsrum till exempel, blandar vi det byggda i sig med användningen av det byggda. Men vad är det egentligen rent fysisk-rumsligt som gör ett sovrum till ett sovrum och inte ett matrum. Samma sak äger rum när vi talar om hela byggnader. Vad menar vi egentligen med en skola. Menar vi byggnaden eller verksamheten som bedrivs i byggnaden. Och om vi menar byggnaden vad är det i dess byggda form som gör den till en skola? Samma sammanblandningar gör vi även på stadsnivå när vi talar om bostadsområden och arbetsplatsområden. Är vi alldeles på det klara med vad det är i den byggda formen eller kanske snarare strukturen som gör ett visst område till ett bostadsområde. Ett första nödvändigt steg är således att isolera och beskriva den byggda variabeln i sig för att kunna ställa denna mot sådant vi vet om vad som sker i det byggda; hur det används och upplevs exempelvis.

         Här kommer vi till nästa steg. Det finns naturligtvis en stor mängd olika variabler vi kan ställa mot den byggda, variabler som dessutom är av grundläggande olika art. Vi kan studera hur det byggda exempelvis beter sig ställt mot naturfenomen såsom väder och vind eller själva tyngdlagen, det vill säga det byggda ur konstruktiv synpunkt. Vi kan också studera det ställt mot hur det används och brukas, det vill säga ur funktionell synpunkt. Slutligen, för att följa Vitruvius tredelning av arkitekturen, kan vi studera det ur estetisk synpunkt, det vill säga hur det byggda upplevs eller vilka associationer och sinnesstämningar det kan ge upphov till. Vi kan då också se att medan det byggdas konstruktiva sida är relativt okontroversiell så är både dess estetiska och funktionella sida ofta debatterade ämnen. Vi kan till och med se hur den centrala diskussionen under senare årtionden handlat mer om arkitekturens estetiska sida, det arkitektoniska uttrycket eller vad arkitekturen säger, medan den centrala frågeställningen tidigare var arkitekturens funktionella sida, dess användning eller vad arkitekturen gör. Detta blir i synnerhet tydligt är det gäller stadsbyggandet. När man nu under lång tid talat om att återskapa kvaliteterna från den traditionella staden har man framför allt arbetat med den estetiska sidan, det vill säga olika former och arkitektoniska tecken som förmår ge oss associationer till den traditionella staden. Men samtidigt har man inte förmått skapa stadsdelar som funktionellt utför det arbete som den traditionella staden utför. Ofta står vi istället inför miljöer som säger ett men gör något annat. Jag tror därför att det är hög tid att åter börja intressera sig för funktion på ett seriöst sätt. Trots funktionalismens många tillkortakommanden går det helt enkelt inte att undkomma funktionens centrala plats inom arkitekturen.

         Det är just inom detta område som space syntax visat sig framgångsrikt. Kärnan här är just att man utvecklat tekniker att beskriva byggnader eller stadsdelar på ett sätt som visat sig avgörande för deras funktionalitet. Det nya här kan sammanfattas i att man beskriver den byggda miljön på en mer grundläggande nivå än man i allmänhet gjort tidigare. Man använder sig av topologiska beskriv­ningar snarare än geometriska, det vill säga att man beskriver bebyggelsens uppbyggnad utan avseende på avstånd eller geometrisk form utan fokuserar på dess delars inbördes lägen och relationer. Man försöker med andra ord fånga delarnas inbördes lägen i helheten snarare än delarna i sig, eller som man säger, bebyggelsens konfiguration. Om vi exempelvis vill studera rummen i en byggnad så försöker man beskriva hur dessa olika rum förhåller sig till varandra snarare än att beskriva dem var och ett för sig.

         För att förtydliga kan vi ta ett exempel. Låt säga att Figurerna A - C visar tre mycket förenklade byggnader, samtliga bestående av nio rum med samma mått. Om vi då ser till deras geometri är de påfallande lika varandra men om vi med hjälp av en graf beskriver de ingående rummens förhållande till varandra, deras topologi, ser vi att de är fundamentalt olika. Vad man inom space syntax-forskningen visat är då hur avgörande dessa skillnader är för den funktionella potentialen hos de olika husen. Kort kan man säga att det som avgör det enskilda husets användning snarare är hur de olika rummen är sammanbundna än de enskilda rummens form i sig.


Figur 2. Tre diagrammatiska hus och konfigurativa beskrivningar av dem. (Hillier 1996)


Det förefaller exempelvis mycket besvärligt att använda hus A som bostad, då mer eller mindre alla förflyttningar inom byggnaden innebär att man måste passera andra rum och därmed ständigt ge upphov till störningar. Husets konfiguration tycks snarare peka mot någon form av helgedom där man rör sig i ett slags procession mot byggnadens innersta rum. Hus B däremot förefaller helt möjligt att använda som bostad men har med sin korridorlika kärna och vidhängande rum en struktur vi framför allt känner från olika institutioner, såsom skolor eller sjukhus eller varför inte kontorsbyggnader. I hus C slutligen hittar vi kanske den mest tilltalande bostadslösningen med flera möjligheter att ’gå runt’, vilket brukar medföra en känsla av rymlighet och stora friheter vad gäller användningen.

         Den geometriska formen och storleken på de enskilda rummen spelar naturligtvis även de roll, men de flesta rum tagna för sig går trots allt att använda på många olika sätt. Det avgör­ande blir istället rummets läge i förhållande till andra rum. Man kan till och med säga att vad som till stor del avgör ett enskilt rums användnings­möjligheter ligger utanför detta rum i sig. Jämför exempelvis rummet längst upp till vänster i hus A och hus C. De är exakt lika i sina mått och vad gäller deras öppningar, men beroende på hur övriga rum i byggnaderna är sammanbundna får de ändå helt olika funktionella möjligheter.


Grundfunktionerna vistelse och förflyttning

Space syntax-analyser går lika bra att använda när det gäller städer eller stadsdelar som enskilda byggnader. Problemet här är dock att det är svårare att säga vad som kan definieras som ett rum och hur det förhåller sig till andra rum i staden. Stadsrummet är ju kontinuerligt och därmed i princip ett och detsamma. Även om vi kan urskilja vissa tydliga platser, såsom exempelvis stadens centrala torg eller liknande, är det ändå svårt att säga vilka de andra rummen är och hur de förhåller sig till varandra.

         Här är det viktigt att se att man inom space syntax inte bara gör mer grundläggande beskrivningar av den byggda miljön i sig – det vill säga formsidan i relationen mellan form och funktion – utan även diskuterar funktionssidan på en mer grundläggande nivå. Inom exempelvis funktionalismen, diskuterade man funktioner på mycket specifik nivå. Enskilda rum delades in och gavs precisa funktioner såsom sittgrupp, arbetshörna och matplats. På samma sätt delades bostaden in i rum med olika funktioner såsom matrum, sovrum eller sällskapsrum. Även staden delades som bekant in på detta sätt i zoner för bostads­ändamål, arbete, transporter och så vidare. I många fall kan det slagets arbete med funktioner sägas handla om att lokalisera funktioner till olika platser. Det vill säga att funktionerna inte är särskilt beroende av den byggda formen utan helt enkelt ges en plats i en plan, det må vara i en bostadsplan eller en stadsplan.

         Inom space syntax vill man dock diskutera funktioner som verkligen är beroende av den byggda formen; funk­tioner av rummet snarare än funktioner i rummet. I princip kan ju ett och samma rum i lika hög grad användas som matrum, sovrum eller arbetsrum. Funktionerna sova, äta, arbeta är i allmänhet inte beroende av den byggda formen i någon direkt mening. Man menar då att vi måste söka på en mer grundläggande nivå för att hitta funk­tioner för vilka den byggda formen verkligen är avgörande. Det man inom space syntax funnit är då vad man kallar två grundfunktioner, nämligen vistelse och förflyttning, då dessa tydligt för med sig skilda rumsliga konsekvenser.


Figur 3. Staden som ett rum för förflyttningar och en serie rum för vistelse.


Dessa är tydligt funktioner av ett betydligt mer grundlägg­ande slag än vad vi är vana att tala om. Men om vi tar staden som exempel kan vi faktiskt säga att den just är ett rumsligt svar på dessa båda grundfunk­tioner. Å den ena sidan har vi ett samband av rum för förflyttningar, det vill säga stadens gator och torg, å den andra en serie rum för vistelse i form av stadens tomter och kvarter.


Att beräkna den rumsliga integrationen

När vi vill göra en syntaktisk analys av ett stadsområde så är det så­ledes gatu­strukturens inverkan på förflyttnings­strömmar som hamnar i fokus. Här har också space syntax-forskningen gjort stora upptäckter. Det visar sig nämligen att sättet på vilket gatu­nätet i en stadsdel är uppbyggt har en mycket stark inverkan på var koncentrationer av flöden uppstår respektive var det bildas bakvatten Detta gäller såväl gångtrafik som biltrafik. Detta står i motsats till det som ofta hävdas, nämligen att det är attraktioner av olika slag som är avgörande, såsom tunnelbane­stationer, varuhus eller helt enkelt skönheten hos en plats. Uppenbarligen spelar även sådant roll för hur vi rör oss i staden, men den konfigurativa uppbyggnaden har visat sig ha betydligt större betydelse än vi tidigare känt till.

         Eftersom det är flödet av förflyttningar vi är ute efter hjälper detta oss också att urskilja vad vi ska definiera som ett rum i staden för att fånga det enskilda rummets förhåll­ande till andra stadsrum. Vi kan nämligen göra en förenklad beskrivning av förflyttningar i form av räta linjer. I princip är det ju så vi förflyttar oss även om vi gör många avsteg på vägen. Vi kan därmed göra en beskrivning av det kontinu­erliga stadsrummet i form av ett antal räta linjer. Om vi utgår från en karta av det stadsområde vi är intresserade av kan detta i förflyttningshänseende beskrivas med det minsta antalet räta linjer som täcker in hela strukturen av gator och platser i området.


Figur 4. Ett stadsområdes kontinuerliga rum av gator och platser (vänster) och samma gator och platser beskrivna av minsta möjliga antalet räta linjer. (Hillier 1996)


När vi gjort detta har vi istället för ett enda kontinuerligt rum ett begränsat antal linjer vars inbördes förhållande vi kan analysera. Hur ska vi då finna ett mått som fångar hur den enskilda linjen eller rummet förhåller sig till de andra linjerna i gatusystemet? Detta gör man genom att beräkna hur pass tillgänglig eller integrerad en viss linje är i förhållande till de andra. Återigen är det frågan om ett topologiskt mått snarare än ett mått i meter. Man beräknar helt enkelt det genomsnittliga antalet steg varje enskild linje befinner sig från varje annan linje i systemet. Med steg menar man här hur många linjer man måste passera för att nå en viss annan linje, eller uttryckt annorlunda, hur många riktnings­förändringar man måste företa.

         Detta värde som man kallar integrationsvärdet, beräknar man således för varje linje vilken därmed får ett kvantitativt värde som faktiskt fångar något av hur den förhåller sig till de övriga linjerna. En linje som på detta sätt befinner sig nära, det vill säga få steg från de andra linjerna, borde alltså få ett lågt värde medan en som ligger relativt avskilt borde få ett högt. Nu har man dock inverterat värdena eftersom det stämmer bättre med vår intuition att ett högt värde också borde innebära en hög integration och omvänt. Ett högt värde innebär således att linjen eller den gata den representerar, befinner sig relativt ”nära” de övriga linjerna i gatusystemet.


Integrationsvärdet fångar trafikflödet

Poängen här är att det visat sig att gator med höga integra­tionsvärden också är gator som används mer för förflytt­ningar inom gatusystemet i fråga. Välintegrerade gator är helt enkelt mer besökta och använda gator. Men detta är bara början. Det har även visat sig att väl besökta och väl­använda gator leder till en rad andra konsekvenser. Det är till exempel inte svårt att tänka sig att sådana gator innehåller goda butikslägen, vilket i sin tur kan få konsekvenser för hyresnivåer. Inte heller att sådana butiksstråk i sin tur kan fungera som attraktioner och dra till sig än fler besökare. Vi får helt enkelt något vi kan beskriva som synergieffekter.


Figur 6. Ett stadsområde med inlagda integrationsvärden till vänster och antalet gångtrafikanter till höger. (Hillier 1996)


Men det kan även få konsekvenser av mer socialt slag. Välbesökta platser upplevs ofta som trygga i den mening som är typisk för städer, nämligen att närvaron av andra människor ger oss en känsla av trygghet. Nu kan det naturligtvis finnas fördelar även med mer segregerade lägen, i synnerhet när det kommer till att vilja undvika biltrafik. Vi kan således vara ute efter lägen som skänker ett visst lugn och där vi kan vara mer ostörda. Poängen är att space syntax-analysen hjälper oss att bättre förutse resultatet oavsett om vi är ute efter det ena eller det andra. Det är ett medel som inte föreskriver målen, ett stöd som helt enkelt hjälper oss att förstå möjligheterna i ett område bättre eller förutse vad en om- eller nybyggnad kan komma att innebära.

         Vi kan alltså säga att integrationsvärdet fångar något av den funktionella potentialen hos en gata när det kommer till trafikflöden och att detta i sin tur har stor inverkan på andra kvalitéer hos gatan. För att ta ett näraligg­ande exempel så har en studie av Södermalm i Stockholm visat att integra­tionsvärdena i en population av 69 gator korrelerade till strax över 70% med antalet gående på samma gator. Detta måste sägas vara ett mycket starkt samband som tyder på att gatunätets konfiguration är mycket viktig när det kommer till trafik­strömmarna även i Stockholm.


Figur 7. Axialkarta över Södermalm med avseende på gångtrafik. (Marcus 2000)


Nu är det ju synnerligen omständligt att sitta och beräkna dessa värden för varenda gata i ett stadsområde, i synnerhet som vi ofta vill ta in ganska stora områden. Inte heller är en lista med siffror särskilt talande när det gäller att förstå karaktären hos en stadsdel. Därför har man utvecklat dataprogram som kan utföra beräkningarna och som dess­utom även ger resultatet i form av en kartbild. Man kan säga att man bygger upp en modell av det område man är intresserad av genom att rita in de linjer som vi talade om tidigare, varefter programmet beräknar integrations­värdena för dessa linjer. Resultaten ges sedan både i form av en tabell med siffer­värden och en kartbild med linjer i färger från rött till blått, där rött står för hög integration och blått för låg.

         Dessa bilder är fascinerande i det att de i allmänhet ger en bild som överensstämmer mycket väl med vår erfarenhet av det analyserade området, när det kommer till sådant som ofta besökta gator eller vad som är mer undanskymda platser. Detta alltså trots att det inte finns någon data inlagd som handlar om var olika attraktioner är lokaliserade eller några mått på faktiska trafikströmmar. Den enda ingående datan är en beräkning av gaturummens inbördes relation.

         Dessutom kan vi karaktärisera dessa modeller som intelligenta då de går att förändra efter exempelvis ombyggnadsplaner, varefter de ger oss en bild av effekterna av en sådan ombyggnad med relativt stor precision. Naturligtvis får man inte övertolka resultaten, men som planeringsstöd använt med förnuft har sådana space syntax-analyser visat sig mycket användbara i en stor mängd fall.


Avslutning: Sickla Kaj och frågan om det stadsmässiga

För att så återgå till vår ursprungliga frågeställning som handlade om det stadsmässiga i allmänhet och det stadsmässiga i Hammarby Sjöstad i synnerhet, så är det intressant att påpeka att politikerna vid det möte då man lät återemittera planen för Sickla Kaj även tog ett annat beslut som i hög grad berörde denna nya stadsdel. Man bestämde nämligen sig för att säga nej till en ny cykel- och gångbro över Hammarby Kanal. Efter det resonemang som just förts förefaller då ett sådant beslut synnerligen kontraproduktivt. Är det något Hammarby Sjöstad skulle behöva för att en stadsmässighet ska kunna uppstå i området, så är det en bro över till Södermalm som förmår integrera området med stadens centrala delar. Att sådana motstridiga beslut är möjliga är tydliga uttryck för hur outvecklad vår förståelse för relationen mellan form och funktion fortfarande är.

 

Figur 8. Läge för den tänkta gång- och cykelbron över Hammarby Kanal.

 

Källor

Bill Hillier: Space is the machine, Cambridge 1996.

Lars Marcus: Architectural knowledge and urban form, Kungl Tekniska Högskolan 2000.

bottom of page