Arkitektur, nr 3, 2015
Lars Marcus, Meta Berghauser Pont
Debatten
Det finns en förkärlek till förenklade debatter inom stadsbyggnad: för eller emot höga hus, för eller emot innerstad eller ytterstad, för eller emot förtätning. Det som kännetecknar dem alla är bristen på tydlighet i vad man faktiskt menar med saker. Därmed har täthet kunnat bli ett svar på det mesta: det skapar stadsliv, är hållbart och ger dessutom bra avkastning. På samma oklara grunder väcker täthet ofta reflexmässiga antipatier. Här finns en debatt där arkitekters speciella kunskaper verkligen kan göra skillnad men i frånvaro av saklighet rör vi oss fortfarande med ett täthetsmått definierat av geografer.
Figur 1. Newman och Kenworthy’s diagram som redovisar samband mellan olika städers bebyggelsetäthet och deras sammantagna koldioxidutsläpp vid transporter (Newman & Kenworthy, 1989).
Täthetens positiva inverkan på hållbarhet, vilket får principiellt stöd av alla från FN till Barack Obama, grundar sig huvudsakligen på den välkända studien av miljöforskarna Peter Newman och Jeffrey Kenworthy (1989; 1999) som visade starka samband mellan olika städers bebyggelsetäthet och deras sammantagna koldioxidutsläpp vid transporter (Figur 1). Även om de flesta håller med om att det ligger något i detta har studien också fått mycket kritik, exempelvis har det visat sig att dess resultat lika gärna kan förklaras med bensinpriset i de olika städerna som deras täthet. Problemet är just att man drar för enkla slutsatser. Vi har själva deltagit i ett forskningsprojekt där vi gått igenom 120 vetenskapliga artiklar i ämnet och vi fann många enskilda samband men inget sammantaget mönster att ökad täthet leder till minskad miljöpåverkan. Betänk bara att täthet må samtidigt vara positivt för klimatpåverkan men negativt för biologisk mångfald. Särskilt viktigt var det faktum att det fanns mycket liten samstämmighet om hur man mäter täthet i dessa artiklar, varför ytterst få av dem gick att jämföra.
En annan vanlig slutsats är att täthet ger stadsliv. Naturligtvis påverkar mängden boende inom en given yta också närvaron av människor i stadsrummet, men är det detsamma som stadsliv? Beroende på hur man mäter är Paris dubbelt eller fyra gånger så tätt som London men är stadslivet i någon mening sämre i London för det? Skulle Manhattan få ett rikare stadsliv om Central Park bebyggdes? Tätheten är lika stor i stadsdelar så olika som Märkisches Viertel i Berlin, Mar Bella i Barcelona och Grachtengordel i Amsterdam, vad drar vi för slutsats av det (Figur 2)? Den viktiga slutsatsen är att vi alla rent intuitivt anar att bebyggelsetäthet har stor betydelse för en lång serie viktiga stadsbyggnadsfrågor men att vi behöver bli mycket noggrannare i våra definitioner och sätt att mäta täthet för att på riktigt förstå sambanden.
Figur 2. Tätheten (FSI eller exploateringstal) i Märkisches Viertel (Berlin) är lika stor som i Mar Bella (Barcelona) och Grachtengordel (Amsterdam), vad säger detta om stadslivet på de olika platserna? (Berghauser Pont & Haupt, 2010)
I det följande vill vi visa att det finns tre olika sätt att mäta täthet som tillsammans ger en bättre förståelse av dess roll i stadsbyggandet. Det finns alltså flera byggstenar här. Den första är bebyggelsen i sig (mäts som bebyggelse per ytenhet), vilket egentligen bara är just vad vi brukar kalla det, ett exploateringstal. Den andra är hur bebyggelse grupperas i olika byggnadstyper (mäts genom att kombinera flera täthetsmått), vilket börjar fånga vad vi kan kalla stadsmiljö. Den tredje handlar om hur vi strukturerar bebyggelsen med hjälp av stadsrummet och därmed skapar variationer i tillgänglighet (mäts som tillgänglig bebyggelse inom en radie), vilket börjar fånga det vi kallar stadsliv. Vi ser alltså vikten av att gå bortom enkla exploateringstal och en allmän diskussion om täthet för att förstå vad vi menar både när vi debatterar och när vi slutligen bygger.
Hur mäter vi täthet?
Nederländerna har med 500 invånare per kvadratkilometer nästan den högsta befolkningstätheten i världen medan Sverige med bara 20 invånare per kvadratkilometer är ett av världens glesaste länder. Huvudstäderna Amsterdam och Stockholm däremot har samma befolkningstäthet, men en invånare i Stockholm har i genomsnitt tre gånger så mycket grönyta jämfört med en invånare i Amsterdam. Detta beror på en högre genomsnittlig bebyggelsetäthet på kvartersnivå. Täthet är alltså starkt beroende av vilken storlek på område vi mäter på (fastighet, kvarter, stadsdel). Men även om vi mäter med samma upplösning kan samma täthet åstadkommas på väldigt olika sätt, till exempel i form av radhus, stadsvillor i kvartersstuktur eller punkthus (figur 3). Vi ser här goda exempel på hur det finns skäl att kvantifiera och ta fram mått även inom arkitektur och stadsbyggnad för att undvika godtycklighet och fördomar.
Figur 3. Tre kvarter med samma täthet: 75 bostäder per hektar eller exploateringstal (FSI) 0,75 om vi antar att varje bostad är i genomsnitt 100 m2 (Fernandez Per and Mozas, 2004).
Vad det hela handlar om är hur vi fördelar bebyggelse i relation till obebyggd yta. I en stad kan vi välja att koncentrera bebyggelsen för att får en stor grön park som Central Park eller fördela det gröna på fler små parker. I ett kvarter kan vi välja att sprida ut bebyggelsen över hela kvarteret eller stapla den för att skapa större grönytor, vilket på välkänt sätt ger upphov till olika byggnadstyper.
Detta kan beskrivas närmare med hjälp av leksaken vi ser i figur 4, där samma volym fördelas på olika sätt över brädet. Föreställ dig att varje cirkel motsvarar ett kvarter. I den övre bilden är alla fyra kvarter bebyggda till 100% med ett exploateringstal (eller Floor Space Index, FSI) på 1,0 och en byggnadshöjd på en våning. I den nedre bilden däremot fördelas samma byggnadsmassa på fyra olika sätt: det första kvarteret med den röda cirkeln representerar en byggnad som återigen gör anspråk på hela kvarteret, i det andra kvarteret finner vi en byggnad i två våningar som skapar ett kvarter där 50% av kvarteret är obebyggt, det tredje kvarteret har en byggnad på tre våningar vilket skapar ett kvarter där 2/3 av det är obebyggd och det fjärde kvarteret har en byggnad på fyra våningar som ger ett kvarter där bara 25% är bebyggt.
Figur 4. Leksak med vilken vi kan föreställa effekterna av att samma byggnadsvolym fördelas på olika sätt i olika kvarter.
Exploateringstalen är detsamma för alla fyra kvarteren, men fram träder likväl stora skillnader i stadsbyggnadskvaliteter; när det gäller byggnadstypologi, mängd obebyggd (grön) yta samt i trängseleffekter om vi tänker oss att alla som bor i byggnaderna samtidigt vistas på sina respektive gårdar. Om vi föreställer oss att det bor 10 personer i varje kvarter har exempelvis de som bor i det sista kvarteret med fyra våningar 50% mer gårdsyta per person än de som bor i det andra kvarteret. Exploateringstal är således ett ytterst trubbigt mått på kvaliteter i stadsbyggandet.
Vi anar här att det finns ett samband mellan olika täthetsmått och olika byggnadstypologier, något som studerades bland annat av Johan Rådberg (1988). Omfattande studier för att koppla täthet till byggnadstypologier och andra kvaliteter har även gjorts inom konceptet Spacematrix (Berghauser Pont och Haupt 2004; 2010) vilka visar hur man måste ta hänsyn till flera täthetsrelaterade mått för att kunna fånga intressanta stadsbyggnadskvaliteter, exempelvis exploateringstal FSI, bebyggd yta GSI, byggnadshöjd L och rumslighet, eller tryck på den obebyggda ytan OSR. Med den så kallade Spacematrix-diagrammen kan man visa hur varje bebyggelsetypologi har en unik kombination av sådana täthetsmått (figur 5 och faktaruta 1). Genom att diskutera täthet på det här sättet får begreppet en mycket direktare koppling till stadsbyggnad och den faktiska stadsmiljön, det vill säga, vi kommer närmare en arkitektonisk förståelse av täthet istället för den som geografer använder och som ofta dominerar även stadsbyggnadsdebatten.
Figur 5. Spacematrix-diagrammen och täthets position av tre ”kvarter” från leksaken vi ser i figur 4.
Tillgänglig täthet
Täthet kan alltså mätas på många sätt och om vi kombinerar flera mått så börjar de säga verkligt intressanta saker för stadsbyggandet. Det finns dock en helt annan ingång till täthetsfrågan där man frågar sig hur mycket bebyggelseyta man har tillgång till från en viss plats snarare än hur mycket det finns per ytenhet. Det senare är ju ett ganska abstrakt mått som handlar om vad som finns inom gränserna för ett visst område medan tillgänglighetsmått placerar oss med fötterna på gatan och ger möjlighet att ställa mycket konkreta frågor: om jag står här, vad når jag inom till exempel 10 minuters gångväg? Skillnaden är att stadens form och rumsliga struktur nu spelar roll för täthetsmåttet. Man kan se det som att vi gått från ett geografiskt mått om resurser per ytenhet till ett arkitektoniskt mått om vad stadens form tillgängliggör.
Omfattande studier i denna riktning har bland annat genomförts av Alexander Ståhle (2005; 2008) där han tydligt visat att det är på detta sätt man verkligen kan se samband mellan bebyggelsetäthet och närvaron av människor i stadsrummet, det vill säga vad vi kan kalla stadsliv. Detta är ganska logiskt; om jag befinner mig på en plats i stadsrummet där jag kan nå många boende och arbetande, kan dessa också nå den plats jag är på. Om jag däremot befinner mig inom en stadsdel med en viss täthet säger detta mycket lite om var dessa människor mer exakt kommer att röra sig, vilket också ger det en svagare relation till frågor om stadsliv.
Figur 6. Bebyggelsetäthet på Södermalm mätt på två olika sätt: FSI per fastighetsyta (övre bilden) och tillgänglig BTA inom 500 meter (nedre bilden).
En förutsättning för detta perspektiv är dock att vi förstår staden som ett rumsligt system där tillgängligheten till olika saker varierar beroende på stadsrummets struktur; det handlar alltså mer om närhet än täthet. För att vara mycket tydlig; i ett område med exakt samma bebyggelsetäthet kan tillgängligheten till denna täthet variera dramatiskt beroende på stadsrummets struktur. Vi ser detta tydligt i figur 6 där tätheten i SoFo på Södermalm i Stockholm mätt som exploateringstal liknar de andra delarna av Södermalm, men mätt som tillgänglighet är den påtagligt större i SoFo. För den som känner Södermalm något är det ganska uppenbart hur den senare bilden ganska väl fångar stadslivet på Södermalm medan den första alls inte gör det.
Innerstad och ytterstad
Nära täthetsdebatten ligger den lika förenklade debatten om innerstad kontra ytterstad där det inte minst finns skäl att ifrågasätta argumenten mot täthet. Gör man en grov jämförelse så är innerstaden tätare än ytterstaden oavsett mått ovan. Den har också ett förhållande mellan FSI och GSI som ger upphov till vad vi kan beskriva som mer slutna byggnadstypologier – kvarter snarare än punkthus. Båda dessa saker är väl kända. Vad som mindre ofta diskuteras är att innerstaden har en gatustruktur som också skapar större närhet – allt ligger helt enkelt närmare allt annat. Vi har också sagt att det är det senare som är särskilt avgörande för stadslivet.
En vanlig kritik mot innerstaden är dess fokus på konsumtion och handel medan ytterstaden erbjuder ett mer avslappnat stadsliv med närhet till andra kvaliteter som det gröna. Men konsumtion kan ju vara så mycket, inte minst konsumtion av offentlig service som kollektivtrafik, idrottsanläggningar, fritidsgårdar och bibliotek. En gles struktur skapar per definition större avstånd till sådan service och därmed blir stadsbyggandet en rättvisefråga där vi skapar varierande tillgång till offentlig service, och inte minst närhet till andra människor. Vi kan faktiskt tala om glesbygdsproblem mitt i våra storstäder! Om vi fortsätter med våra förenklingar skulle de flesta nog hålla med om att det framför allt är de resursstarka vi finner i innerstäderna och de resurssvaga i ytterstäderna. Varför skall då de förra ha bättre tillgänglighet till samhällets resurser än de senare, och kanske ännu viktigare, varför skall de stadsdelar där många lever i vad som brukar kallas för utanförskap ha sämre tillgänglighet till resten av stadens befolkning. Om man talar om gentrifiering så är det ganska uppenbart hur det är dessa gemensamma resurser som de redan resursstarka köper in sig på i våra innerstäder.
Om man breddar diskussionen om täthet som vi försökt göra ovan, menar vi att det finns goda skäl att tala om behovet av förtätning av ytterstaden. Men det viktiga är att se hur vi då behöver ta oss från en diskussion om täthet som exploateringstal till en diskussion om täthet som stadsmiljö och stadsliv. Det blir då tydligt hur nya stadsbyggnadsprojekt genom ny bebyggelse och inte minst nya och förändrade samband kan stärka underlaget och den långsiktiga hållbarheten för både privat och offentlig service i ytterstaden. Än viktigare är att se hur detta kan ha oerhört stor betydelse för tillgängligheten till bebyggelse i allmänhet, vilket får stora konsekvenser för hur människor rör sig i staden, vilka som besöker varandras stadsdelar och var koncentrationer av människor uppstår och inte och hur detta ger upphov till varierande stadsliv. Även det senare handlar då om förtätning men i betydelsen ökad tillgänglighet och närhet i staden. Det är svårt att se varför detta skall undanhållas just ytterstadsborna.
Kruxet här är att på allvar se täthet som en arkitektonisk variabel där vi i stadsbyggandet kan strukturera och fördela inte bara bebyggelsen i sig utan dess effekter i form av rörelser på gator och torg, vilket i sin tur ger upphov till olika former av lägen med stor betydelse för var olika verksamheter lokaliserar sig eller bäst förläggs. Därmed skapas kvaliteter av olika slag på olika platser så att olika former av stadsliv kan finna sin naturliga hemvist. Vi har här olyckligt låst in oss i en begränsad geografisk definition av täthet som alls inte fångar stadsbyggandets möjligheter. Det öppnar också för det faktum att det gröna och det täta inte nödvändigtvis utesluter varandra utan att tillgänglighet till grönska kan kombineras med tillgänglighet till täthet – tänk på Manhattan och Central Park igen – så att vi faktiskt kan bygga en stad där den avskilda parken ligger ett hundratal meter från den intensiva stadsgatan eller där stora naturområden kan tillgängliggöras från stadens centrala delar. Det är mot den bakgrunden vi måste diskutera och bedöma täthet. Det må göra debatten svårare men det gör stadsbyggandet bättre.
Faktaruta 1.
Spacematrix är en metod där täthet mäts genom att kombinera flera täthetsmått och som tillsammans kan sägas fånga vad vi kan kalla stadsmiljö. De olika mått som ingår är FSI (expoateringstal), GSI (bebyggd yta), OSR (rumslighet) och L (byggnadshöjd), vilka beräknas enligt följande formler:
(1)
(2)
F = BTA (m2)
B = bebyggd yta (m2)
A = plan yta (m2)
x= nivå/skala (t.ex. fastighet, kvarter, församling)
Beräkning av OSR (rumslighet) och L (byggnads höjd) baseras på (1) och (2):
(3)
(4)
Referenser
Berghauser Pont, M. and Haupt, P., 2010. Spacematrix. Space, Density and Urban Form. Rotterdam: NAi Publishers.
Berghauser Pont, M. and Haupt P., 2004. Spacemate: The Spatial Logic of Urban Density. Delft: DUP Science.
Fernandez Per, A., and J. Mozas, 2004. Densidad/Density. Vitoria-Gasteiz: a+t ediciones.
Newman, P., Kenworthy, J., 1989. Cities and Automobile Dependence: An International Sourcebook, Gower, Aldershot, UK.
Newman, P. and Kenworthy J. 1999. Sustainability and Cities: Overcoming Automobile Dependence. Chicago: University of Chicago Press.
Rådberg, J., 1988, Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975. Byggforskningsrådet, rapport 1988:11, Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm.
Ståhle, A., 2008. Compact Sprawl: Exploring Public Open Space and Contradictions in Urban Density, doktorsavhandling, TRITA-ARK 2008:6, KTH Arkitekturskolan, Stockholm.
Ståhle, A., 2005, Mer park i tätare stad - Teoretiska och empiriska undersökningar av stadsplaneringens mått på friytetillgång, licentiatavhandling, Trita-Ark 2005:2, KTH Arkitekturskolan, Stockholm.