Ett liv i parodi

Magasin för modern arkitektur (MAMA), nr 4, 1992.

Lars Marcus

Ett liv i parodi.pdf

Download PDF • 89KB

En ny saluhall?

Det är slående hur populär och välbesökt den nya saluhallen vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm blivit på mycket kort tid. Nästan oavsett tidpunkt på dagen råder här ett folkvimmel av närmast kontinentalt snitt. Det tycks som om södermalmsborna på bara några veckor har tagit hallen till sina hjärtan och nu uppträder här både hemvant och obesvärat. Hallen finns med som en självklarhet i alldagligt tal och i det vardagliga rörelsemönstret; det är mer eller mindre som om den alltid funnits. Man må tycka vad man vill om byggnaden som sådan, som företeelse förefaller den vara en stor framgång.

         Samtidigt är det ju alldeles uppenbart att den nya saluhallen alls inte är någon saluhall i traditionell bemärkelse. Där saluhallen förr var ett stycke överbyggd torghandel med en lång rad konkurrerande handlare, är Södermalms nya saluhall en avdelning i en butiksgalleria med en liten skara väl utvalda specialister, var och en med sitt väl inmutade varusortiment. Här finns inga överlappningar, ingen konkurrens, här är utbudet lika väl avvägt som i vilken matvaruaffär som helst. Den nya saluhallen är ingenting annat än en exklusiv matvarubutik iscensatt under saluhallens tecken. Som förebild till den nya saluhallen står i den meningen snarare Åhléns livsmedelsavdelning än Hötorgshallen. Om den traditionella saluhallen var ett den fria marknadens tempel, är dagens saluhall ett den iscensatta marknadens tivoli. Bilden av saluhallen har blivit viktigare än den företeelse den representerar.

         Det är inte så att vi inte märker detta, vi gör det i det närmaste omedelbart, men vi accepterar det lika fort. Vi är medvetna om att det är ett spel men vi väljer att spela med. Det må vara för att vi upplever att det inte finns något val eller för att vi i grund och botten är attraherade av det; men när vi accepterar spelet, accepterar vi också våra roller i det. Spelet blir allvar, bilden verklighet. Det märkliga i dessa spel är inte deras falskhet, att de förvrider vår verklighet, det märkliga är att de skapar och utgör vår verklighet.

Bild och verklighet

Sådana spel mellan bild och verklighet går igen i mycket av dagens byggande, man kan säga att det är byggnader som ofta understödjer, bygger upp dem. Var man rör sig på det nybyggda och till saluhallen angränsande Södra Stationsområdet till exempel, möts man av scener, bilder, motiv; små tillrättalagda stycken verklighet med förebilder ur något slags kollektivt minne: trappor, fonder, portar, torn. Vi upptäcker naturligtvis även här att det är ett spel, motiven är överdrivna, irrelevanta, smått parodiska, men vi accepterar dem; vad kan vi annat göra, de utgör ju vår fysiska verklighet.

         I ett så motivrikt område som Södra Station, förmår bilderna bitvis frammana en närmast fullständig skenverklighet. Stadsrummens välregisserade sekvenser avlöser behagligt varandra, motiv för motiv, bild för bild; ”stadsbilderna” omsluter blickfånget nästan helt. Men där finns sprickor, befriande rämnor: över Bofillbågen sträcker Gomanfabrikens skorstenar upp sina otvättade halsar, vid platsen för Haglunds pinne finns än så länge bara Haglunds grop, längs Magnus Ladulåsgatan vägs åttiotalets metaforismer upp av sextiotalets torftiga saklighet; rop utifrån som bekräftar att en annan verklighet fortfarande existerar.

         Den här typen av ”bildspel” finns naturligtvis även i det byggnadskomplex där saluhallen huserar, Söderhallarna. Den övergripande bilden är entydig: vid torget ligger intill varandra två kubiska hus. Mellan dem löper en gata, vilken byggts in under ett tak av glas. De två husen ansluter i höjd till sina respektive grannar, det södra till Medborgarhuset vilket blir sju våningar, det norra till Riksbyggens hus vilket gör fem. Den tydliga uppdelningen i två hus, motsvaras interiört av två stora lanterninkrönta gårdar, Björkhallen i det södra huset och Saluhallen i det norra. Tvådelningen fullföljs i fasadernas uttryck, och i behandlingen och valet av material och kulörer. Idén eller bilden av de två husen vid torget med sina stora inre hallar är stark och genomförd. Problemet är att den omkringliggande verkligheten, den aktuella situationen och det föreliggande programmet, har svårt att motsvara denna bild.

Att säga och att göra

Söderhallarna är situerade på en rektangulär tomt med de ungefärliga måtten 95 x 50 meter. Dess kortsidor beskriver nivåskillnaden mellan Södra Stationsområdet och Medborgarplatsen, vilken motsvarar två kontorsvåningar. Inom tomten, längs den långsida som gränsar till Medborgarplatsen, löper en avfart från Söderleden, en av Stockholms viktigaste genomfartsleder.

         Det finns egentligen ingenting i denna situation som påbjuder att man delar upp byggnadsvolymen i två hus, eller för den delen särar dem åt. Att förespegla en förlängning av Tjärhovsgatan ned till Södra Station är missvisande; söderledsavfarten omöjliggör detta definitivt. Det tycks som att idén om husen vid torget, har varit så stark att man åsidosatt flera för platsen specifika förutsättningar. Det södra huset kan till exempel inte ha någon entré mot torget, då Söderledsavfarten löper alldeles bakom husets fasad i bottenvåningen. Därför har de två husen givits en gemensam huvudentré, tvetydigt belägen i den länk i glas som egentligen skiljer dem åt. Länken, vilken förespeglar en passage från torget ned till Södra Station, är alltså vägen in i husen, inte mellan dem; tvärtom går det inte att passera husen den här vägen. Man anar här att den underliggande strukturen i Söderhallarna, vilken alls inte artikuleras arkitektoniskt, liknar en institutionsbyggnad från 1800-talet, med sin entré i mittaxeln och sina symmetriska och överbyggda gårdar i det inre.

         Man kan också ifrågasätta varför husen uppträder som om de stod på plan mark, när de faktiskt grenslar en nivåskillnad om två våningar. Även om det fungerar bra i torgplanet, framförallt i saluhallsbyggnaden där idén om huset vid torget med sin inre hall är försvarbar, får det konsekvenser för de underliggande våningarna, vilka i och med detta förvandlas till hallarnas ”källare”. Man får en känsla av att vara under jorden, trots att man befinner sig en bra bit över marken. Nivåskillnaden skulle istället, rätt utnyttjad, ha kunnat vara en tillgång.

         Programmet är rikt och skiftande; här finns Sandrewbiografernas stora satsning Biopalatset, med sina tio biografer och plats för tolvhundra besökare, den ovan beskrivna saluhallen, tre plan med butiker och restauranger, över tolv tusen kvadratmeter kontor och femhundra garageplatser.

         Det är uppenbart att det är saluhallen som gett upphov till idén om en hallbyggnad. I tidigare förslag var också saluhallen tänkt som en renodlad hall för saluhandel, belägen på torget. Programmet har sedan dess blivit betydligt mer komplicerat, men hallen eller snarare bilden därav, har levt kvar, dubblerats och blivit den dominerande ordningen i husens inre. Även ur programsynvinkel tycks uppdelningen i två hus vara omotiverad och ge upphov till problem. De två nedre planen i båda husen är avsedda för butiker och handel och har därmed mer som förenar dem än skiljer dem åt. Detta medför att man ständigt passerar från den ena hallen till den andra, och oftare besöker bottenplanen i båda byggnaderna än flera plan i en och samma. På det övre kommersiella planet har man av denna anledning tvingats bygga en bro mellan de båda husen. Sådana broar finns även på de ovanliggande kontorsplanen, då även dessa hellre ordnar sig på ett och samma våningsplan än kring en gemensam ljusgård.

         Även den egentliga saluhallen bär på den här typen av motsägelsefullheter. Problemet är att saluhallen, allteftersom programmet blivit innehållsrikare, egentligen inte längre är så mycket en hall, utan det nedersta planet i ett stort kontorshus med en överbyggd inre gård. Därmed kan endast en femtedel av saluhallens yta få den rymd som man förknippar med en saluhall, medan resten får normal kontorshöjd; saluhallen krymper påtagligt och upplevs som mindre än den faktiskt är. Problemen visar sig också när Biopalatset och den lilla butiksgallerian Bazaren, inte ryms i hallkonceptet och istället hamnar i hallarnas ”källare”, där de båda nås från vad som lätt uppfattas som bakdörrar.

         Den bild som Söderhallarna försöker leva upp till är i grund och botten klar och stark, men den har varken stöd i den situation den befinner sig i eller i det program den försöker härbärgera. Det tycks som att olika bilder: bilden av hallen, bilden av den förlängda gatan, bilden av husen vid torget, lyckats överleva hela projekteringsprocessen trots att de egentligen varit, eller efter hand blivit, olämpliga för den föreliggande uppgiften. En glidning mellan bild och verklighet uppstår och man har fått en situation där husen säger ett men gör något annat.

Arkitektur och språk

Något går igen här: saluhallen säger sig vara en saluhall men är egentligen en exklusiv livsmedelsbutik, stadsrummen på Södra Stationsområdet säger sig inrama betydelsefulla och märkliga skeenden men är bara bakgrund till vardagliga trivialiteter, Söderhallarna säger sig vara två hus vid ett torg men är egentligen ett hus, över en motorväg. Vad som sägs är viktigare än vad som görs. Man kan säga att här finns en upptagenhet av bilder eller av språk, en övertro på tecken, ord. Söderhallarna gör stora ansträngningar för att tala om för oss vad de är, de inskriver sin egen mening.

         Att tala om arkitektur som ett språk är vanligt och ofta träffande, men det leder också lätt till en överdriven självmedvetenhet, för att inte säga självupptagenhet. Att byggnader förmår kommunicera med oss, att de är meningsbärare på olika sätt, är uppenbart; i annat fall vore hela vår omgivning obegriplig. Men för att inte övertolka det språkliga i arkitekturen är det viktigt att komma ihåg hur språk fungerar. Tal- och skriftspråk består av en stor mängd ord vilka refererar tillbaka till kända ting och företeelser; för dessa är orden tecken. Inom arkitekturen talar man ibland om hus som uppbyggda av sådana tecken; olika välkända byggnadsdelar vilka beskriver och förmedlar byggnaders mening. Men till skillnad från språkets tecken hänvisar inte arkitekturens tecken till något annat. De är sig själva nog, en dörr är en dörr, en pelare en pelare. Ord däremot, är inte i sig själva bärare av betydelser; det finns inget inneboende samband mellan ett talat eller skrivet ord som till exempel häst, och den verkliga företeelsen häst. Sambandet infinner sig efter hand, som en sedvänja. Ords betydelse är ingenting annat än sociala konventioner. Därför kan också innebörden förändras över tid; vi känner alla till hur glidningar i ords betydelse äger rum eller hur vissa ord faller bort och nya kommer till. Det är det ständigt passerande livet vilket ger olika tecken deras betydelse och som också förmår omtolka dem. Man kan då ifrågasätta meningsfullheten med en arkitektur som är upptagen med att tolka sig själv. Antingen är det fråga om tolkningar som är uppenbara från början, en dörr är en dörr är en dörr, eller också om tolkningar av mer språklig karaktär, om metaforer, där meningen endast kan infinna sig efter hand. Man kan tänka sig att det är något av en sådan ”tolkningssjuka”, som i Söderhallarna såväl som på Södra Stationsområdet i övrigt, skapar förvirring mellan bild och verklighet; överallt är man upptagen med att berätta historien innan den ägt rum. Det finns ingen ro att låta livet eller historien inskriva mening, istället är man fullt upptagen med att föreskriva den! Det finns ett slags ‘horror vaci’ inför frånvaron av mening, vilket resulterar i en vilja att förekomma skeendet, att föregå historien, att iscensätta livet.

         När man i höstas öppnade den nya saluhallen vid Medborgarplatsen, fick den mening genom att den på olika sätt försökte fånga bilden av den traditionella saluhallen; en ljus och luftig hallbyggnad, där färska matvaror av hög kvalitet bjöds ut av kunniga handlare. Föresatsen infriades; med ett noga avvägt varusortiment, tillhandahållet av en väl utvald skara specialiserade handlare, i en byggnad som fylldes med saluhallens tecken, lyckades man frammana bilden av saluhallen. Denna iscensättning förekom det verkliga skeendet och lät meningen vara inskriven redan från början. Kanske kan man då till och med säga, att man låter byggnaden generera meningen med livet istället för att låta livet generera meningen med byggnaden.

Meningsfull arkitektur?

En sådan upptagenhet med arkitekturen som språk kan förklara något av tvetydigheterna i Söderhallarna; skräcken för det eventuellt meningslösa är påtaglig här. Var vi vänder oss i byggnaden, märker vi hur platser, ytor, byggnadsdelar, är tolkade, formade och tillrättalagda, för att vi redan vid första besöket skall förstå hur det är tänkt; mycket lite lämnas öppet för tolkning.

         Runt den centrala gården i saluhallen, löper på varje våningsplan en balkong med ett räcke av borstat stål och härdat glas. Räcket kröns av en kraftig stav i björk med cirka en decimeters diameter. Det speciella med detta annars helt ordinära räcke är att staven på ovansidan är avfasad, ungefär tjugo grader, längs med hela sin längd. Helt uppenbart försöker det säga oss något med detta. Det är inte ett räcke vilket som helst, det är ett tolkat räcke eller ett meningsfullt räcke, om man så vill. Avfasningen bjuder in oss att med armarna luta oss mot räcket och blicka ned mot myllret nere i saluhallen. Räcket bär i sig en förväntan om vad som skall ske.

         Runt den nedersta av dessa balkonger finns i golvet en mönsterläggning i omväxlande huggen och polerad kalksten. Det är inget allmängiltigt mönster i rutor eller stavar, utan ett föreställande mönster. Stenen är lagd till en bild av en matta, vilken löper runt balkongen och med mattlika veck, tar sig runt den öppna gårdens fyra hörn. Men inte bara det, den passar också på att vid entrén till några butiker, till hissar och rulltrappor, göra ett extra veck för att markera dessa. Återigen får vi hjälp med tolkningen när vi av denna matta i sten leds runt balkongen. Golvet bär på en önskan att föreskriva våra rörelser.

         Söderhallarna är fyllda av sådana omsorgsfullt detaljerade och tolkade byggnadsdelar, en del så övertydliga att man knappt kan tala om omskrivningar. Den hall som kallas Björkhallen är överbyggd med en lanternin buren av ett kraftigt grenverk av stål, vilket i sin tur är buret av en stam i stål och glasbetong. Denna konstruktion porträtterar snarare än tolkar ett träd. I samma rum finns också en brant trappa, i vilken finns avsatser med bord och sittplatser, skilda från varandra av stora gröna växter. Längs ena sidan av denna lummiga ‘skogsbacke’ rinner vatten, en liten ‘bäck’, vilken nere på hallens golv letar sig fram till det tidigare beskrivna ‘trädet’ och vattnar det. På detta sätt blir hela hallen ett slags landskapsmåleri.

         Här finns en påtaglig upptagenhet av tolkningen eller meningen i arkitekturen, alltså vad husen säger. Om vi jämför med språket blir det onödiga i detta företag uppenbart. Meningen, förutom den rent uppenbara, finns inte inskriven i arkitekturens olika byggnadselement och detaljer, meningen infinner sig efter hand och tolkas om allteftersom huset brukas. Det kommer att visa sig hur vi lutar oss mot balkongernas räcken, vilka butiker som blir välbesökta och vilka trappor vi använder, och vi kommer att finna oss tillrätta i Björkhallen även om den inte ”möbleras” som en björkdunge. Arkitekturens mening behöver inte skapas, den infinner sig.

Det oförutsedda

Vad skulle nu hända om man slutade besvära sig med husens mening, övergav bekymren med vad husen säger och istället koncentrerade sig på vad de gör. Om man istället för att ägna stor kraft åt att tolka en trappa som en skogsbacke, belägen vid en äng med en stor björk, frågade sig: varför ännu en trappa? Eller vad skulle hända om man byggde en saluhall utan inskriven mening, lät en saluhall helt enkelt äga rum; lät företeelsen tolka och ge mening åt rummet istället för att låta rummet regissera företeelsen!

         Underlag och intresse för saluhandel finns; Stockholm närmast översvämmas av olika handlare som på stadens gator och torg försöker sälja sina varor. Här är det inte bara fråga om livsmedel, utan även olika billiga importprodukter, hemgjorda smycken och cocosbollar. Situationen är inte så olik den oreda i gatuhandeln, som på 1800-talet födde den saluhall vars bild vi idag så starkt värnar. Frågan är om inte en ny saluhall med ovanstående innehåll, skulle påminna mer om 1800-talets saluhallar än vad Östermalmshallen av idag gör.

         Men detta förutsätter också en annan attityd hos arkitekturen. Man skulle i ett sådant fall endast skapa de grundläggande förutsättningarna för handeln, som el- och vattenledningar, belysning, markerade saluståndsplatser, kanske någon generell saluståndsdisk, men inte mycket mer. Det slutliga uttrycket, meningen, skulle infinna sig efter hand, allteftersom det att hallen brukades och vanor, seder och bruk uppstod. Det skulle innebära att vi övergav det spel med given utgång vi allt oftare kommit att spela, för att istället ge oss ut i det oförutsedda; det icke förut sedda, och låta verkligheten skapa bilder och inte tvärtom.

Livet som en parodi

Är det föregåendet av ordet, bilden, den byggda formen, framför livet, skeendet, historien, som är det gemensamma för saluhallen, Söderhallarna och Södra Station? Innan något ännu ägt rum finns det förutsett, tillrättalagt och iscensatt. Det vilar en känsla av overklighet över dessa byggnader vilka tvingar in oss i sina skådespel. Skådespel som, då de utgör ironiska paralleller till verkliga skeenden, ofta skapar parodiska effekter. Vi kan känna av det när vi på väg från Södra Station, går uppför den hopplöst pompösa Fatburstrappan, eller när vi i Söderhallarna kliver över den lilla ”bäcken” för att komma in i glassboden, eller för den delen i saluhallen, när vi köper falukorv över disk av en handlare med grovt slaktarförkläde och skärmmössa. På något sätt lyckas vi ersätta vår verklighet med bilder därav. I en slags skräck för det meningslösa förekommer vi det naturliga skeendet och inpräntar istället meningen från början. Priset tycks vara ett liv i parodi.