Arkitekten, nr 2, 2012
Lars Marcus
Det är med skräckblandad förtjusning man följer den svenska stadsbyggnadsdebatten. Det är ingen tvekan om att viljan finns. Men hur är det med förmågan? Ger debatten oss en klarare bild av de kritiska frågorna, får den oss att inse nya saker, bidrar den till kunskapsutveckling, leder den till bättre beslut? Jag tycker inte det.
I de stora debatterna om höga hus i Stockholms City, Slussen och den ständigt närvarande förortskritiken, lämnas man efter hand i allt grumligare vatten. Påståenden saknar regelmässigt belägg, frågeställningar blandas ihop och under det hela pyr en oförlöst indignation. Det är talande att Benny Andersson snabbt kan bli ledande stadsbyggnadsdebattör. Sammantaget är detta allvarligt. Våra städer utgör det fysiska ramverket för närmast samtliga processer i samhället och har därmed en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen i stort. Stadsbyggande är ett starkt och påtagligt politiskt instrument och som sådant behöver det kritiskt granskas och offentligt debatteras med stringens.
Jag tror att en huvudorsak är att arkitektur och stadsbyggande fortfarande är teoretiskt outvecklade områden. Med det menar jag att det inte finns en begreppsapparat med förtroende i vidare kretsar som fångar vissa grundläggande distinktioner och samband. I stadsbyggnadsdebatten är det fortfarande helt okej att trycka inlägg som kallar alla gator med fyra filer motorleder eller som slår fast att det finns ett samband mellan höga hus och kriminalitet.
Jag inser det mästrande i att försöka rätta en levande debatt men jag vill ändå utifrån en grundläggande distinktion jag tror är nödvändig för varje stadsbyggnadskritik, diskutera några exempel från de debatter vi sett under senare år.
Mjölkkannors form och debatten om höga hus
När vi diskuterar planering och byggande av städer finns i princip hur många ingångar som helst men i en debatt med bebyggelsen i fokus menar jag att det centrala begreppet är byggd form och dit räknar jag både bredd på gator och höjd på hus, för att anknyta till exemplen ovan. Det märkvärdiga med byggd form, och egentligen alla bruksföremåls form, är att den verkar på två plan samtidigt och det är här det är så viktigt att göra en tydlig distinktion om något meningsfullt skall kunna sägas. Å den ena sidan har byggd form en representativ eller symbolisk dimension som väcker associationer, stämningar och ger mening åt formen. Å den andra sidan har den en performativ eller funktionell dimension som gör formen användbar, öppnar den för bruk. Jag brukar se det som att den byggda formen å den ena sidan säger något och å den andra gör något.
Mjölkkannorna i figur 1 kan göra detta tydligare. De har alla en form som gör att de kan användas som behållare för mjölk och för att, utan större spill, hälla mjölk. Funktionen hälla sätter vissa begränsningar på den performativa dimensionen hos deras form och ger alla kannorna en viss likhet i detta avseende; en pipform - det är tydligt hur vilken form som helst inte skulle fungera här. Däremot skiljer sig den representativa sidan av deras form dramatiskt åt. Kannorna säger helt olika saker och pekar vidare till skilda kontexter och det är dessa kontexter som bestämmer deras representativa mening. Exempelvis kan alla kannorna betraktas som ironiska men beroende på våra egna referensramar, vår egen kontext, framstår vissa som mer lyckade än andra. Det är uppenbart hur vår sociala, kulturella och individuella bakgrund sätter gränserna här; har vi aldrig fått mjölk ur mjölktetror, bryggt espressokaffe eller insett kopplingen mellan mjölk och kor så kan vår tolkning bli väldigt överraskande.
Fig. 1, Alla bruksartefakter har det gemensamt att deras form verkar på flera plan samtidigt. De har alla en performativ formnivå vars mening kommer till uttryck när artefakterna brukas, men också en representativ nivå där formen fungerar som ett tecken vars värde avgörs av det teckensystem den tolkas utifrån. I båda fallen bestäms formen ständigt på nytt utifrån våra brukande och tolkande handlingar. En viktig skillnad är dock att den performativa nivån hos formen är mer begränsande och skapar ett relativt litet handlingsutrymme, medan den representativa formen är mer tillåtande och ger upphov till ett förhållandevis stort tolkningsutrymme (Foto: författaren).
Det finns mycket som skulle kunna sägas utifrån detta men jag skall begränsa mig till ett par saker. För det första är det viktigt att se hur den kunskap vi använder för att skapa form på dessa två nivåer är av olika slag. Det jag kallat den performativa sidan har ett tydligt tekniskt drag, där framgången hos formen är enkel att avgöra genom att helt enkelt testa den; håller kannan tätt och går den att hälla ur. Resultatet kommer att vara otvetydigt. Den representativa sidan hos formen rör sig i ett helt annat kunskapsfält med tydliga drag av konst, där känslighet inför de olika kontexter och teckensystem som formen kan associeras med är avgörande. Här finns inte några entydiga svar och det är inte något som går att testa i ovanstående mening.
Vi kommer nära den återkommande berättelsen om hur arkitektur är ett kunskapsfält som balanserar mellan konst och teknik. Hur mycket vi än hyllar detta är det typiska dock att vi får slagsidor åt än det ena än det andra hållet, inte minst i debatten där dessa sidor ofta ställs mot varandra. En andra slutsats måste vara att båda sidor är lika viktiga när det gäller att definiera och värdera arkitektur och stadsbyggande och att den ena sidan definitivt inte kan ersätta den andra. Vi kan till och med säga att arkitektur och stadsbyggande särskiljer sig från annan teknologi genom att, likt konst, ha ett ovanligt rikt utvecklat representativt formspråk, och att arkitektur och stadsbyggande som konstart skiljer sig från annan konst genom att inte bara representera verkligheten utan, likt teknologi, även konstituera den.
Mot denna bakgrund framstår diskussionen som den om höga hus i Stockholms City i nytt ljus, särskilt så som den fördes av centerpartisten Per Ankersjö för några år sedan, där huvudargumentet för att bygga högt var att detta skulle bidra till stadslivet (t.ex. SvD 27/12 2009). Detta är vad vi kan kalla ett tydligt performativt argument där tankekedjan är att höga hus leder till ökad täthet och detta i sin tur till levande stadsmiljö. Men som en typisk performativ funktion av byggd form är detta något som går att testa, om än inte lika enkelt som i fallet med mjölkkannorna. Erfarenheten visar då, för det första, att ett högt hus av ljus- och klimatskäl kräver ett stort avstånd till nästa höga hus, i alla fall i en planerad stad som Stockholm, och därmed bara marginellt bidrar till ökad täthet. I nästa led visar forskningen att ett rikt stadsliv mer handlar om ett effektivt gatunät som skapar närhet än täthet i sig. Att argumentera för höga hus utifrån stadsliv är förfelat, punkt slut. I praktiken finns det mycket få performativa argument för höga hus annat än fastighetsekonomiska.
Argumenten för höga hus står istället entydigt att finna inom stadsbyggandets representativa dimension; höga hus säger helt enkelt så mycket mer än de gör. Istället för att hymla med detta borde vi bejaka det. Det är fullt legitimt för en stad att uttrycka sig i höga hus, spegla förändringar i samhället och manifestera nya ambitioner; det angränsande stadshuset och Hötorgsskraporna är goda exempel. Debatten om höga hus är helt enkelt en debatt om det representativa hos byggd form, inte det performativa, det senare riskerar att bli både förljuget och förvirrande. Frågorna blir då andra men lika viktiga. Tänk Tors torn och fundera på följande: har man något att säga, och i så fall, har man funnit ett intressant sätt att säga det på. Detta förefaller mig vara de två kritiska frågorna vid varje diskussion om höga hus.
Frank Lloyd Wrights villor och debatten om Slussen
Låt oss ta detta med representativ och performativ form lite noggrannare när det gäller just byggandets domän. I den klassiska analysen av tre villor av Frank Lloyd Wright som återges i figur 2, kan vi se hur de på en geometrisk nivå av formen skiljer sig fundamentalt åt, närmast programmatiskt, genom att bygga på variationer av tre grundformer både när det gäller rummens form och byggnadernas volym. Naturligtvis sätter dessa former vissa funktionella gränser för sådant som ljusföring och möblerbarhet, men det är samtidigt tydligt hur de framför allt skapar förutsättningar för skilda upplevelser, associationer och tolkningar av både villornas exteriörer och interiörer. Det överraskande är att dessa villor på en annan formnivå, en mer strukturell nivå som handlar om sambanden mellan deras olika rum, är identiska med varandra.
Även om denna strukturella nivå också spelar roll för upplevelsen av byggnaderna så är det ändå tydligt hur vi här mer specifikt fångar den performativa dimensionen av villornas form. Det är här användningen av olika rum i hög grad avgörs, hur de personer som bor i huset positioneras till varandra och vilka rum som måste passeras för att nå andra, kort sagt, det är här vi finner idén om hur man bor i dessa hus. Det Frank Lloyd Wright lär oss är att vi kan identifiera olika nivåer av byggd form som trots att de på ett intrikat sätt samverkar med varandra också primärt kan härledas till en representativ eller performativ dimension hos arkitektur och stadsbyggande.
Svårigheterna att se denna distinktion tror jag bottnar i det envisa hävdande att arkitekter arbetar med helheten och att man därför instinktiv känner motvilja att dela upp form på detta sätt. Jag tror att denna motvilja, eller till och med oförmåga, får allvarliga konsekvenser. Till exempel att den långdragna diskussionen om Slussen på ett olyckligt sätt kantrat fram och tillbaka mellan en mer representativ debatt om stadsbild, och en mer performativ om stadsliv, men sällan lyckats hålla båda levande samtidigt. Man kan till och med hävda att de stora och viktiga tävlingsomgångarna haft tydliga slagsidor åt det ena eller andra hållet. Tävlingen 2004, handlade tydligt om stadsbilden, hur det stora landskapsrum där Slussen ingår skulle hanteras, medan tävlingen 2008 handlade om stadslivet, hur Slussen skulle bli en naturlig mötesplats i Stockholms innerstad. Ett år senare vände debatten igen utifrån en kritik av förlorade utsikter för att åter huvudsakligen bli en stadsbildsdebatt. Om vi läser byggd form som ett monolitiskt block tycks vi inte märka när vårt fokus börja glida och formens representativa nivå ta över från dess performativa, eller tvärtom, och då skiftar från en frågeställning till en annan. För Slussens framtid är detta naturligtvis olyckligt.
Fig. 2, En representativ och performativ nivå av form går även att återfinna inom arkitekturen. March och Steadmans analys av tre villor av Frank Lloyd Wright visar hur de trots närmast programmatiskt olika geometriska uttryck är strukturellt identiska. Även om vi inte entydigt kan säga att den ena nivån är representativ och den andra performativ är det lätt att se hur den geometriska formnivån primärt har att göra med det representativa hos arkitekturen och den strukturella primärt med den performativa (March & Steadman 1971).
I den mindre skalan fanns en fas i denna monumentala debatt som handlade om en jämförelse mellan nuvarande Slussen och tävlingsbidraget från Foster+Partner där Ola Andersson var särskilt drivande (t.ex. SvD 17/6 2010). Argumenten från Andersson var i hög grad grundade i Slussens kulturhistoriska värde som unik trafikapparat med nydanande lösningar för sin tid. Argumentet kombinerar på ett förrädiskt sätt en performativ dimension med en representativ. Att William-Olssons Slussen var nyskapande på sin tid gör inte att den fungerar särskilt bra idag, i praktiken inte heller att den har fungerat bra tidigare, särskilt inte att den fungerat bra för alla trafikslag. Jag menar att det finns en glidning i Anderssons argumentation där det framstår som att det bygger på ett performativt argument – att nuvarande Slussen skulle vara en ovanligt effektiv trafikapparat, något vi skall se inte stämmer, men egentligen bygger på ett representativt argument – att William-Olssons lösning på ett arkitektoniskt kraftfullt sätt ger uttryck åt Slussen som intensiv trafiknod med stora flöden.
Det senare är det svårt att argumentera mot men inte det förra. Som vi redan påpekat har ju performativa argument den fördelen att de kan testas. Omfattande observationer utförda av Spacescape på Slussen visade hur gångflödena över Slussen, generellt sett, var förvånansvärt låga för en så centralt belägen mötesplats. Vi vistas inte på Slussen, vi byter buss eller tunnelbana. Spacescape utförde även en serie rumsanalyser som kunde peka ut huvudorsakerna till att så var fallet: långa avstånd mellan bebyggelsen på Södermalm och Gamla Stan, svårorienterade rörelsemönster och långt dragen separation av olika gångtrafikflöden. På typiskt funktionalistiskt manér visade sig Slussen, liksom många andra samtida skapelser, snarare uttrycka sin funktion än faktiskt vara bärare av den. Återigen kan detta tydliggöras med vår distinktion; nuvarande Slussens form representerar stora flöden men bidrar inte performativt till dem, snarare tvärtom. Vi står inför en av den byggda formens grundläggande paradoxer, att den kan säga ett och göra ett annat.
Om vi då tar Foster+Partners mer konventionella och lite osmidiga formspråk framstår det med all klarhet hur förslaget alls inte lyckas eller ens försöker uttrycka Slussens dynamiska roll i stadsväven. De prognoser med avseende på gångflöden som Spacescape utförde visade dock hur dessa med stor sannolikhet skulle öka avsevärt med den lösningen. Orsakerna handlade om just kortare avstånd mellan Gamla Stan och Södermalm, lättorienterade stråk och att gångflödena samlats till färre och därmed mer befolkade sträckningar.
Diskussionen fördes således om ett Slussen som uttryckte flöden men inte var särskilt bra på att stödja dem, och ett förslag som inte uttryckte flöden men som bidrog till en stark ökning av dem. Styrkan hos den representativa dimensionen hos William-Olssons förslag, liksom vår oförmåga att skilja den från den performativa, dolda detta förhållande. Vad debatten borde ha handlat om var huruvida det är rimligt att bevara en stadsbyggnadslösning vars bristande performativitet skapar tydliga begränsningar i Stockholms stadsliv eftersom den har ett stort kulturhistoriskt värde - en genuint intressant debatt!
Per Olof Hallmans retorik och debatten om förorten
Jag vill avsluta med den debatt som jag uppfattar som den klart viktigaste, nämligen den mer eller mindre ständigt pågående debatten om innerstad kontra ytterstad. Även där blandas en representativ och en performativ läsart ofta samman, men då av planmönster snarare än enskilda objekt. Orsaken är att den performativa nivån hos byggd form, i detta fall stadsform, i dessa mer komplexa sammanhang blir allt svårare att avläsa medan den till sin natur mer direkta representativa nivån förblir tillgänglig. Vi kan belysa svårigheterna med hjälp av de retoriska bilder Per Olof Hallman en gång använde när han tog strid för en ny stadsbyggnadskonst inspirerad av Camillo Sitte och Raymond Unwin (fig. 3). Det är tydligt hur Hallman ville visa på vad han uppfattade som monotoni och brist på konstnärliga grepp i hans samtids praktik. Vi kan se det som en argumentation för en ökad medvetenhet om den representativa nivån hos stadsform. Så långt är hans bilder mycket läsbara; vi kan leva oss in i dem och vandra från gata till gata, från stadsrum till stadsrum och kontinuerligt ställas inför nya vyer.
Men hur är det med den performativa nivån hos stadsformen i Hallmans bilder. Nu räcker inte March och Steadmans diagram, vi behöver mer avancerade metoder för att komma åt det som inte går att avläsa med blotta ögat. Det är här Spacescape och den forskning företagets verksamhet vilar på kommer in. Om vi undersöker Hallmans planer med den inom space syntax-forskningen grundläggande integrationsanalysen, kan vi se hur den lyfter fram en dold formnivå, en slags sekundär effekt hos stadsformen, vilken jag vågar påstå långt ifrån är intuitivt självklar ens för en tränad arkitekt. När vi då vet att integrationsanalysen visat sig vara en mycket god indikator på hur ett givet gångflöde fördelar sig i ett rumssystem, kan man fullt ut se varför jag vill kalla denna nivå för performativ. Det handlar inte bara om dess inflytande på gångflöden, i förlängningen är den även en viktig orsak till andra fenomen i staden, exempelvis var butiker lokaliseras, vilket i sin tur kan få effekter på butikshyror och fastighetsvärden. Vi kan också tänka oss att platser och stråk med lägre flöden kan vara dit vi söker oss för att söka avskildhet och ro eller som för den delen oftare upplevs som otrygga kvällstid.
Fig 3. Per Olof Hallman använde detta bildpar för att argumentera mot vad han uppfattade som den rådande stadsbyggnadspraktikens monotoni och bristande konstnärlighet och för en mer utvecklad stadsbyggnadskonst. På många sätt kan de ses som en plädering för en rikare och mer medveten användning av den representativa nivån hos stadsformen. Med det slag av integrationsanalys som utvecklats inom space syntax-forskningen kan vi lyfta fram en slags sekundär dold nivå hos stadsformen i bilderna (de färgade linjerna), det jag kallar den performativa dimensionen hos byggd form, vilken inom forskningen visat sig vara en mycket stark indikator på hur gångflöden fördelar sig i ett rumssystem. (Bild: Tobias Nordström, Spacescape).
Samtidigt måste man akta sig för förhastade slutsatser här. Även om vi fortfarande kan säga att dessa analyser hjälper oss testa det performativa hos formen så har vi nu kommit långt från våra mjölkkannor. Vi rör oss i betydligt mer komplexa system där många variabler behöver vägas in och där det krävs erfarenhet för att göra goda tolkningar. Det är dock självklart inom all forskning eller teoretiskt väl underbyggda praktiker och definitivt inte något argument för att en traditionell arkitektkompetens skulle klara sig bättre utan detta stöd, vilket ibland hörs i debatten.
För att nu återvända till förortsdebatten; om vi inte förmår urskilja stadsformens performativa nivå så är risken uppenbar att våra tolkningar av stadsformens representativa nivå även blir en beskrivning av stadsformens performativitet, eller annorlunda uttryckt, tolkningar av stadsbilden blir till förutsägelser om stadslivet. Ytterstadens hus i park-planer kan utifrån en sådan representativ formnivå tolkas som öppna, befriande och platser med stort handlingsutrymme, men lika ofta som ödsliga, anonyma och oerhört begränsande. Detta följer den representativa formens logik; den är en smidig materia som tillåter ett mycket brett fält av tolkningar. I kontrast är den performativa formen betydligt mer njugg och begränsar ganska bestämt hur stadsformen faktiskt kan används.
Om vi betraktar närmast vilken torgbildning som helst utifrån dess representativa formnivå kan vi sannolikt tolka den som en offentlig mötesplats. Men om torget visar sig ha få besökare beroende på ett sidoordnat läge i sitt sammanhang, en egenskap hos dess performativa formnivå, begränsas innebörden av ordet mötesplats avsevärt. Om de som besöker torget dessutom endast kommer från torgets omedelbara omgivning beroende på stadsdelens isolerade läge i relation till andra stadsdelar, återigen en egenskap hos dess performativa formnivå, begränsas även betydelsen av ordet offentlig. Vi kan se fallgroparna rada upp sig.
Riktigt illa blir det när man utifrån tolkningar av stadsformens representativa nivå börjar läsa in ideologiskt innehåll i stadsformen. Det kan tyckas förvånande men jag har hört en nestor bland svenska stadsforskare som Bosse Bergman tala om innerstadens rutnät som borgerliga och för några år sedan lade arkitekten och författaren Lars Mikael Raattamaa fast olika stadsformers ideologiska hemvist med stor precision genom att peka ut rutnät som nyliberala och sprawl som representant för frihet (t.ex. Raattamaa 2003). Bergman och Raattamaa förfaller då till en ganska obehaglig ideologisk symbolism, men de är långt ifrån ensamma. Stora delar av förortsdebatten, omfattande både förortskramare som Per Wirtén och förortshäcklare som Mark Isitt, grundar sig nästan uteslutande på fria tolkningar av stadsformens representativa nivå som sedan tas som grund för slutsatser om deras performativitet.
Jag delar helt övertygelsen att det finns en djupt politisk dimension i allt stadsbyggande, men jag menar att det kritiska här är den performativa och inte den representativa nivån hos stadsformen. Det är här som samhället med sina gränsdragningar, hierarkier och orättvisor tar fysisk form, inte bara representativt som en bild av dessa förhållanden utan performativt så att vi i våra vardagsliv reproducerar dessa samhälleliga strukturer. Bor vi i en segregerad stad så är den det därför att vi dagligen återskapar segregationen, till exempel genom att i våra dagliga rörelsemönster, där stadsformen är oerhört bestämmande, inte naturligt besöka eller passera vissa stadsdelar och därmed heller inte få en direkt erfarenhet av livet där. Det är så segregationen upprätthålls. Det handlar inte bara om våra mentala föreställningar, det handlar om hur våra mentala föreställningar genom våra vardagliga erfarenheter förstärks och konsolideras. I detta är stadens form en avgörande faktor.
Denna insikt kommer dock alltid att sippra mellan fingrarna så länge vi begränsar vår läsart till stadens representativa form och inte förmår avtäcka dess performativa nivå. Den kritiska frågan är inte om sprawl som ett tecken kan tolkas som frihet – den representativa frågan. Den kritiska frågan är om sprawl stödjer flöden, sätter människor i relation till varandra och underlättar möten på ett sätt som verkligen bidrar till frihet – den performativa frågan. För att kunna föra den diskussionen krävs dock, som vi sett, kunskap som fångar hur byggd form skapar grundförutsättningar för våra vardagligsliv och därmed inte bara representerar utan konstituerar staden som politisk – Berlinmuren var inte en symbol för en delad stad, den var själva delningen. Det många förortsdebattörer drömmer om, en genuint politisk debatt om staden, går dem förbi eftersom de är begränsade till en läsning av stadsform som representation. I sammanblandningen av dessa formnivåer har förortsdebatten sedan länge kört fast och slutat vara produktiv.
Kunskapen om staden behöver debatten
För att summera, en initierad kritik av stadsbyggandet är inte bara en angelägenhet för fältet i sig utan en viktig institution när det gäller att förstå vårt samhälle och vart det är på väg. En sådan kritik har även en avgörande roll att spela för ett bättre stadsbyggande som kan hjälpa oss att styra samhället i den riktning vi önskar. Stadsbyggnadsdebatten är helt enkelt en av de viktigaste men mest undervärderade samhällsdebatterna. För att axla denna roll behöver den en betydligt mer utvecklad teoretisk bas och en bredare etablerad begreppsapparat som hjälper oss att göra distinktioner och se samband. En sådan bas är inte given för alltid men heller inte en plastisk materia som kan omformas för dagsaktuella ändamål.
Ovan har jag egentligen bara presenterat och argumenterat för en sådan distinktion men tror att jag ändå lyckats visa sprängkraften i en teoretiskt mer underbyggd debatt. Här finns alltså mycket att vinna. Satt i ett sammanhang ser jag det så här. Stadsbyggande handlar om att utifrån demokratiskt formulerade målsättningar på ett kunnigt och ansvarsfullt sätt använda stadens fysisk-rumsliga dimension, stadsform, som ett medium att nå och påverka stadens levda dimension, stadsliv. För att denna aktivitet verkligen skall kunna kallas kunnig och ansvarsfull är det då helt avgörande att se hur stadsform är ett medium som når stadslivet på två sätt. Dels som ett slags språk, vad jag kallat formens representativa dimension, vilken kan tolkas och tolkas om men som bidrar till en ständigt närvarande symbolisk överbyggnad till staden och samhället. Denna tolkning blir dock begränsad så länge vi inte också ser hur stadsformen når oss som ett slags teknologi, genom vad jag kallat den byggda formens performativa dimension, där stadsformen stöttar och upprätthåller vissa grundmönster i stadslivet med stor betydelse för många av våra stora samhällsprocesser. De politiska implikationerna här är uppenbara men oundvikliga och gör bara behovet av en initierad och skarp debatt än mer angelägen.